Midsommar= sömnbehov

Midsommar blev verkligen så intensiv och jobbig som jag befarat, men jag tog mig igenom den och nu är det över, äntligen !!! Vädret och alla miljoner miljarders knott gjorde att vi var tvungna att vara inne i stort sett hela tiden. 40-50 personer i ett och samma rum hela tiden är ingen hit om man tycker att det är jobbigt med mkt ljud och människor runt omkring sig hela tiden. Skulle nog ha behövt att vila lite iemellanåt för att orka med det fullt ut, men man vill ju inte sticka ut och vara annorlunda så man stannar och "lider", allt för att försöka "vara som alla andra". Jag kan dock ändå känna en viss stolthet för att jag faktiskt var med och deltog i släktträffen, nu behöver jag inte göra det fler gånger, iaf om vi har släkträff lika ofta som hitills, jag är snart 30 och det här var första gången. Så oddsen talar till min fördel. I morgon drar jag norrut och hemåt igen, lite tudelat faktiskt, visst ska det bli skönt att komma hem och kunna stänga dörren om sig, men det blir ju onekligen ganska ensamt och dessutom har jag ju världens sötaste prins till systerson. Kommer nog att sakna honom mest av allt, tur att det bara är 14 dar drygt tills jag åker neråt igen en snabbvist för att gå på Lasse Winnerbäck. Ska bli otroligt kul och sommarens höjdpunkt, kan nog de flesta av hans texter, mkt vemod och det är ju ganska ofta också min sinnestämning.

Tillbaka i hemstaden

Blir bara en kort uppdatering, har åkt ner till föräldrarhemmet några dagar, eller några, snarare 1,5 vecka. Till helgen är det som bekant midsommar, vilket inte direkt inte är min favorithelg, funderar på om det finns nån högtid som jag gillar....? Ja möjligtvis julafton, eftersom den alltid är nästan likadan. Fast den var ju bättre förr, innan mina syskon bildade egna familjer eller blev sambos, då är det ju inte lika givet att de tillbringar julen med mig, mamma och pappa. Själv lär jag väl aldrig hitta nån att bo ihop med så det blir väl vi 3 alla julaftonskvällar hädanefter. Nä nu låter jag jättebitter men det är ju så sanningen ser ut. Det var ju dock inte det jag tänkte på när det gällde midsommar, i år lär det bli riktigt intressant eftersom det är inbokad en släkträff hela helgen med drygt 50-60 personer, åh vad roligt.... Jag som ÄLSKAR att ha mkt folk runt omkring mig och inte alls veta vad som kommer att hända, hur ser det ut där?, var/hur ska vi bo ?, vilka kommer ? osv, osv. Fast äventyret börjar ju redan i kväll iom att det kommer släkt innan som ska bo här fram till på fredag. Ser verkligen fram emot det.... Usch känns som att jag mest är en gnällig kärring, men det är ju så här som mina tankar går, ska försöka vara lite mer positiv nästa gång, jag lovar att iaf försöka, men som min kp brukar säga; du har ljugit förr

Tummen upp för bra handledare

Jaha vad ska man skriva om idag då ? Huvudet är fullt av tankar och intryck, måendet fortsätter att hoppa upp och ner snabbare än en jojo i full aktion. Insåg idag på skolan att jag nog ändå har förändrats sen jag började där i höstas, för ett tag sen utökade jag tiden där med ytterligare en dag, men idag sa min handledare att måndagar inte är någon bra dag för dom att ha mig där. På grund av att personalen på fritids har sekretess om barnen så får jag eg inte vara med på veckoplaneringsmötet som jag varit sista tiden. Kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, varför hade jag inte kommit på det själv och dessutom till syveende och sist är jag alltså inte längre "en av dom andra", det är skillnad på mig som praktikant och personalen eller lärarstudenterna. Gick undan och lät tårarna komma men det gick ju inte att dölja efteråt, så när min handledare frågade hur det var så var som att sticka hål på en ballong och tårarna kom igen och jag fick förklara mig, det hade jag aldrig gjort för ett halv år sen, då hade jag svalt och svalt och tagit ut det på mig själv när jag kommit hem. Så nu får jag nog ha kvar mina måndagar men göra andra uppgifter när de har mötet, så det som först blev jättejobbigt blev nog rätt så bra till slut ändå.
 Vilken tur jag har eg som har så bra handledare på skolan som förstår sig på mig och min Aspis, de talar om när det blir förändringar ( är ju inte min starka sida...), de vet hur jag reagerar på för mkt intryck på en gång ( inga musiklektioner eller fritidstimmar med andra ord) och att sociala aktiviteter med andra vuxna inte ligger på min 10-i topplista ( fika i personalrummet är alltså inget jag njuter av).

Nu blir det bingen, i morgon är jag ledig men då har jag istället en lägenhet som nog skulle må bra av lite städ och egentligen mår jag ju oxå bättre av att ha ordning och reda. Varför är det då så svårt att hålla lägenhet tipp-topp när det är så man vill ha det. Men det är jag kanske inte ensam om, så då kanske jag är lite Svensson iaf...

