Midsommar= sömnbehov

Midsommar blev verkligen så intensiv och jobbig som jag befarat, men jag tog mig igenom den och nu är det över, äntligen !!! Vädret och alla miljoner miljarders knott gjorde att vi var tvungna att vara inne i stort sett hela tiden. 40-50 personer i ett och samma rum hela tiden är ingen hit om man tycker att det är jobbigt med mkt ljud och människor runt omkring sig hela tiden. Skulle nog ha behövt att vila lite iemellanåt för att orka med det fullt ut, men man vill ju inte sticka ut och vara annorlunda så man stannar och "lider", allt för att försöka "vara som alla andra". Jag kan dock ändå känna en viss stolthet för att jag faktiskt var med och deltog i släktträffen, nu behöver jag inte göra det fler gånger, iaf om vi har släkträff lika ofta som hitills, jag är snart 30 och det här var första gången. Så oddsen talar till min fördel. I morgon drar jag norrut och hemåt igen, lite tudelat faktiskt, visst ska det bli skönt att komma hem och kunna stänga dörren om sig, men det blir ju onekligen ganska ensamt och dessutom har jag ju världens sötaste prins till systerson. Kommer nog att sakna honom mest av allt, tur att det bara är 14 dar drygt tills jag åker neråt igen en snabbvist för att gå på Lasse Winnerbäck. Ska bli otroligt kul och sommarens höjdpunkt, kan nog de flesta av hans texter, mkt vemod och det är ju ganska ofta också min sinnestämning.

Tillbaka i hemstaden

Blir bara en kort uppdatering, har åkt ner till föräldrarhemmet några dagar, eller några, snarare 1,5 vecka. Till helgen är det som bekant midsommar, vilket inte direkt inte är min favorithelg, funderar på om det finns nån högtid som jag gillar....? Ja möjligtvis julafton, eftersom den alltid är nästan likadan. Fast den var ju bättre förr, innan mina syskon bildade egna familjer eller blev sambos, då är det ju inte lika givet att de tillbringar julen med mig, mamma och pappa. Själv lär jag väl aldrig hitta nån att bo ihop med så det blir väl vi 3 alla julaftonskvällar hädanefter. Nä nu låter jag jättebitter men det är ju så sanningen ser ut. Det var ju dock inte det jag tänkte på när det gällde midsommar, i år lär det bli riktigt intressant eftersom det är inbokad en släkträff hela helgen med drygt 50-60 personer, åh vad roligt.... Jag som ÄLSKAR att ha mkt folk runt omkring mig och inte alls veta vad som kommer att hända, hur ser det ut där?, var/hur ska vi bo ?, vilka kommer ? osv, osv. Fast äventyret börjar ju redan i kväll iom att det kommer släkt innan som ska bo här fram till på fredag. Ser verkligen fram emot det.... Usch känns som att jag mest är en gnällig kärring, men det är ju så här som mina tankar går, ska försöka vara lite mer positiv nästa gång, jag lovar att iaf försöka, men som min kp brukar säga; du har ljugit förr

Tummen upp för bra handledare

Jaha vad ska man skriva om idag då ? Huvudet är fullt av tankar och intryck, måendet fortsätter att hoppa upp och ner snabbare än en jojo i full aktion. Insåg idag på skolan att jag nog ändå har förändrats sen jag började där i höstas, för ett tag sen utökade jag tiden där med ytterligare en dag, men idag sa min handledare att måndagar inte är någon bra dag för dom att ha mig där. På grund av att personalen på fritids har sekretess om barnen så får jag eg inte vara med på veckoplaneringsmötet som jag varit sista tiden. Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, varför hade jag inte kommit på det själv och dessutom till syveende och sist är jag alltså inte längre "en av dom andra", det är skillnad på mig som praktikant och personalen eller lärarstudenterna. Gick undan och lät tårarna komma men det gick ju inte att dölja efteråt, så när min handledare frågade hur det var så var som att sticka hål på en ballong och tårarna kom igen och jag fick förklara mig, det hade jag aldrig gjort för ett halv år sen, då hade jag svalt och svalt och tagit ut det på mig själv när jag kommit hem. Så nu får jag nog ha kvar mina måndagar men göra andra uppgifter när de har mötet, så det som först blev jättejobbigt blev nog rätt så bra till slut ändå.
 Vilken tur jag har eg som har så bra handledare på skolan som förstår sig på mig och min Aspis, de talar om när det blir förändringar ( är ju inte min starka sida...), de vet hur jag reagerar på för mkt intryck på en gång ( inga musiklektioner eller fritidstimmar med andra ord) och att sociala aktiviteter med andra vuxna inte ligger på min 10-i topplista ( fika i personalrummet är alltså inget jag njuter av).

Nu blir det bingen, i morgon är jag ledig men då har jag istället en lägenhet som nog skulle må bra av lite städ och egentligen mår jag ju oxå bättre av att ha ordning och reda. Varför är det då så svårt att hålla lägenhet tipp-topp när det är så man vill ha det. Men det är jag kanske inte ensam om, så då kanske jag är lite Svensson iaf...

