När mörkret vill ta över

Har verkligen fått känna på att livet som bipolär innebär en ständig berg-o-dalbana, har varit en dag med mkt känslor både positiva och negativa, en dag full av tårar och ångest men också lite skratt emellanåt. Tillbringat dan i Knutby med allt vad det innebär, av både social samvaro och connection uppåt. Lyssnade en stund på Urbans predikan, men det blev för jobbigt att ta in så efter en stund av tårar stängde jag av och ångesten slog sitt grepp om mig, tankarna var allt annat än ljusa och ångesten skrek i hela kroppen. Ville absolut inte gå fram, skämdes så för mina tankar och handlingar, jag vill inte behöva säga; "jag vill inte leva i en tillvaro där varje dag innebär en kamp för att stå emot destruktiva tankar och tvingas inse gång på gång att jag misslyckas, jag vill leva ett liv, inte föra en kamp i en hopplös tillvaro, som ibland t.o.m innebär kamp på liv och död."

När allt är mörkt och bördorna tynger ner mitt liv
Då har du lovat att bära mig
Ja du har lovat att bära mig genom svårigheter
När skuggorna tar över, när jag är ensam och rädd
Då har du ändå lovat att bära mig

Mycket tankar och känslor ventilerades under eftermiddagen, varit en tuff dag på många sätt, vågat vara ärlig i mångt och mkt, vilket kostar på. Tänk om kärleken inte håller, borde nog egentligen ha insett det nu efter alla år i församlingen, men ändå finns tankarna där under ytan och gnager. Tror att skammen är det värsta, varför har det blivit så här, varför flyttade jag, varför stannade jag inte kvar och försökte bli frisk istället för att fortsätta fly, inget blev ju bättre av det. Orkar inte skriva mer, försöker få tyst på alla tankar som vill övermanna mig, avslutar med ytterligare citat från Åsa.

Så många gånger som du trott att du är helt övergiven
Men jag vill visa dig mitt barn att jag aldrig överger dig.
Inget mörker kan bestå, när du vilar i min närhet
Och alla de problem som du tror att du är helt ensam om
Jag vill hjälpa dig, om jag bara får ta hand om dem

Åsa M Waldau

NEEEEJ

Trodde jag skulle klara det, hur kunde jag vara så j-vla dum att jag trodde att jag kunde klara av det , borde jag inte ha lärt mig efter alla dessa år att det inte funkar så. Suget efter tabletter var stort, hade gett vad som helst för en näve tabletter för att kunna fly undan tillvaron, men lagret är slut och det lär inte bli nåt nytt, personalen kollar som iglar varje kväll, inte en chans att kunna komma undan. Tänk att suget kan vara så starkt, trodde det skulle minska om jag försökte döva känslorna, lägga fokus på nåt annat, men det är lika starkt som innan och nya ärr tillfogade.

Det osynliga barnet ?

Kan inte låta bli att sno titeln till en novell av Tove Jansson, det är precis så det känns, att jag för de flesta är ganska osynlig, finns bara ngr få som verkligen ser mig. Funderar allt mer på vad i h-lvete jag gör här, vad är det för vits med att vara på behandlingshem om personalen ändå ignorerar en totalt. Exempelvis den här veckan, Anette min kp:s prat med mig har bara varit ngr få meningar om ens det varje dag, vad är det för fel på mig ? Vill personalen inte prata med mig ? Vet att jag inte får hänga upp min tillvaro på Kim, men vad ska jag göra hon är ju den enda som pratar med mig i fler än en mening. Dagens möte med personalen ger väl inte direkt dem MVG, Görel var inne med morgonmedicinen, sen träffade jag ingen förrän jag sa till vid strax före ett att jag skulle ut och gå, ingen lunch med andra ord. Satte upp en plupp när jag gick ut men till vilken nytta då, när jag kom tillbaka hade nån plockat ner den, vet att jag inte borde men idag är jag hyperkänslig för allt och därför tolkar jag det personligt.

Är nog eg mest ledsen idag och vet inte hur jag ska få det att bli bättre utan att ngt negativt (destruktivt) inträffar. Om det är så här det ska vara så vet jag inte om jag vill vara med mer, jag orkar inte med att ingen pratar med mig, känner mig totalt värdelös, mindre värd än en sopa, de tar man ju åtminstone hand om.