Från förnekelse till insikt

Jag läste i en annan blogg om att kanske ha ytterligare diágnos än vad som redan konstaterats och det fick mig att börja tänka. Jag har aldrig varit ett fan av att få en diagnos och definitivt inte i plural men så började jag tänka tillbaka lite.
Det har snart gått 7 år sen jag blev sjukskriven och därmed fick min första diagnos ( känns helt skrämmande att det har gått så lång tid, känns ju på ett sätt som igår), första tanken som slår mig är att hur mkt hjälp fick jag egentligen av min första diagnos även om den länge var min favorit bland de diagnoser som stämplats i pannan på mig. Den första diagnosen som sattes var trötthet, detta efter att jag i stort sett sovit dygnet runt i en vecka efter att ha kollapsat på jobbet, ( sen att orsaken var att jag plockat på mig medicin som jag egentligen skulle ha slängt efter en patients permission talade jag ju aldrig om). Då blev jag sjukskriven resten av veckan och fick rådet av läkaren på vårdcentralen att gå hem, skaffa mig en pojkvän och byta jobb så skulle jag se att det nog blev bättre snart. Behöver jag säga att det varken blev det ena eller det andra, inte läser man en 3-årig högskoleutbildning för att några veckor att man fått sin legitimation kasta bort utbildningen och göra nåt helt annat, det var ju som ssk jag skulle jobba och inget annat. Läkaren på den psykiatrisk avdelning som jag jobbade på sjukskrev mig ytterligare en tid mot att jag träffade en samtalskontakt i öppenvården och fick en läkarkontakt där. Efter att ha träffat ssk 2 gånger och läkaren 1 gång sattes diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning (i vardagligt tal även kallat borderline ). Behöver jag tillägga att jag i efterhand tycker att det är helt förkastligt att man sätter en diagnos på så lösa grunder, det krävs lite mer än så har jag förstått senare. I samband med detta fick jag beskedet att jag inte längre var lämplig att jobba som ssk inom psykiatrin, men när jag fick beskedet hade jag redan bestämt mig för att flytta så det gjorde inte så mkt just då tyckte jag ( men det är en annan historia).
För att hoppa fram lite i historien, jag flyttade och fick en ny samtalskontakt, började i DBT eftersom det var vad som efterfrågades i remissen från mitt gamla landsting. Efter ett drygt halv år kom man på att den där diagnosen kanske inte var så himla väluppbyggd så det bestämdes att man skulle göra en ny utredning och då även scanna efter ytterligare diagnoser. Kontentan av den utredningen blev att man slog fast att diagnosen stämde men även att jag hade yttterligare ett x antal diagnoser ytterligare. Eftersom jag då levde i en stark förnekelse och hade 0 i insikt kunde jag inte alls hantera det och mina handlingar gjorde att jag för första gången blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelningen och dessutom som tvångsåtgärd. Då trodde jag att jag hade sjunkit så lågt som jag kunde komma ( tur ändå att man inte jag inte visste hur de närmsta åren skulle komma att gestalta sig. ) Den inläggningen skulle senare följas av ytterligare tvångsåtgärder och inläggningar, fler än vad jag kan räkna till idag.
5 år senare fick jag ytterligare diagnos iom att man konstaterade att jag även har Asperger syndrom, en diagnos som jag först inte heller kunde ta till mig, men nu snart ett år senare kan jag ändå se att jag faktiskt kan ha nytta av att ha "en hel radda med diagnoser", utan dom hade jag ju aldrig fått och ha rätt till den hjälp som jag får/fått.

 Utan mina diagnoser hade jag aldrig hamnat på behandlingshem och äntligen träffat rätt när det gällde psykologkontakt ( tog bara 14 försök innan det), fått tillgång till en läkare som faktiskt lyssnar på mig och är beredd att ompröva den behandling jag får. Om jag inte kommit till behandlingshemmet hade tanken om att jag skulle kunna ha AS aldrig väckts och då hade jag heller aldrig fått göra en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnosen. Utan diagnos hade jag aldrig hamnat där jag är idag och förhoppningsvis kommer det leda till på sikt att min omgivningen förstår mig ännu mer och jag samtidigt förstår mig själv bättre.

Visst har jag fortfarande stunder och perioder när jag hatar mina diagnoser, fast har jag insett, när jag suttit och skriva det här inlägget, det är ju egentligen inte diagnoserna i sig som jag hatar. De är ju bara ord på ett papper, det är ju konsekvenserna av de där orden som jag hatar, hatar att inte "vara som alla andra", hatar att må dåligt, hatar att jag har en kropp fylld av ärr som aldrig kommer att försvinna helt. Tiden läker inte alla sår, men förhoppningsvis kommer både de och min sjukdom att blekna mer med tiden, det kommer inte att försvinna men jag kommer att lära mig att leva med det.

