Livslusten tryter

Det börjar bli allt svårare att motivera varför jag ska fortsätta kämpa, jag orkar inte längre med att tvingas inse varje dag att den dagen blev inte bättre än dagen innan, jag orkar inte att alltid bli det tredje hjulet, lättare då att stänga in sig med alla negativa tankar, det blir ju så mkt bättre av det.... Hamnar alltid i samma hjulspår hur mkt jag än försöker att trampa upp nya, tycks som att det är mitt öde att alltid se till så jag hamnar utanför. Längtar efter ngt eget, en egen lgh som jag kan stänga in mig i, jag orkar inte med alla sociala situationer där jag ändå inte vet hur jag ska uppföra mig på rätt sätt.
Fast just nu är nog ändå min längtan betydligt mer svart och negativ, jag vill bara bort, bort, bort. Önskar att jag kunde få somna och inte behöva vakna på länge, länge, ja kanske t.o.m aldrig det vore nog det allra bästa. Att bara slippa undan allt vad den här tillvaron är, för ett liv är det inte och har inte varit på väldigt länge, det är en tillvaro som varje dag tycks bli en ända lång kamp att ta sig igenom.
Försöker få tyst på tankarna och känslorna som ändå bara är svarta, i "brist" på tabletter blir det rakblad som får utgöra substitut, inte för att det är ngt farligt men känslan blir ändå att jag har dövat det mörka lite, åtminstone för en kort sekund, för som alltid håller inte den känslan i sig särskilt länge.

Pestdag

Fick tillslut även den här dagen att gå, linserna är grumla efter alla tårar som fällts. Blev ett totalt psykbryt under omläggningen, det gör så j-vla ont rent ut sagt, finns inte en chans i världen att jag för en stund kan få glömma bort vad som döljer sig under alla omläggningar på vaden. De sa ju att det skulle läka på 14 dar och nu har det gått den dubbla tiden och inte finns det en tillstymmelse till läkning, snarare tvärtom... Varför kan det få gå bra till slut, hur länge ska jag behöva stå ut med konsekvensen av mitt handlande. nu har det snart gått 10 månader och på de månaderna har jag hunnit med två operationer och ett hundratal omläggningar, till vilken nytta då ? Har ju bara blivit ett enda långt lidande av det. En tröstlös kamp för att försöka sona mitt brott. Det enda positiva idag blev väl att jag lyckades förmå mig själv till att skicka iväg en gråtande smiley till Urban, kändes bra att få svar, då är jag inte helt ensam i mitt lidande iaf.

Läkarbesök hos Alexander

Så var då besöket hos Alexander avklarat, jag tog mig i genom det, men det var inte helt lätt, minst sagt. Första frågan, vad gör du här ? ja vad svarar man på det, jag behöver ett nytt läkarintyg till FK. Vilket hjälper mest av att bränna dig, skära dig eller ta tabletter ? Varför gör du det ? Till slut fick jag honom till att skriva intyget medan jag var där med följd att jag blev tvungen att vara med och skriva under rubriken; Hur beskriver pat själv sina arbetshinder och återstående resurser ? Det är ju jättesvårt att svara på, det är han som är läkare inte jag, en annan aspekt i det är ju också att jag vet hur hårda FK är när de bedömer. Patienten har svårt att sätta ord på sina svårigheter, har stora svårigheter att göra uppgifter som kräver att hon samarbetar med andra människor. Patienten får stark ångest av att vara tillsammans med andra människor. Har ingen aning om hur de tolkar det, på ett bra sätt hoppas jag, jag skulle ju aldrig fixa att ha ett arbete som kräver en massa sånt, att göra praktik är precis vad jag klarar, det ställs inga krav och de vet om mina svårigheter.

Annars står det väl mkt dumt i det där intyget, ska citera lite mer;
På ett behandlingshem i Vattholma under kontroll dygnet runt.
Impulsiv och manipulativ.
Socialfobiska drag försämrar även pats drag av borderline karaktär.

Landstingets vårdtid hade ju gått ut och Alexander hade inte skickat in sitt bifall till en ny ansökan men nu gjorde han det, frågan är dock om jag eg, hade velat veta vad som stod i den.
Oharmonisk uppväxt med tidigt vuxenansvar. Utbildad till sjuksköterska men har fått stängas av från arbetet. (definitivt en mening som jag tar väldigt illa vid mig utav). Behandlingstiden beräknas bli 6 månader till 1 år. Glöm att jag tänker stanna så länge, 1 juni Ska jag vara härifrån.

Nu känner jag mig mest trött och har rejält ont i benet, känns som att ngn sitter och trycker in tummarna i såren som inte direkt ser bättre ut nu, Fernando vill ringa plastiken men det vill definitivt inte jag, det skulle ju ha läkt till förra söndan, vad gör jag för fel eftersom det inte funkar?