27 år

Har egentligen ingeting att skriva men tänkte ändå uppdatera lite vad som hänt sen sist, om inte annat så för att minnas när minnena börjar blekna. Hade verkligen en toppen födelsedag, jag nästan glömde bort för en stund att jag sitter på behandlingshem. Bella och Kim var helt underbara, hade pimpat min dörr, inte en chans att ngn missade vilken dag det var. Terapi på födelsedagen, men det gick nästan smärtfritt förbi, diskuterade framtiden, väntar på besked från landstinget, dagarna går och nu är det bara drygt 2 veckor kvar tills avtalstiden går ut. Har inte ändrat uppfattning kring vistelsen här, jag vill inte vara kvar men jag har ändå valt att ansöka om förlängning, så nu känns det lite både och, både vill och inte vill att de ska säga nej, Vad händer om de säger nej (Alexander), det finns ju inget annat alternativ just nu, kommunen har ju slutat leta i väntan på besked. Kvällen slutade med en liten barrunda, var verkligen hur länge sen som helst, men det blev en Väldigt rolig kväll, ganska fnissig dock, inklusive lite närkontakt med marken. Mådde bra hela kvällen men när kvällen övergick i natt började ågrenen att växa, kanske inte var så smart ändå, men vad f-n man fyller bara 27 en gång.

Som vanligt förföljer mitt kära ben mig, men nu är det snart dags att göra upp med en separationsångesten, det ska ju vara läkt till nästa helg, säger bara lycka till, men under har ju skett förut....

Rörd

Är väldigt rörd en kväll som denna, fick verkligen skärpa mig för att inte börja gråta. Bella och Kim hade gjort en present mig, en soduku-bok, Rebecka´s. Presenten var noga inslagen i ett par meter tejp, tog en kvart att öppna men det var det verkligen värt. Tänk att de gjort detta för mig, lagt ner både tid och ork för att göra mig glad, blir så rörd. Trodde ju inte att jag skulle få ngr presenter i år, ja kanske senare men inte nu i samband med "den stora dagen" . I morgon vankas det tårta, rosa marsipantårta med chokladpudding och vaniljkräm, smaskens, hoppas dock att ingen får för sig att sjunga, det vore så pinsamt och genant, men känner jag de andra rätt så lär jag inte komma undan det. På kvällen ska jag och Kim gå ut och äta, thailändskt, vilken festmåltid, ingen smaklös kokt fisk eller korv. Funderar på att skippa colan, det är ju ändå min 27-årsdag.

Varför trillar tårarna ?

Kan inte förstå varför jag inte kan sluta gråta, borde ju vara jätteglad en dag som denna men ändå lyckas jag inte få stopp på tårarna. Såret ser ju bra ut och kommer att läka snart så jag behöver inte komma tillbaka dit mer, det är väl detta jag har väntat på i ett halv år, men ändå skrattar jag inte. Personalens förklaring att det beror på att jag har separationsångest från såret köper jag dock inte, eller är det så ? Känns dock bara som att jag har blivit lämnad vind för våg helt plötsligt, det är väl jättebra att jag inte behöver ta upp deras resurser mer, men vad gör jag om det inte läker, om sårytan går upp igen, då står jag i samma situation som i somras, hoppas allt vad jag kan att det inte blir så och försöker vara optimistiskt men det är svårt. Har längtat efter att kunna gå tillbaka till praktiken, men nu när jag kan det känns det jättekonstigt att bara dyka upp sådär som gubben i lådan i morgon bitti.

Har visst inte hanterat den här helgen så bra, trots att det har funnits personal som går att prata med så har jag ändå ss, inget jag är stolt över precis, men nu kan jag inte göra det ogjort, huvudsaken är att jag inte drog in K. i det. Dock kan personalen glömma att jag tänker erkänna det, vill så gärna att det ska se bra ut i deras dokumentation om mig, arbetet med att försöka jobba bort det här beteendet får jag sköta själv tv.

Neeej inte en gång till

Trodde jag hade kontroll över mina tankar och känslor, men så var det inte. Försökte med allt på krislistan utom att kontakta personalen, kanske borde jag ha gjort det direkt när tankarna började snurra och obehaget spred sig i kroppen, men jag trodde att jag hade kontrollen. Vet ju eg. rent förnuftmässigt att det jag behöver/måste göra när tankarna börjar komma så är det att messa/ringa personalen, men samtidigt finns det en annan röst som säger nåt helt annat; du får inte störa personalen, de har så mkt annat att göra, det bor 14 personer till här som behöver hjälp och stöd, du får klara dig själv.