Skrutteriet fortsätter

Det verkar inte som måndagens krasch blev nån tillfällig dipp, fortsätter att må dåligt och inget känns kul, minsta projekt känns som ett jätteberg att bestiga. Funderar på vilken av alla sjutti-elva diagnoser som mest ställer till det, att vara en bordie eller aspis ?, berg-och-dalbanan som går alldeles för fort och just nu mest består av nedförsbackar med efterföljande raksträckor eller att minsta sak som riskerar att rubba min fyrkantighet blir jätte jobbigt. Helt enkelt pest eller kolera.....

Livet är skrutt

Var visst en månad sen sist jag skrev, men jag har inte ens energi till att orka skriva av mig, även om det vore ganska välbehövligt... Känns som att ingenting blir bra i mitt liv just nu. En kort sammanfattning av vad som hänt sen sist;

• valborg tillbringade jag på akuten och medicinavdelningen efter ännu en intox, trodde verkligen att jag gjort min sista intox innan jag flyttade... Det skulle ju bli bättre när jag flyttade till det nya boendet, mer tillgång till personal och personal som skulle ha mer och bättre och utbildning av "såna som jag" men det verkar inte som det blev så, jag har inga fördomar mot invandrare (tror inte det iaf) men hur ska jag kunna, jag som har problem med det annars oxå "våga/kunna" säga ifrån att nu mår jag skrutt när jag inte vet vad personalen heter och det tycks komma ny personal varje vecka som varken förstår mig eller jag förstår vad de säger alla gånger.
• Har en gång kvar med min psykolog och sen är det slut på terapisessioner för min del, känns urjobbigt och obegripligt hur jag ska kunna hantera tillvaron när jag inte längre har någon att träffa och "pysa ur mig till". Trodde att jag skulle tycka att det skulle bli skönt att "slippa henne" men det verkar vara precis tvärtom. Vem ska jag nu kunna ösa ur mig till om det som känns jobbigt och svårt. Verkar i dagsläget omöjligt att personalen på boendet ska kunna ta över den rollen, de säger att jag ska tänka positivt och det är ingen ide´att grubbla, nä det kanske det inte är men det är ju inte direkt så att jag kan bestämma över mina tankar och säga till dom att nu måste ni försvinna så här får jag inte tänka längre.
• Om det inte redan framkommit så tycker jag fortfarande lika illa om det nya boendet, känner mig besviken och ledsen när jag tänker på det. Jag vet att det lätt att man skönmålar saker i efterhand och visst var det jobbigt att bo på behandlingshemmet, men där hade jag åtminstone personal som förstod vad det handlade om och andra klienter att umgås med. Här känner jag mig mest ensam och missförstådd, det är lätt att tappa motivationen att jobba vidare och försöka få lite mer ordning på tillvaron när det känns som att man får dra hela lasset själv och snarare blir motarbetad än får hjälp

Dum och naiv

Återupptar nog bloggen nu, har tänkt länge att jag ska börja igen, men samtidigt känns det som att vad har jag att skriva om, mitt ointressanta tradiga liv som går upp och ner snabbare och oftare än man hinner blinka ibland. Man trodde att man var säker mot svängningar eller kanske inte säker emot men att man kunde förutse mer och hantera dom när man knaprat så mkt piller i flera år, bott på behandlinsghem och därefter ett annat boende, gått i terapi i sju år och dessutom som kronan på verket gått igenom en period med ect. Men ack vad jag bedrog mig.... Sen 2 veckor tillbaka bor jag på ett nytt Lss-boende som vänder sig till personer med en Asperger-diagnos och som samtidigt "brottas" med ett självskadebeteende. Lät som att det var för bra för att vara sant och det var det nog också... Jag vet att jag inte ska döma ut det på en gång och måste ge det en chans men just nu känns det allt annat än bra att bo här. De andra klienterna som bor här består av två killar i min egen ålder och de har nog AS, har träffat dom för lite för att sätta en stämpel på dom ( ja jag vet att man inte ska döma andra msk utifrån diagnos ) och en kvinna i 50-års ålder vars största bekymmer verkar vara att hon bor för långt ifrån mamma och att hon ständigt verkar vara uppskruvad. Trodde nog att det skulle vara lite mer som på LG, har svårt att hitta vad vi ska ha gemensamt.
Samarbetet med personalen går väl inte direkt heller till historien som jättelyckat precis... Vad är vitsen med att skriva veckoscheman och göra upp vilka tider jag ska träffa personalen när de ändå inte följer det alls. I dag har ända kontakten med personalen varit att jag sett dom genom fönstret en gång, ja jag antar att de är personal, " ser ut som personal" men jag vet inte eftersom jag inte känner igen nån utav dom. Inte riktigt enligt schemat som idag skulle ha bestått av schema-skrivande och promenad på förmiddag, äta middag ihop kl 16, ny träff kl 19 och kvällsfika halv åtta. Undrar om de kommer upp nåt kl 22 och gör avstämningen inför natten, fast å andra sidan känns det nästan som att det kan kvitta, inte direkt så att man berättar för en vilt främmande person ( även om det visar sig att han är personal) att man mår pyton och får lägga all sin ork och motivation på att inte självskada eller förvärra de sår man redan har.
Blev visst en ganska långt och bittert inlägg men nu är jag tillbaka på bloggspåret igen och förhoppningsvis blir det bättre.