Less på att vara ledsen

Hoppas varje dag att det ska vända och blir lika besviken varje gång jag inser att så inte är fallet. Orkar inte med att vara ledsen varje dag, orkar inte med tårar som inte tycks ta slut, orkar inte att varje dag tvingas inse att jag förlorat kampen mot Mr ss. Allt jag vill är att få en ha en lugn dag, att få ha en dag som känns uthärdlig utan en massa kamp för att ta mig igenom dan.

Är så less på den här sjukdomen nu, inte blir det bättre av att fylla i en massa papper inför bedömningssamtalet och tvingas inse att sjukdomen har funnits så länge i mitt liv att jag inte vet hur det är att vara frisk, att sjukdomen har skapat så många sår och ärr både på insidan och utsidan, de yttre kommer alltid att synas och de inre kommer jag alltid att få bära med mig.

Stora bekännelsedagen hos psykologen

Ja då var det terapidag, 14 dar sen sist så det var med inte så lite ångest jag satte mig på bussen, funderade in i det sista på hur pass ärlig jag skulle vara idag eller om jag skulle vara en "struts" som en i raden av alla terapeuter brukade fråga mig varje gång jag kom dit. Nej, nu var jag inte snäll, L-G var och kommer alltid att vara en av de bättre terapeuterna jag haft genom åren, gjorde riktigt ont den dag våra vägar skildes åt.
Bestämde mig iaf för att vara så ärlig som det bara gick, så hela veckans ss och intoxen kom upp till ytan, visst gjorde ont att berätta, men det är ändå skönt på nåt sätt att vara ärlig mot Susanne, blir så jobbigt att försöka mörka verkliga verkligheten och ständigt gömma sig bakom en mask. Pratade mkt om den ensamhet som jag känner och min rädsla för att våga visa mig ledsen, att jag hellre visar upp ett ibland nästan lite argt ansiktsutryck istället för att våga visa upp den verkliga känslan, behöver tröst och det får jag inte om jag inte vågar visa mig ledsen. Så hem och öva inför spegeln på att visa olika ansiktsutryck.
Även om terapin bara är en timme är jag helt slut efteråt, förstår inte hur de som håller på i flera timmar orkar, blir en lugn kväll för att försöka smälta allt

När ska det vända

Ja, kommer det nånsin att vända och gå uppåt igen? Jag kan inte fortsätta att gå runt och må som jag mår nu, trodde att den totala kraschen i tisdagskväll skulle göra att jag skulle kunna ta mig upp till ett mera neutralt läge igen, men det verkar inte bli så. Hösten -10 verkar inte bli nåt undantag när det gäller självskadorna, trodde kanske att den här hösten skulle innebära starten på nåt nytt, att 17 år av ss kanske skulle få en chans att gå mot sitt slut, men efter de här dagarna vet jag inte. Första kvällen i nya lägenheten slutade i kaos, tårarna som inte tycktes ha nåt slut och de svarta tankarna och rösterna lämnade mig inte i fred ens för en sekund, så på ett sätt kunde inte kvällen ha slutat på nåt annat sätt tycks det, visst önskar jag självklart att jag kunnat bryta det på något annat sätt, att krislistan hade fått vinna men den låg under redan från början.

Så nu sitter jag här med det bistra facit, ss 5 av 5 dar, hoppas så innerligt att jag ska kunna bryta det här, men snart vet jag inte hur, försöker och försöker använda mig av krislistan, men det slutar ändå alltid med nya sår. Måste vara ärlig mot psykologen på måndag även om det känns helskrutt att erkänna att jag inte klarade av flytten, jag som skulle visa dem att jag kunde klara mig själv har gjort precis tvärtom, men å andra sidan kan jag just nu inte se nån vinst/vits med att kämpa emot just nu, jag lägger mig platt för omständigheterna.

Blir Klockarbo ngnsin verklighet

Funderar på hur jag egentligen mår, varför går jag in och läser på såna sidor som jag vet med mig att jag riskerar att bli ledsen av att läsa. Visst glädjer mig åt Kim, det är henne väl förundrat att få "ordning" på sin tillvaro, men samtidigt blir jag påverkad av att läsa om när hon inte mår bra, saknar henne och de andra ute på Lenagården, känner mig såm ensam när jag sitter här och ännu ensammare ska jag bli iom flytten. Jag vill Verkligen flytta, men frågan är hur jag kommer att må där borta, vad ska jag då skylla på när jag mår dåligt ? Kommer jag att klara av att inte självskada eller ta tabletter när det kör ihop sig ?

Jag vet att jag inte får göra destruktiva saker, det är ju liksom ett av vilkoren för att jag får flytta, att de litar på att jag inte gör det längre och huvudvilkoret för att jag skulle komma ifråga för Klockarbo, fast där verkar det ändå som att jag har bränt mina broar för evigt trots att Lotta säger motsatsen, vad är annars förklaringen till attt de fortfarande tre månader efter bedömningssamtalet inte hört av sig och lämnat besked, vad väntar de på, tror de att jag har glömt bort min dröm eller vad beror det på ? Samtidigt vet jag ju också med mig att ett Nej kommer innebära att jag ger upp, varför ska jag fortsätta att kämpa för nåt som jag ändå inte får ta del av.

Visst är jag väl medveten om att allt inte blir guld och gröna skogar bara för att jag kanske skulle få en etta Luthagen, men det skulle innebära en känsla av att allt slit, alla tårar som fällts, alla negativa känslor som jag har lyckats ta mig igenom, all ångest som nästintill slitit mig itu inte har varit förgäves.

Måste flytta NU och helst igår.

Tänk när känslan redan när du är på stan och ska hem är ÅNGEST, så borde det inte vara, att man mår dåligt av att veta att man ska "hem". Önskar att jag kunde tillbringa hela dygnet borta, är så trött på rummets fyra väggar, men där ute går ju inte att vara.
Efter tre veckor tog jag tillslut mod till mig och ifrågasatte Fredrik, om han tycker att det är rätt att bara ställa sin disk i diskhon och förvänta sig att ngn annan tar hand om skiten, läs jag. Men det tyckte han, slängde rakt i ansiktet på mig att jag som var så fet och äcklig kunde väl äta upp resterna, det var väl det jag gjorde eftersom jag är så fet och äcklig, snacka om att trampa på alla ömma tår på en gång. Blev först helt ställd, jag menar vad säger människan ? Sen följde diverse okvädningsord, gick in på rummet men insåg ganska snabbt att jag inte kunde vara där inne, hamnade i ett akut suicidalt läge, varför skulle jag leva för ?Samlade ihop mig och gick ner till personalen, Vera, det gjorde Så ont, kändes nästan som en fysisk smärta, slutade med att jag sov i jourrummet. Om jag hade trott att jag skulle få ngn sorts medkänsla av personalen så bedrog jag mig kraftigt. Slutade med att det på ett sätt var helt mitt eget fel, jag skulle ha skrivit en lapp om att jag sov på Rönngården och eftersom Fredrik inte tyckte att han varit oförskämd så var det ingen mening med att prata om det, ord stod mot ord. De säger att de förstår att det kan vara jobbigt att bo här uppe, men den förståelsen känns inte särskilt äkta längre, när det väl gäller så ställer de sig på Fredriks sida.
Känns inte som att jag får ngn som helst respekt alls, ingen respekterar mig för den jag är eller låter mina saker i kylen vara ifred, det oöppnade juicepaket var plötsligt tomt.