Ett stygn av ledsenhet

Försöker hålla mig neutral utåt, men helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och släppa lite på masken. Blev så ledsen när Kajsa ringde, visst förstår jag fullständigt att det inte skulle ha funkat att jag åkt till Knutby i morn eftersom jag ska vara på ackis kl 14, men känslomässigt blir det jobbigt. Längtar så efter att komma "hem" till mina vänner i församlingen, var så länge sen och det känns som att jag verkligen behöver träffa dom, Knutby med allt vad det innebär är ju också en pusselbit i min tillvaros pussel, fattas en bit så går det ju inte ihop. Å andra sidan är det väl många bitar som saknas just nu, men för varje bit jag lyckas få dit så blir ju pusslet mer helt.

Går inte så bra det där med att inte störa K., jag lyckas verkligen inte hålla tyst eller låta bli att skicka iväg sms, gör ett nytt försök ikväll men lär väl inte lyckas då heller. Finns bara en lösning på problemet och det är att isolera sig på rummet, men det vill jag ju inte heller, blir ganska ensamt att sitta på sängen hela dagarna.

Fredag kväll

Nu börjar jag bli nervös för att jag kanske lämnar ut mig för mkt framöver, men å andra sidan, skriver jag ju bara saker som jag själv kan stå för. Inser att jag nog tänker för mkt, fast å andra sidan har ju K. som tvingas stå ut med alla mina tankar och åsikter, vet att jag borde vara tyst ibland, tänker när jag sitter på rummet att nu ska jag vara tyst men hur bra går det när vi möts, inte särskilt bra, jag bara babblar på om mig själv och hon har tur om hon lyckas flika in nåt emellanåt. Så nu gör jag ett nytt försök inför kvällen, jag SKA verkligen lyckas vara tyst, måste ju kunna ha nån form av disiplin på mig själv.

Usch är verkligen inte nöjd med hur det går med läkningen av mitt ben, trodde ju i min enfald att det gick åt rätt håll, men jag är lika korkat naiv som vanligt, nu blir det återbesök redan på söndag, varför kunde det inte vänta till måndag för, jag ville ju åka till Knutby då, men om det gör att benet läker så är det väl bara att bita i det sura äpplet och hoppas på det bästa, skeptisismen är dock ganska så högljudd en kväll som denna...

Måndag = katastrof

Gör en första trevande start på en ny blogg. Brukar inte ha svårt att svamla ut i text men nu står det helt still. Vet inte varken hur jag ska börja eller sluta. Finns mkt som gör mig less och ledsen, är stor skillnad på de orden, man kan vara less på saker, men en del saker gör en ledsen, klumpen i halsen växer och det blir svårt att hålla tillbaka tårarna.

Har varit en vecka med mkt känslor, ffa negativa sådana, nästan så man önskar sig lite mer mani i tillvaron, men då slår det väl över totalt och så går jag in i en psykos istället och det Vill jag Inte !!! Veckan började med en liten trevlig visit på plastikmottagning, verkade som att operationen äntligen har funkat, den nya huden fastnat även om den satt skört. En skön känsla först men sen börjar oron att gro, tänk om det iaf går h-lvete, vad har jag gjort för att förtjäna en läkning ? Ingen finns det att prata om det när jag kommer tillbaka, ja iaf ingen personal. Eftermiddagen slutar i totalt kaos, fast det är jag inte medveten om då. Högen av negativa känslor och sinnesintryck gör att jag totalt släpper allt av sunt förnuft och istället sväljer jag massa tabletter, vill bara försvinna, orkar inte med den sjuka kvinna som jag anses vara. Tyvärr låter jag inte det stanna vid detta utan drar min närmaste vän i det, sms:ar både innan och efter intoxen, önskar så att jag kunde göra det ogjort men det kan jag inte. Sen blir det svart och nästa gång vaknar jag på Ackis, första tanken blir, nu måste jag börja spara igen. I efterhand inser jag hur sjukt det är, ingen normal funtad person tänker så eller gör så som jag gjorde. I dag kan jag bara vara Så tacksam för att K. fortfarande vill vara min vän, måste ju ha full förståelse för om det inte blivit så.