Ännu ett misslyckande...

Ännu en gång har jag misslyckats med mina försök att vara en frisk och normal 28-åring som inte självskadar och som inte intoxar. Trodde verkligen att jag lyckats ta mig förbi det stadiet nu, att jag var friskare och starkare så jag kunde stå emot impulserna och hantera mina tankar, men så blev det inte...
Efter att ha pratat med personalen på boendet har jag fått en lite tydligare bild av vad som måste ha hänt förra veckan, tisdag kväll pratade jag med nattpersonalen men sen nån gång under natten har jag tryckt i mig en massa piller så när personalen tog sig in i lgh:en var jag inte vid medvetande längre, förstod lite grand när jag kom hem till lgh:en att det måste ha gått fort iväg härifrån men inte förrän jag pratat med ssk fick jag hela bilden klar för mig. Ska inte veckla in mig i en massa detaljer, men livet hängde på en skör tråd och det var osäkert om jag skulle reda upp det eller om det gått för lång tid för att man skulle kunna rädda mig.
Det gör så ont att inse vad jag gjort mot de står mig närmast, ångesten över att jag faktiskt kunde "ha lyckats", som jag skrev i förra inlägget jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. För egentligen vill jag ju inte dö, jag vill ju "bara" fly verkligheten, slippa känna, slippa tänka. Det skapar en rädsla, tänk om jag inte kan hantera alla impulser och faktiskt gör ngt som gör att allting tar slut, även om det vore, missförstå mig inte kommer inte på nåt bättre ord men, skönt för mig att slippa allting så kan jag ändå tänka och känna innerst inne att det inte är vad min familj och mina vänner förtjänar. Det vore rent utsagt fruktansvärt att utsätta dem för det, jag förstår ju att de här åren också skapat en rädsla hos dem varje gång det händer att jag överdoserar, tänk om det ofattbara inträffar.
Jag måste helt enkelt ( men enkelt är det definitivt inte) fortsätta kämpa, jag Ska ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan. Kan K. och många med henne klara det så måste det ju finnas en chans för mig också, eller ?

Ann Heberlein

Just nu känns det som att livet är en modifierad boktitel av Ann Heberlein; jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Fast i min version blir det mer; jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Har ingen ork till att göra nånting, blir mest sittandes eller liggandes på sängen mer eller mindre apatisk. I fredags var det åter igen dags för terapi, fanns mkt att prata om efter den här sommaren, men det blev mest korta meningar som bröts av att tårarna hotade att svämma över. Kontentan av terapin blev iaf att jag ska få hjälp av min psykolog med att skriva Lss ansökan till annat boende, hoppas att det kan leda till någon förändring men med tanke på hur lite som går min väg känns det ganska hopplöst. Orkar inte ens skriva mer, hoppas ha mer ork en annan dag. Får kämpa vidare med krislistan till dess.

Pappa

I morgon ska pappa ner till gbg för på onsdag är det dags igen att operera hjärtat, nu börjar det märkas hos alla i familjen att det är mkt som händer samtidigt, pappas op som alla ju verkligen ska lyckas bättre än i februari och att han mår bättre efteråt än sist då ha låg på hjärtiva i två veckor och dessutom blev tvungen att göra ytterligare ett ingrepp under tiden. Jag minns när jag och min syster var ner och hälsade på honom och vi knappt fick kontakt med honom, min stora starka pappa ligger i en sjukhussäng kopplade till diverse infusioner och hjärtmonotorer och ger knappt nån respons på att vi är där, då trillar tårarna. Pappa ska på nåt sätt alltid vara som pappa alltid var när man var barn, känns svårt att tvingas ta till sig att pappa kommer aldrig att bli som han var innan hjärtsjukdomen tog över hans kropp. Trots att vi haft många duster om åren kommer jag alltid att vara att "pappas lilla flicka" som han helst hade velat ha kvar i bakfickan, jag vet att han tyckte att det var jättejobbigt när jag flyttade till U-sala men jag kände mig tvungen då. Varken hans eller mitt liv blev som vi trott, jag skulle ha bott kvar i småstaden och jobbat kvar som syrra på samma sjukhus som han, ingen hade anat att vi 6 år senare båda skulle vara sjukskrivna med känslan av att ha blivit bestulna på konfekten...
Älskade pappa, var stark, du förtjänar att få känna dig piggare och kunna få göra det du vill göra.

