Regina Spektor - Laughing With (Video)

Nere i källaren

Hmm, jadå var det dags igen, inget känns kul, hade besök här hemma för första gången av två kompisar, mysigt, men efteråt är jag helt slut och ångesten över allt jag kunnat göra annorlunda börjar sakta men säkert ta över och tillslut sitter jag där med stripes och allt känns bara så misslyckat. Orkar inte ta mig iväg till den j-vla sysselsättningen, dammsuga och vattna blommor kan jag göra hemma. så jag ringer och sjukanmäler och går och lägger mig igen. Problemen börjar om igen när jag vaknar till efter en förmiddag som mest bestod av sova, sova, sova, för nu vaknar även ångesten över att jag fuskat med sysselsättningen, gårdagskvällens slut och dessutom innebär måndag att det är terapi med Sussanne, känns inte alls bra och jag mår inte alls bra, myrstacken tar över och hur mkt jag än försöker distrahera mig så lyckas jag inte......

Bruno Mars - Just the Way You Are (Cover by MattyBRaps ft. Tyler Ward)

Nej, inte en gång till....

Jag blir snart ännu tokigare än jag redan är på personalen ute på GG, verkar som Kicki har tagit på sig arbetsuppgiften att klanka ner, kvittar vad jag säger, tänker eller gör så är det alltid fel, "du får inte vara så negativ, sluta motarbeta, vänd på det, man kan inte alltid få som man vill, gör inte så och gör inte si...." Hur tror hon då att jag ska våga vara helt ärlig om allt vänds emot mig, hur ska jag "våga" berätta om ss. Jag försöker signalera att jag tycker att det är svårt att bo i lgh:en, det blev för stort steg, nej då ska man vara tacksam som fick lgh:en istället för nån annan. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, jag tyckte ju om Kicki när hon jobbade på natten, men sen hon blev min K:p verkar som att allting har blivit helt förbytt.

Tyvärr är jag ju inte så duktig på att hantera sånt här och nu blev det totalt för mkt, så gårdagskvällen blev visst inte så lyckad... men jag sov gott iaf och slapp att tänka så mkt, även om jag tvingade mig själv till att vakna varje timme så var det ju bara att stänga ögonen igen och sova vidare, så den här dagen har mest förflutit i ngn slags dimma. Hade bestämt att jag skulle åka och storhandla idag och visst tog jag mig till Maxi, men sen tog orken totalt slut, så det blev inte så mkt köpt, får ta igen det nån annan dag.

Så nu kan det bara bli bättre, försöker att inte tänka på veckan som ligger framför, hur mkt kritik ska jag få den här veckan av Kicki ? Tur att mamma kommer upp över dan på måndag och har med sig lille ludde-man, kan bryta monotonin lite och dessutom är det terapi, lite ambivalent till det, har inte gjort mina hemuppgifter så jättebra den här veckan, men skyller på att det inte är bara upp till mig att de blir gjorda, tanken var ju att jag skulle få hjälp av personalen på GG att göra dem, men de verkar skita i det totalt, frågar inte ens vad vi jobbar med.

Ännu en pissdag till ända

Den här dan kommer inte att gå till historien som en särskild lyckad dag, var ju hemma hos Kimsan igår och tänkte vara en duktig flicka som inte tog ngn annan medicin än Stilnocten eftersom jag inte är så säker på att vin och medicin är nån lyckad kombination, men det blir precis som vanligt, utan medicin sover jag inte. Låg länge och vred mig, samtidigt som tankarna började snurra, veckan som varit har ju inte bara inneburit glada nyheter och jag insåg att jag måste sova om jag ska orka åka till Knutby. Tillslut fick jag nog och upp och leta igenom badrummet efter piller, måste sova och står inte ut med att må dåligt, hittar en halv karta atarax, men det ger ingen effekt, ångesten skriker allt mer och besvikelsen över att inte kunna komma iväg till Knutby gör att jakten på nya piller återupptas, hittar till slut fler propavan, men då är klockan redan 6 så knutby kan jag glömma. Lyckas till slut somna, bara för att efter nån timme bli väckt av sms, visst är det kul att folk hör av sig, men jag behövde verkligen sova.
Efter ytterligare ngr timmar ger jag upp, vill bara sova bort dan, är supertrött men ångesten kryper i kroppen så det blir omöjligt att ligga still. Tar mig igenom dan och väntar på att det ska bli kväll så jag "får" ta min 20-medicin och förhoppningsvis somna. Blir dock förhoppningsvis en tidig kväll, när klockan passerar sju orkar jag inte vänta längre, utan 20-medicin blir till 19-medicin, så ikväll somnar jag förhoppningsvis 2 timmar tidigare än vanligt.

