Moment 22

Fick veta idag att jag tycks ha hamnat i ett moment 22, ssk på boendet ringde min läkare eftersom boendets läkare tyckt att jag behöver göra en doshöjning av Seraoquel:en och det beslutet ville han inte ta själv. Eftersom jag mår som jag mår, så gör man ett försök, själv var jag väl inne på att sätta ut den eftersom jag inte märker nån effekt, så nu gäller det att hantera förändring.... Men det som blir ett moment 22 är det faktum att så länge jag självskadar tar inte ätstörningsenheten emot en remiss på mig, problemet är bara den lilla petitessen att en stor anledning till varför jag ss så mkt nu beror på att jag inte lyckas få det där med mat i balans och då "måste" jag ss..... Så just nu får jag inte ekvationen att gå ihop.

Kaos

Just nu är livet ett rent kaos, inget tycks fungera, trodde jag lyckats bryta mitt självskadebeteende, men ack vad jag bedrog mig... Verkar inte som att över 15 år gammalt beteende går att bli av med, det var ju inte så här 2011 skulle bli. Ska man försöka hitta nåt positivt får det väl bli att jag lyckats hålla mig borta från AvA ,alltid ngt... Hoppas att veckans hemuppgift från psykolog ska göra ngn skillnad, måste sms:a henne om jag självskadat och vad jag har gjort och eftersom jag vill vara en du duktig flicka så kanske jag lyckas (ligger tyvärr ett sms back, drar mig för att sms:a, avvaktar till i morgon) Som ett brev på posten när jag inte mår bra kommer strulet med maten upp till ytan, önskar att jag kunde hitta en balans, egentligen vet jag ju förnuftmässigt hur jag ska göra för att "hålla mig på banan" men förnuft och känsla har en tendens att inte hålla sams i mitt liv och särskilt inte när jag mår dåligt.
När inget tycks fungera och jag är nere i mörkret blir saker som jag kanske annars kunnat hantera som oöverstigliga berg, att min folkbokföring strular och jag inte vet vad jag ska svara på handläggarens frågor, kommunikationen mellan mig och personalen på boendet funkar inte optimalt, plus tusen andra saker som jag inte heller tycks ha kontroll över. Att inte ha kontroll och att saker förändras är väl kanske inte det jag är bäst på att hantera....

Väntar

Den här veckan har jag mer än en gång ångrat att jag valde att flytta 40 mil norrut, hade velat vara nära min familj, suttit brevid mamma och hållit om henne, nu sitter vi istället själva och gråter. Känns bra att mamma är i göteborg idag, tyvärr var det som gjorde att hon valde att åka ner att Pappa tvingats genomgå ytterligare en operation idag, hade hoppats på att den första operationen skulle ha hjälpa men så blev det inte, så nu är det ny väntan på att de ska kunna koppla bort respiratorn igen, trodde ju att det såg ljusare ut när jag kunnat prata lite med honom igår fm, även om han lät påverkad, men sen blev han sämre ju längre dagen gick. Så typiskt att jag inte hade ngt att fylla dagen med, hade redan snyltat på J och K den här veckan, men förhoppningsvis kan jag åka ut till Missy en stund i morgon, blir ingen lång stund för på em är det dags för ytterligare en oml, hoppas det inte är samma tant som sist för då kan jag lika gärna göra det själv, jag tycks veta betydligt mer än henne om hur man ska lägga om brännskador ( har ju iof sig 15 års erfarenhet av att ta hand om konsekvenserna av min sjd men åndå)
Orkar inte skriva mer idag, känner att mina inlägg bara tycks handla om samma sak hela tiden,

Jag får liksom ingen ordning

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan vara så förfärligt
Det kan vara så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mkt förstånd
Det kanske var pundigt
Det kanske var bra

Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt om det är nåt att ha
Vad du än gör, ta inga råd från mig
Jag vet dom fungerar inget bra

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns

Den här sången känns ganska typisk för mitt liv just, inget tycks fungera som det ska, med Pappa som ligger hjärtintensiven eftersom sin operation, Susanne som avslutar sitt arbete med mig vid månadskiftet (skriver nog ett eget inlägg om det) och samarbetet med GG funkar lika dåligt som vanligt. Undrar om lösningen fortfarande är en egen lägenhet, kommer jag att klara det ? Utan ngt som helst stöd överhuvudtaget, är allt annat än optimistisk inför det faktum att jag efter mer än 5 års terapi, visserligen med 14 olika terapeuter och de första 4 åren innebar Dbt, men ändå, hur ska det gå när jag inte längre har ngn att ventilera med. Det var ju en stark bidragande orsak till att jag hamnade på Ava sist, att jag inte hade haft ngn att prata med när jag kom tillbaka till U-sala efter att ha varit iväg så länge och nu ska det bli verklighet, känns allt annat än bra.....

Caroline af Ugglas - Vill kunna säga förlåt

I´m back

Har bestämt mig för att börja skriva, skulle inte tro att ngn hittar hit längre, så det känns ganska ofarligt att skriva nåt. Väldigt, väldigt länge sen jag skrev, och tragiskt nog, får man använda det ordet? så har inget förändrats sen i nov, tre månader ytterligare av mitt meningslösa liv har gått. Summan av dem,
en brännskada sen i november som inte läker (hört det förut????), så nu har jag gjort första besöket på plastiken, slipper operation den här gången, kör en mer utrdragen behandling, lapis igår och nästa besök 2,1/2 vecka senare, ja det lär ju säkert läka bättre av en behandling, kanske är jag cynisk, kanske är jag ego, men jag orkar inte med att leva med konsekvenser av gamla ss genom att ja sår som inte läker.
Pappa ska göra sin op på måndag, känns verkligen inte lugnt, oro/ångest/rädsla och sorg, hur osams vi än blivit pga min flytt och sjukdom så kommer han ändå alltid att vara min lilla pappa som Älskar så djupt, vem ska jag annars diskutera väder och hockey med ? hoppas du förstår att jag försöker lätta upp ett laddat ämne.
Arbetsrelationen mellan K och mig har totalt havererat och ingen tycktes vilja vara med den andre, jag sa ifrån och trodde att vi gått skilda vägar, men nu fick jag tydligen inte göra så och det tycks som att våra vägar måste fortsätta korsas, varför kan jag inte bara få flytta därifrån? Inte allt men så mkt, skulle ha en chans att kunna funka åtminstone en gnutta bättre om jag hade en annan boendeform med ett annat typ av stöd från personal.
Orkar inte skriva mer nu, har varit en intensiv dag, inte sovit sen igår morse óch idag har jag totalt stressa runt i en cirkel, gjort allt och inget, inget har blivit rätt och maten har tryckts ner i halsen. Alltså absolut ingen bra dag, betyder det här att det är dags att krascha snart, kommer jag att landa mjukt eller blir verkligheten för tuff att hantera ???