Sanna vänner

Nu är det bara två dagar kvar, men konstigt nog känns det inte så ledsamt, trodde att det skulle kännas mkt värre, men kanske, eller snarare förmodligen är det så att jag lyckas gömma undan känslorna och tanken på att jag ska flytta verkar vara så absurd att det inte går att ta till sig.

Hoppas vi kommer iväg med båten i morgon, K. mår inte så bra just nu och mår han inte bättre i morgon så blir det ingen resa, vet att jag kommer bli grymt besviken och ledsen, har verkligen sett fram emot det, men jag är samtidigt den första att skriva under på att ångesten kan man inte styra över, när den väl tar makten finns det få saker som kan vinna emot den. Men hoppas, hoppas det gör jag, vore så mysigt att få göra en avslutningsresa med järngänget, vi som har hängt ihop hela tiden även om de andra kom ganska långt efter mig. Är ju veteran på stället just efter mina 15 månader här, men usch vad jag kommer att sakna dom, kan tänka mig att på söndag går inte tårarna att hålla tillbaka längre, då blir det ju verkligen att "faca" sanningen.

Bara 9 dagar kvar

Nu är det bara nio dagar kvar här, så nu börjar det kännas. Trodde att jag bara skulle vara glad över att den här dagen snart är här, som jag har längtat efter att få flytta men nu när det börjar bli dags känns det inte lika bra längre. Jag kommer ju att sakna det här gänget, även om det ska bli skönt att slippa vissa... Men att börja om med nya boende och ny personal känns inte så lockande, börjar oroa mig för hur det ska gå. Jag har ju gjort framsteg när det gäller den sociala fobin, men kommer jag att kunna hålla kvar nåt av det eller blir det till att börja om på ruta ett igen, eller t.o.m ruta noll. Men jag får väl använda mig av DBT-termen acceptans, det är bara att gilla läget....

Sur som ättika

Just är jag totalt j-vla vannsig på den här skiten, hatar Lenagården och hatar Anette, inte det minsta gnutta sympati från hennes sida när det gäller hur det fortsatta boendet och allt kring det kommer att bli. Jag hatar att jag måste flytta till ett annat behandlingshem, gå ur askan till elden. Hon tycker att jag tänker fel och måste tänka om, jag får inte börja om på ruta noll när det gäller det sociala utan nu måste jag jobba vidare och använda dom färdigheter som jag har fått här. På ett helt nytt ställe, med nya rutiner och regler, massa nya medboende och helt ny personal, hur f-n har hon tänkt att det ska gå till ? I morgon är det dags för studiebesök på nya stället, önskar så innerligt att Anette blir sjuk så jag slipper ha med kärringen, tur att mamma kommer med och att vi ska fika med J efteråt. Annars hade jag nog gått i taket totalt.

När jag ändå håller på och ilsknar till kan man ju göra det över andra boende på det här stället, trodde nästan jag såg i syne när jag konstaterade att tvättstugan var tom, men ack vad jag bedrog mig, nu är det en kvart kvar tills jag ska gå ner och nu är den inte tom längre, frågade Lena som hade tiden innan mig om hon inte använde sin tvätttid, men det hade hon gjort men hon hade kommit igång lite sent, så hennes maskin var snart klar, var det okej att den hängde kvar i torkrummet. Vad svarar man på det ? Nej för h-lvete det är min tvätttid nu, det är inte mitt problem att du inte sköter det du ska. Hon kunde gott ha fått fortsätta gå i sina snodda byxor (landstingets) och haft blöt tvätt, hade jag inte frågat hade hon säkerligen inte frågat heller om det var okej.

Summa somarum, det bästa med att flytta är att slippa en viss Anette och vissa boende, det sämsta; att flytta ifrån mina kära vänner, Kim, Bella, Emma och Kent.

Nytt behandlingshem

Tillvaron känns ganska upp och ner just nu, den där lgh:en som jag trodde att jag skulle flytta till kan man jag se mig i det blå efter, det blir ingen lgh innan ev Klockarbo, nejdå kommunen har tagit ett annat clever beslut, jag ska till nytt behandlingshem efter det här. Facit blir med andra ord att sen aug-08 har jag bara bott på 123:an, Lg och nu ett nytt beh.hem där jag bor på precis samma sätt som förut, ett rum med dusch, skillnaden blir att det är ett nytt ställe, med ny personal och 30 nya andra medboende, både behandlingshemintagna men tydligen bor det en del kroniker där också, en avdelning med andra ord, eller? Lotta tyckte att de varit jätteduktiga som fixat fram det här, det verkar som guld och gröna skogar där, det låg så fint ute på landet och jag skulle se det här som en lång semester. Hur får hon ihop den ekvationen med att åka hit och ha terapi med Susanne, tills landstinget tar över, det är väl ingen semester om jag ändå ska leva kvar i behandlingshemssituationen ? Nu orkar jag inte orda mer om det här idag, blir bara mer ledsen av att tänka på det.

Ledsen

Mamma och Pappa har varit här och hälsat på i helgen, som vanligt tenderar jag att bli hypoman på gränsen till manisk, pratar i stort sett oavbrutet om allt och ingenting. Så kraschen måsta väl komma nån gång, började redan i morse, kände att jag eg bara ville stänga in mig på mitt rum och ligga på sängen hela dan, att de skulle åka hem på en gång. Men som den duktiga dotter jag är försökte jag bita ihop och ta mig upp till ett någorlunda neutralt läge, lyckades väl stundtals men inte hela tiden. Var till IKEA och handlade flyttkartonger blandannat, in till stan, mamma skulle till hälsokosten och köpa nåt piller som Moster tipsat henne om, ville bara tillbaka till LG, härdade mig igenom en äcklig middag på nåt lunchhak, inte min stil direkt. Dock åkte vi bara hit ut med mina grejor och sen åkte de hem, Skönt !. Väl tillbaka fick jag ett ryck och fyllde fyra kartonger med massa saker från garderoberna och bokhyllan, men sen gick musten ur mig och inte blev det bättre av att jag kom ut till middan, kattmat, petade i mig ngr bitar och sen ut och röka, bara för att upptäcka att Kim och Bella hade grillat och höll på att plocka iordning efter sig. Kim sa att hon inte trott att jag var där och det köper jag, men personalen visste mkt väl att jag var på mitt rum. Blev ledsen men lyckades bita ihop medans jag rökte, men sen gick det som det gick, så nu sitter jag här med nya sår. Kände mig Så utanför och inget värt, varför fick jag inte vara med ? Är det så här min tillvaro ska se ut hela livet, att det alltid blir så att förr eller senare så hamnar jag utanför.
Inget besked från Lotta den här veckan heller, om fyra veckor ska jag vara utslussad och klar, bo på det nya boendet och hunnit vant mig lite vid det, men om det fortsätter i den här takten lär det inte bli så. Å andra sidan vet jag inte om det där stället utanför stan åt Knutby-hållet är så "kul" heller, korttidsplaceringarna innebär att man bor i ett rum med dusch och gemensamma utrymmen, med andra ord precis så som jag bott sen aug-08, när ska jag få ngt eget?