Tänkte jag skulle försöka skriva om nåt som inte handlar om min sjukdom eller bekymmer i min vardag, men inser att det händer inte särskilt mkt annat i min tillvaro. Ska träffa två vänner den här veckan, både onsdag och torsdag och plötsligt känns det som att jag har mkt att göra, kan det tyda på att jag inte gör så mkt annars...? Pratade med min ena syrra nyss, det minsta man kan säga om henne just nu är väl att hon är en aningen självupptagen, mkt kretsar kring henne och bebisen som växer i magen, Men det är helt okej att hon är det. Känns så skönt att vi har hittat tillbaks till varandra igen efter ett antal år då våran kontakt och relation varit allt annat än bra. Jag förstår henne, tror att det är inte helt lätt alla gånger att leva med en storasyster som inte är som alla andra syrror, alla har en inte en syster som lever sitt liv genom att ta tabletter och självskada, men vi kan ha en relation ändå nu. Jag gläds med henne och hennes man att de ska få en bebis, även om jag har lite svårt att på förhand se min svåger gulla med en bebis, han känns inte så mkt en pappatyp, men under har skett förr som man brukar säga. Om inte annat får han chans att visa att även han kan mogna och bli vuxen, tycker nog inte att det är så vuxet att tillbringa en hel helg med kompisar och spela tv-spel, men det är kanske jag som är tant. Så länge min syster är lycklig så gläds jag med henne.

Tankar om boende och kötider

Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller om vad jag ska skriva om, men om jag känner mig själv rätt efter 28 år så brukar jag kunna bluddra ganska bra... Har väl inte så mkt mer koll på läget än sist jag skrev, ser tillbaka på en vecka som innehållit två möten, igår var det kommunen och idag möte med psykologen och kontaktpersoner, hoppas verkligen att de leder till en förändring hatar att sitta på möten som handlar, tycker väl kanske att jag borde ha vant mig på de sex åren jag varit inne i vårdsvängen, men det blir inte lättare. Annars har jag väl stunder då jag kan totalt stoppa huvudet i sanden kring att jag skulle ha problem, hade t.o.m en terapeut som inledde varje session med att fråga om jag tänkte vara en struts i dag eller om jag tänkte vara där som Rebecka ?
Mötet igår skulle från början vara ett möte med bara jag och biståndshandläggaren, sen blev det att min kp skulle vara med, men när jag kom till mötet igår satt ytterligare tre personer bänkade, jag som har "lite" svårt att hantera förändringar annars, höll på att freaka ut totalt inombords, men, ett stort plus till mig själv tycker jag nog, klarade av att hantera det och prata ändå. Kontentan av mötet blev iaf att man ska gå vidare till boendesamordnaren och ansöka om ett annat boende, känns ganska bittert att jag ska ha behövt tjata och ligga på i ett år för att detta ska ske. Det här boende jag har nu skulle ju bara vara en tillfällig lösning, över sommaren, men nu är det mitten på maj och jag är fortfarande kvar och trots att ansökan ska göras nu lär jag inte komma härifrån inom de närmsta månaderna.....Ytterligare ett år känns bortkastat, fattas nu bara att landstinget kommer på att de betalar för min terapi på övertid och drar in den, behöva ställa sig i kön för ny terapeut känns ju inte så lockande mitt i allt ihop. Fick dessutom veta när jag ringde neuropsyk-mottagningen att kötiden dit har ökat och man kan inte åberopa vårdgarantin, känns så kul då att få höra från biståndshandläggaren att "ja men får du Aspergerdiagnosen så öppnas ju många fler dörrar och möjligheter till att få hjälp från kommunen", med nuvarande kötid kommer jag inte att få nån tid innan jag fyller tretti, ska jag gå och vänta på det och inte få nån hjälp innan dess ?
Skrivorken tog slut nu, skriver om dagens möte i morgon när jag dessutom har hunnit med terapi också.