Krasch

Blir så less på biopolariteten, varför kan jag inte få stanna på noll nån gång ? Antingen är jag uppe i det blå eller så jag på botten. Eouforien stannar ju inte heller så länge, var lite "lagom" hypoman ngr timmar, ler mkt och pratar speedat, det mesta känns bra och omgivningen uppfattar mig som glad, Fernando har dock en viss dragning till att kalla det för dess rätta namn, hypomani, varför kan jag inte få stanna i ett rus av glädje ? Hoppas alltid på att landningen efteråt ska bli mjuk men det blir den sällan. Inte heller den här gången, totalt kraschlandning. Var i stan med Kent och Anette, fika och allt var väl, men på vägen hem blev Anette stannad av polisen, hade inte stannat vid ett övergångsställe. Lagom hypoman skickar jag ett sms till Kim om vad som händer, varvid alla i Järvsö får veta vad som hänt, tänk om det skulle varit hemligt, nu finns det ingen möjlighet till det alls. Tänk om Anette blir arg på mig, jag kan inte göra nåt åt det alls nu, önskar jag kunde spola tillbaka tiden, men det går inte. Så nu är jag kraschad, inte nog med att jag gjort som jag gjort, polisens närvaro triggar igång mkt ångest som jag inte kunde få utlopp för på ett normalt sätt. Löste det på samma sätt som jag gjort den senaste tiden, ytterligare en rakhyvel är demonterad och nya omtejpningar var nödvändiga. Måste bryta det här beteendet innan det går totalt över styr, men det tycks vara helt omöjligt.

Tomhet och lite ilska

Känns som att jag är alldeles tom inuti, känns som att jag har en massa känslor inom mig, men jag får liksom ingen ordning på vad det är jag känner. Varit en väldigt intensiv helg, mkt praktiskt gjort, men jag är lika tafatt som vanligt och blir mest stående som en staty, tyst och alldeles konstig tills ngn säger till mig vad jag ska göra. Varför kan jag inte uppträda normalt för en gång skull ? Bella och Kim och de flesta andra i huset gör ju det, finns något eller ngr undantag men det finns ju orsak till det. I morgon åker de flesta iväg till Järvsö men jag blir kvar, ännu mindre att göra när inte Kimsan är här. Tur man har tandläkartider att passa så att ngt händer, känns ganska tragiskt att veta att det krävs tandläkartider för att dagen ska få ngn mening.
Blir så trött på att personalen verkar ha knäck i öronen och vara totalt dyslektiska, sa till redan förra veckan att jag var upptagen i morgon bitti och på torsdagar har jag praktik som vanligt, har de gjort nåt åt det, Nopp, tisdag och torsdag 9.15 är det terapitider, bahh. Mamma kommer på torsdag och jag har ingen lust att bli sittande i huset bara för att personalen inte har vett att hålla lite koll på vad som händer. Nog för att 2/3 av huset försvinner i morgon, det betyder ju inte att man kan göra vad man vill med oss som är kvar. De lär inte lyckas få i terapitider så jag kan vara i lugn och ro med mamma. Spänningen är olidlig kring vad som ska ske under veckan.

Face to face

Verkligheten kommer ikapp även miss bordie, har verkligen inte varit en bra vecka, eller rättare sagt veckor sista tiden, efter intoxen som involverade Kim har det bara gått utför. Tillvaron har bestått av mörka och destruktiva tankar som lett till handling, nu spelar det ingen roll att såret på benet tycks bita sig fast i tillvaron. Det finns fler nya som inte heller tycks vilja läka, jag skulle ju inte sabba armen men ändå gör jag det gång på gång. Den här veckan har dock tankarna och handlingarna tagit ett steg till neråt i trappan, resultat; måndag-intox, tisdag-intox, onsdag-inget, torsdag-intox. 3 intoxer på fyra dar är verkligen inget bra facit om man vill visa upp att man mår bättre nu. Vet inte hur jag ska kunna bryta det här nu, isolerar mig allt mer på rummet, är rädd för att tvingas konfronteras med att ingen tycker om mig eller vill vara med mig. Ironiskt då att hemuppgiften från terapin handlar om att hantera olika sociala situationer, det lär man sig ju jättemkt när man sitter på rummet.

Känslorna varierar

Plötsligt känns mina bekymmer så små, ja menar vad är mina ss och senaste intoxen (ej upptäckt) jmf med att ngn blir så dålig att hon behöver hämtas av helikopter. Då är det ju en spott i havet att jag har svikit mig själv genom att ha brutit löftet till mig själv att aldrig bränna mer och definitivt inte skapa mer ärrvävnad på armen, den är ju redan så förstörd, men nu är det försent. Har terapi efter lunch, går nog på mussel-linjen idag, jag vill inte prata om vad som hänt sen sist. Jag vet att jag går i terapi för att jag behöver jobba med mina problemområden, men jag vill helst inte prata om dem, pratar man inte om det så finns det inte. Dessutom skäms jag över vad jag har gjort, trodde att jag lyckats ta kontroll över impulserna men uppenbarligen inte.

Fått besked från landstinget att de fortsätter att betala för mer vård här, gör mig ledsen, känslan är starkare än förnuftet, jag hade hoppats på att de skulle säga nej, att min ansökan skulle ha fått avslag. Vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta, men det kan jag ju inte. Undrar hur länge de har tänkt att behålla mig här, risken finns att de säger 6 månader och då ryker hela sommaren, jag som trodde att jag skulle få vänta in våren i friheten, bah vad jag bedrog mig.