Krasch

Blir så less på biopolariteten, varför kan jag inte få stanna på noll nån gång ? Antingen är jag uppe i det blå eller så jag på botten. Eouforien stannar ju inte heller så länge, var lite "lagom" hypoman ngr timmar, ler mkt och pratar speedat, det mesta känns bra och omgivningen uppfattar mig som glad, Fernando har dock en viss dragning till att kalla det för dess rätta namn, hypomani, varför kan jag inte få stanna i ett rus av glädje ? Hoppas alltid på att landningen efteråt ska bli mjuk men det blir den sällan. Inte heller den här gången, totalt kraschlandning. Var i stan med Kent och Anette, fika och allt var väl, men på vägen hem blev Anette stannad av polisen, hade inte stannat vid ett övergångsställe. Lagom hypoman skickar jag ett sms till Kim om vad som händer, varvid alla i Järvsö får veta vad som hänt, tänk om det skulle varit hemligt, nu finns det ingen möjlighet till det alls. Tänk om Anette blir arg på mig, jag kan inte göra nåt åt det alls nu, önskar jag kunde spola tillbaka tiden, men det går inte. Så nu är jag kraschad, inte nog med att jag gjort som jag gjort, polisens närvaro triggar igång mkt ångest som jag inte kunde få utlopp för på ett normalt sätt. Löste det på samma sätt som jag gjort den senaste tiden, ytterligare en rakhyvel är demonterad och nya omtejpningar var nödvändiga. Måste bryta det här beteendet innan det går totalt över styr, men det tycks vara helt omöjligt.