Efter läkarbesök på plastiken

Befinner mig nere hos mamma och pappa, efter allt strul som var förra veckan kände jag att jag måste bort från uppsala några dagar. Jag stod inte ute med att sitta i lägenheten och vänta på att någon annan ska ta tag i och hjälpa mig. just nu finns det ju ingenting jag kan göra för att förbättra den. Jag är helt beroende av andras beslut och handlingar, hatar att vara så utlämnad till myndighetspersoner och personal på olika instanser och instutioner. Var till ackis i torsdags tillsammans med personal från mitt boende för att jag skulle kunna få stöd när jag träffade läkaren, men det hjälpte inte, hon satt mest tyst i ett hörn medan jag fick ta emot kritik och bli ifrågasatt, inget jag sa eller gjorde var rätt, omläggningar skötte jag fel, jag tvättade inte såret på rätt sätt och vad jag än sa så var det ju fel. Hon visste minsann vad som var bäst att göra för att såret skulle läka och det var defintivt inte att operera, för det var så resurskrävande och misslyckas det skulle det bara skapa fler sår. Ja visst blir det ett sår till om man för op eftersom man måste ta huden nånstans ifrån men det såret läker ju på max 14 dar. Att jag försökte förklara vad jag tror är det bästa att göra med ett sånt här sår utifrån att jag varit i samma situation tidigare hjälpte föga, känslan blev att det spelar eg. ingen roll vad jag säger, hon lyssnar iaf inte. Så var det så att det inte läkt ihop om en månad fick jag höra av mig igen till plastiken för att få det omsett av en ssk.Har såret läkt ihop om en månad vet jag inte vad jag ska hitta på som motprestation för jag tror verkligen inte på det, äta blodpudding kanske.

Tillägnad pappa

Upprörd är bara förnamnet

Som sagt upprörd är bara förnamnet för vad jag känner just nu, det känns som att inget kan gå rätt eller lätt den här veckan, psykiatrikern var sjuk och när jag ringer till min biståndshandläggare för att försöka få till stånd ett möte med henne angående min boendesituation och för att jag nu fått den diagnos som hon sagt kommer att förändra mkt, ja vad möts jag av då. Hon är tjänstledig tillsvidare och den handläggare som ska ta över kommer inte tillbaka förrän i september. Hur ska jag då kunna få nån hjälp med att dra igång en förändring, väl medveten om att det kommer att ta tid, jag har ju så gott om tid och behöver aldrig vänta på ngt....

När jag pratar med mamma får jag veta att hon ringt till plastiken och fått det bekräftat som jag ngstans långt inne befarat vara sant men som jag inte riktigt velat tro på för det kan ju inte vara sant men det är det. Anledningen till att det strulat så mkt med plastiken är för att de bytt läkare och hon och den gamla är inte överens, hon vill inte göra ngn operation eftersom det är jag själv som orsakat mitt sår eftersom jag är psykiskt sjuk, hon tycker inte att det är lönt att lägga resurser på en psykiskt sjuk patient som har ett pågående självskadebeteende och dessutom eftersom jag lägger om såret själv så är det därför det inte läker. Jag trodde inte det fick gå till så här i svensk sjukvård idag, en sak att en läkare kan ha de här åsikterna, men det ska inte påverka den behandling hon ger eller inte ger. För det 1 jag lägger om mitt sår på precis samma sätt som de gjorde på plastiken, om de inte tycker att jag kan göra det själv, varför ger de mig inte tider för oml isf., för det 2 är jag inte helt grön när det gäller att ta hand om sår ( har ju 15 års erfarenhet men det är det nog inte så lyckat att säga i morgon), jag har faktiskt min ssk-utbildning med både teoretisk och praktisk undervisning kring sår. För det 3 har mitt ss minskat avsevärt och jag har inte "skaffat" mig fler sår sen benet.

Dessutom det blir så absurdt när man börjar tänka efter, ska en person som röker och får KOL inte få ngn hjälp av sjukvården eftersom man orsakat sjukdomen själv, eller en person som får diabetes till följd av sin övervikt ska inte få hjälp med att behandla den. Men är man psykiskt sjuk får man ta konsekvenserna själv, som att man själv valt att leva med ångest och destruktiva tankar, jag har iaf inte valt det och det är jag tämligen övertygad om att ingen annan heller har.

Plastiken verkar ha Väldigt svårt att bestämma sig

Insett en sak idag, man får inte ha några problem med att hantera förändringar om man ska klara av att vara patient på Plastikenheten på ackis. Än en gång kastas jag mellan glädje och djup besvikelse. Dessutom verkar de inte lita på att jag som patient kan ta emot deras samtal utan de ringer ut till ssk på boendet fast jag lämnat mitt nr flera gånger till dem. Igår ringde de och meddelade att jag skulle få en optid på onsdag, så jag gick ju hela dan idag och väntade på att kunna ringa halv 4, Väldigt lång dag... Men till slut blev dags att ringa, så jag blev ju jätteglad när de säger att jag är välkommen till dagkirurgen kl 11 i morgon. Ringer till mina föräldrar och till min "sämre mor" i Uppsala ( min kp Jessica kallar sig själv för det) för att berätta och de blir glada för min skull, MEN, sen efter tag ringer de från boendet och berättar att de fått ett samtal från plastikmottagningen att jag ska komma på bedöming på Torsdag, varför i h-lvete fick jag då en op-tid i morgon först för att en halvtimme senare få beskedet att jag ska till mottagningen på torsdag istället och varför ringer de inte till mig, är jag omyndigförklarad eller vad det är det för fel ? Blir så less och ledsen på det här, varför, varför varför.... Var ju så glad över att de bestämde att jag skulle få göra operationen istället för att hålla på och harva med omläggningar, de hjälper ju inte och det drar bara ut på tiden, fattas bara att läkaren på Torsdag säger att jag kan fortsätta med omläggningar på boendet och att de avslutar mig som pat på plastiken. Det var ju därför jag hamnade på plastiken för att personalen ville ha hjälp med hur det ska skötas. Skriver igen på torsdag.