Ännu en intox...

Kom tillbaka till behandlingshemmet i måndagskväll, personal J. frågade om jag hade ngt att lämna ifrån mig, varvid jag "såklart" nekar, inom mig skriker de olika viljorna, vill göra som J säger, men jag vill samtidigt behålla mina tabletter. Så helt slut går jag och lägger mig, har verkligen varit fysiskt påfrestande att vara iväg, känner mig som en urvriden disktrasa. Måste sova så jag orkar med besöket på plastiken nästan morgon. Går dit träffar, läkaren och gör en ny Lapisering, han säger som han sagt de senaste månaderna, såren läker inte och man vet inte varför eller hur man ska få det att börja läka, men nu prövar vi lapis två/vecka och tillbaka för nytt läkarbesök om 14 dar, funkar det inte så får man börja fundera på mer drastiska åtgärder...
Tillbaka på behandlingshemmet blir det för mkt, ont i benet och negativ prognos, trött efter helgens permission och K som inte tycks tycka om mig längre, blir till ett enda sammasorium. Jag vill bara bort, få slippa ifrån tillvaron ett tag och ser tabletterna som en lösning. Vill bara få sova bort ngr timmar men avslöjas så smånningom och det blir transport till ackis, as usual. Och sen är hela proceduren igång, igen...
Samvetet kom väl ikapp mig så där lagom i natt, när man börjar piggna till och tankarna börjar snurra och man "inser först då" vad man har ställt till med, sårat msk som man tycker om och återigen visat upp ett destruktivt beteende som inte passar om man ska kunna funka ute i samhället om två månader.

Helt slut

Är och hälsar på mamma och pappa den här helgen, ja visst är det skönt att komma bort från allt på behandlingshemmet några dar, men dagar som den här riskerar alltid att bli för mkt, kombinationen, mkt ljud, mkt folk och varmt kan få mig totalt ur balans, kalas för syrran med massa släkt från svågerns sida och Annelie som låter mer än vanligt, allmänt gnölig och less, vilket får hennes storasyster att bli helt slut, hade starka tankar på att gå och lägga mig redan klockan nio, helt slutkörd i huvudet, men jag var ju "tvungen" att skörda farmen först, kändes som ett oöverstigligt hinder, men sen såg jag att V. hade gjort ett inlägg på sin blogg, var inne och läste den och började tänka om. Jag vet ju iaf vad jag ska göra de närmsta två månaderna, vara kvar på behandlingshemmet och streta på med terapi och praktik, sen har jag ju iof sig no clue om vad jag ska göra i sommar, ska väl flytta men var har jag Absolut ingen aning om och hur jag ska få ngn inkomst vet jag inte, hoppas att Fk godkänner fortsatt aktivitetsersättning för mig. Men jag är inte helt optimistiskt och lugn, de är ju Väldigt restriktiva i vad de godkänner numera och jag är inte så säker på att de okejar min ansökan, ska få besked senast 15 juni, nuvarande sjukskrivningen gäller till den sista samma månad så säger de nej, har jag 14 dar på mig att försöka hitta på en lösning.

Nej det är väl lika bra att gå och lägga sig så man orkar med morgondagen och dagen därpå och därpå och därpå, var dag har nog av sin plåga som man brukar säga. Fast faktum är att jag lite väntar på att komma tillbaka till beh.hem, väntar på besked kring om jag ska påbörja ny medicinering och om jag ska tillbaka till plastiken för nya åtgärder, men när jag fått besked lär jag vill komma bort igen, been there done that before.

En fisk i en skål

Som en fisk i en skål simmar jag runt

och tittar på hur du står ensam som jag

Du är du och jag är jag

Du var vacker, jag var ung

och skålen sprack för en sekund

i paradisets vattenfall

plaskar vi runt.

Om någon skulle älska mig

och tycka jag var bra

då är han en idiot

som inte är nånting och ha

så tror jag att du mumlar

i ditt akavarium.

Men ingenting hörs

när du rör din vackra röda mun.

Men Du är en idiot som Groucho Marx

när han blev vald till ledamot

i nån finklubb men han sa Nej.

-Jag vill inte va med

i nånting som släpper

in en sån som mig.

Om någon skulle älska mig

och tycka jag var bra

då är han en idiot

som inte är nånting och ha.

Så tror jag att du mumlar

i ditt akvarium.

Men ingenting hörs

när du rör din vackra röda mun.

Förvirrad

Är många tankar och känslor som far genom kroppen nu, har haft möte med Lotta idag, väldigt nervöst innan men jag tror att det blev ett lyckat möte. Att jag lyckades vara lagom ärlig, inte säga för mkt och inte säga för lite heller. Lotta är ju som hon är, väldigt rak på sak och frågar om allt och då menar jag verkligen allt. Diskuterar att jag inte mår bra nu, självskadar i snitt en gång i veckan, (ursäkta ordvitsen) Hur vill jag att det ska se ut 1 Juli, vad är drömscenariot oavsett hur jag mår nu ? Egen lägenhet men med tillgång till personal i närheten, och då säger hon det magiska ordet Klockarbo, kan jag tänka mig att bo på kortidsboende tills jag, om jag får godkänt, kan flytta in i en lägenhet på Klockarbo. Just nu finns det ingen plats men till hösten kommer det att bli lediga platser. Alltså det vore ju verkligen ett drömscenario, att få flytta tillbaka, tillbaka till en fin liten lägenhet, tillbaka till A-K, Susann och Michael. Vågar knappt tänka på det, tänk om det kan bli så. Förutsättning är dock, inga självskador och inga intoxer, fortsätter jag som jag gör nu kommer det inte att bli aktuellt. Med andra ord, en radikal förändring krävs i Reeboks liv om drömmen ska få en chans att slå in.