Från förnekelse till insikt

Jag läste i en annan blogg om att kanske ha ytterligare diágnos än vad som redan konstaterats och det fick mig att börja tänka. Jag har aldrig varit ett fan av att få en diagnos och definitivt inte i plural men så började jag tänka tillbaka lite.
Det har snart gått 7 år sen jag blev sjukskriven och därmed fick min första diagnos ( känns helt skrämmande att det har gått så lång tid, känns ju på ett sätt som igår), första tanken som slår mig är att hur mkt hjälp fick jag egentligen av min första diagnos även om den länge var min favorit bland de diagnoser som stämplats i pannan på mig. Den första diagnosen som sattes var trötthet, detta efter att jag i stort sett sovit dygnet runt i en vecka efter att ha kollapsat på jobbet, ( sen att orsaken var att jag plockat på mig medicin som jag egentligen skulle ha slängt efter en patients permission talade jag ju aldrig om). Då blev jag sjukskriven resten av veckan och fick rådet av läkaren på vårdcentralen att gå hem, skaffa mig en pojkvän och byta jobb så skulle jag se att det nog blev bättre snart. Behöver jag säga att det varken blev det ena eller det andra, inte läser man en 3-årig högskoleutbildning för att några veckor att man fått sin legitimation kasta bort utbildningen och göra nåt helt annat, det var ju som ssk jag skulle jobba och inget annat. Läkaren på den psykiatrisk avdelning som jag jobbade på sjukskrev mig ytterligare en tid mot att jag träffade en samtalskontakt i öppenvården och fick en läkarkontakt där. Efter att ha träffat ssk 2 gånger och läkaren 1 gång sattes diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning (i vardagligt tal även kallat borderline ). Behöver jag tillägga att jag i efterhand tycker att det är helt förkastligt att man sätter en diagnos på så lösa grunder, det krävs lite mer än så har jag förstått senare. I samband med detta fick jag beskedet att jag inte längre var lämplig att jobba som ssk inom psykiatrin, men när jag fick beskedet hade jag redan bestämt mig för att flytta så det gjorde inte så mkt just då tyckte jag ( men det är en annan historia).
För att hoppa fram lite i historien, jag flyttade och fick en ny samtalskontakt, började i DBT eftersom det var vad som efterfrågades i remissen från mitt gamla landsting. Efter ett drygt halv år kom man på att den där diagnosen kanske inte var så himla väluppbyggd så det bestämdes att man skulle göra en ny utredning och då även scanna efter ytterligare diagnoser. Kontentan av den utredningen blev att man slog fast att diagnosen stämde men även att jag hade yttterligare ett x antal diagnoser ytterligare. Eftersom jag då levde i en stark förnekelse och hade 0 i insikt kunde jag inte alls hantera det och mina handlingar gjorde att jag för första gången blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelningen och dessutom som tvångsåtgärd. Då trodde jag att jag hade sjunkit så lågt som jag kunde komma ( tur ändå att man inte jag inte visste hur de närmsta åren skulle komma att gestalta sig. ) Den inläggningen skulle senare följas av ytterligare tvångsåtgärder och inläggningar, fler än vad jag kan räkna till idag.
5 år senare fick jag ytterligare diagnos iom att man konstaterade att jag även har Asperger syndrom, en diagnos som jag först inte heller kunde ta till mig, men nu snart ett år senare kan jag ändå se att jag faktiskt kan ha nytta av att ha "en hel radda med diagnoser", utan dom hade jag ju aldrig fått och ha rätt till den hjälp som jag får/fått.

 Utan mina diagnoser hade jag aldrig hamnat på behandlingshem och äntligen träffat rätt när det gällde psykologkontakt ( tog bara 14 försök innan det), fått tillgång till en läkare som faktiskt lyssnar på mig och är beredd att ompröva den behandling jag får. Om jag inte kommit till behandlingshemmet hade tanken om att jag skulle kunna ha AS aldrig väckts och då hade jag heller aldrig fått göra en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnosen. Utan diagnos hade jag aldrig hamnat där jag är idag och förhoppningsvis kommer det leda till på sikt att min omgivningen förstår mig ännu mer och jag samtidigt förstår mig själv bättre.

Visst har jag fortfarande stunder och perioder när jag hatar mina diagnoser, fast har jag insett, när jag suttit och skriva det här inlägget, det är ju egentligen inte diagnoserna i sig som jag hatar. De är ju bara ord på ett papper, det är ju konsekvenserna av de där orden som jag hatar, hatar att inte "vara som alla andra", hatar att må dåligt, hatar att jag har en kropp fylld av ärr som aldrig kommer att försvinna helt. Tiden läker inte alla sår, men förhoppningsvis kommer både de och min sjukdom att blekna mer med tiden, det kommer inte att försvinna men jag kommer att lära mig att leva med det.