En dag av tårar

Önskar att den här dan snart tar slut eller att nån väcker mig ur den här madrömmen, för visst måste vara så att det här inte är på riktigt utan bara ngt elakt practial jokes från kommunen, eller ? Förmiddagen började med att Kicki från göransgården ringde, åh, vad jag önskar att jag sluppit det samtalet. Hon hade pratat med boendesamordnaren på kommunen och det var inget roligt besked för min del, det är fullt på klockarbo, ( vilket jag iofs redan visste) men det skulle ju bli plats i höst, Lotta lovade att jag bara skulle behöva bo på GG i sommar, en liten sommarsemester på landet. Beskedet från klockarbo skulle komma efter semestern, men Jeanette (f.d kp på GG) har hela tiden sagt att Lotta är positiv och flytten till lgh:en bara var en akut lösning iväntan på tomplats på Klockarbo, så här har jag gått och väntat på besked, väntat på att det ska bli måndag så jag kan ringa Lotta och få veta nåt. Och så kommer Kicki och slänger i ansiktet på mig att det inte alls blir nån flytt i höst och inte i vinter heller, tidigast till våren, OM det blir nån flytt, "du är iaf inte redo att flytta till klockarbo än, tänk om du flyttar dit och så märker du efter två-tre månader att det inte går, det kommer att bli jätte jobbigt för dig att flytta runt" Jag som har haft det som min stora motivation till varför jag ska stå ut med GG att snart, snart får jag flytta, hur ska det gå nu när jag inte längre kan hålla det i blicken.

Nu har jag gått och väntat och våndats, men ändå långt inne kunnat hålla fast vid att Lotta är positiv till Klockarbo, trots att jag inte fått ngt svar från Klockarbo så har det ju ändå låtit positivt, men i ett enda svep så slets allt ifrån mig. Trodde jag jobbade i motvind när det gällde personalen på GG, men nu inser jag att det är som att jobba mot en vägg, omöjlig att forcera, hur ska jag kunna få flytta om Kicki säger till boendesamordaren att jag inte är redo, för F-n jag har varit redo sen dag jag lämnade LG.

Varför kan inte alla dagar få vara som gårdagen, en helt fantastisk dag med underbara Kimsan, besök på Lg ( även om det kändes väldigt konstigt att vara tillbaka så var det roligt att träffa alla), hem till Jessica en sväng och sen runt, runt i lilla bilen med Waka, waka på högsta volym.

Varför, varför, varför, varför blir det så här ??

En sak är jag säker på

Ja, jag är väldigt säker på efter den här helgen att det inte är gg:s personal som gör att jag tar mig igenom dagarna. Att tappa kontakten med dem vore ingen förlust, kanske t.o.m ngt positivt, jag kan inte se att de hjälper mig på ngt sätt, visst de delar upp min apodos dygnsvis, men allt annat då, det är ju t.o.m så att de emellanåt får mig att må ännu sämre än vad jag redan gör. Det tycks kvitta vad jag än gör eller säger så lyckas de alltid vända det till att det är mitt fel det som sker. Visst ska jag hämta hem ansvaret, men det finns en liten variabel i ekvationen som de tycks glömma bort helt, jag är boende och de är personal, det finns en (snarare många) orsak till att jag tillbringat de senaste två åren med personal omkring dygnet-runt. Så man kan inte lägga allt på mig och förvänta sig att jag ska fixa det, på sikt javisst, men inte från den ena dagen till den andra. Blir en nöt för Susanne att hjälpa mig att lösa, hur ska jag få det att funka med personal som inte tycks vilja lyssna eller hjälpa mig.
Har ändå haft en underbar helg, började väl inte helt lysande men den tog sig, lyckades ta mig ut från lägenhet och åka iväg och vem möter jag på Coop om inte Kimsan, så kvällen tillbringades i hennes nya lgh mitt bland flyttkartonger och Ronja som tycks ha hittat 100 nya ställen att gömma sig på. Söndan flöt på i sällskap med den alltid lika underbara Jessica och hennes familj, bandyträning, hundpromenader, höstgreja i trädgården och Tacos, sen blev vi däckade i varsin soffa. Så tack Kim och Jessica för att ni förgyllde min helg och fick mig att känna mig som en ganska normal 27-åring, inkl. korta ben, lockigt hår, lila jacka och, jag lovar, mina bröst är fortfarande äkta.....