Nytt möte om exakt en månad, men då blir det nätverksmöte så då ska hela arsenalet vara med, lagom kul, men ta inte ut ngt i förskott även om man som vanligt måste vara beredd på att Alexander förr eller senare kommer att klampa i traveret och säga ngt Väldigt dumt/elakt.

Saknaden efter Knutby och kärleken

Idag är det verkligen så här det känns, har tillbringat helgen i Knutby, bott hos Maria B. I fredags var det det församlingskväll, men det blev inget särskilt och igår tog vi sovmorgon och tog det lugnt hela dan, tog en solskenspromenad till affären och lagade mat och pratade Massor hela dan, kvällen avslutades ihop med underbara Susann. känns dock så avlägset att sitta i hennes soffa, det är 2.5 år sen jag flyttade så på ett sätt känns det som evigheter sen, en annanvärld liksom men samtidigt som att det känns som att det var igår, men ngt är annorlunda.
Borde väl kanske ha börjat ana vad som skulle börja snurra i tankarna idag, men inte och det var väl tur det... På gudstjänsten under Urbans predikan började känslorna komma ikapp, budskapet att; minns du vad Gud har gjort i ditt liv, bevarar du det i ditt hjärta så att Gud kan fullborda det han har påbörjat ? och det var väl då som känslorna och tankarna började komma ikapp, började gråta och sen gick det inte att sluta, fick panik av vetskapen om att jag valt bort ett liv i Knutby, jag valde att flytta och gå längre in i min sjukdom, valde bort ett liv tillsammans med människor som jag älskar Och som Också älskar mig. Ett stort Varför skriker i mitt inre, jag vill så gärna leva nära men det går inte, jag har gjort mitt val och måste leva med dess konsekvenser oavsett hur ont det gör och påverkar min livskvalite. Jag sitter placerad på Lenagården och kan inte dela mina vänners vardag, ursäkta Kim, Bella och alla ni andra vänner på LG, men som jag uppfattar det finns det olika typer av vänskap, ja jag hade aldrig lärt känna er om vi inte "råkat" hamna på samma behhem, men vänskapen med alla älskade vänner från Knutby ligger på ett djupare plan och jag saknar dem när jag inte är där, det kan inga telefoner eller datorer i världen lindra.

En vecka sen sist

En vecka har gått sen sist och mkt eller lite har hänt beroende på hur man ser på saken. Inga nya intoxer, så det är ju bra. Var på plastiken igår, mindre kul, läkaren tittade på det en lång stund, kritiserade omläggningen och ordinerade en ny, och inte att förglömma ny Lapisering men inga nya återbesök. Får höra av mig om det inte har visat tecken på läkning om ngr veckor, med andra ord Lååååång tid kvar. Nu gör det Väldigt ont, igår låg jag mest bara och grät mig i genom em, det märks att alvedonen faktiskt gör en skillnad, blir ju ngr timmar där det åtminstone är uthärdligt.

Nu har Sophie lämnat Lenagården, kändes ledsamt samtidigt är man ju glad för hennes skull, kommer sakna alla tv-stunder i källaren, nu kommer det bli tomt därnere iom att Malin också dragit. Det blir så tydligt då att man kommer vissa närmare än andra, så Bella och Kimsan får absolut inte flytta före mig, annars kommer det bli rena gråtkalaset i matsalen, kommer ju att sakna dem den dag jag själv flyttar, men som jag tänker nu är det skillnad på att själv flytta ifrån dem och att gå kvar här och sakna dem och försöka fylla ett tomrum.

H-lvete

Allting går to hell just nu, gårdagen slutade med nästan 60 st krossade alvedon, varför kan jag inte vara som en normal 27-åring ? Illamåendet kommer som ett brev på posten, nattmedicinen hann nog aldrig ens ner och vända så nattsömnen blev därefter. Lika delar ångest och illamående inledde morgonen, tog mig igenom terapin, har dock ingen aning om vad vi pratade om, får ta igen det på fredag. Skammen förföljer mig dagen igenom, men det sjuka är att jag gång på gång återkommer till att ångra att jag inte plockade ut stilnocten, då hade jag definitivt sluppit den här dan, ja många dagar.
I morgon är det dags för praktik igen, frågan är bara dock hur jag ska kunna ta mig igenom den, verkar inte lovande just nu, ångesten skriker och det är svårt att få tyst på den.

Up to date

Har äntligen tagit tag i att mejla V., har väl tänkt det i typ ett par veckor nu, men bättre sent än aldrig, eller hur ? Dock blev det väl en ända lång radda av negativa tankar/känslor och handlingar, eller är det den bistra sanningen just nu ? Finns det inget positivt att skriva om just nu, det borde det göra. Äntligen klart med avtalet mellan kommun och landsting, den sista maj ska allting vara klappat och klart, hmmm är lite skeptisk, eller kanske snarare pessimistisk och realistisk, det har ju blivit bakslag förut...