Det gör ont

Det gör ont att inse att msk väljer bort mig, det gör ont att sakna ngn som man så gärna vill ha kontakt med. Vill ju så gärna ha kontakt med M. men vet inte längre hur man gör, är så rädd för att det ska bli fel, eller har det redan gått snett ? Vill inte störa, orkar inte med ett nej, men tar tystnaden personligt, vad har jag gjort för fel, varför räknas jag inte längre......
Saknaden är stor efter E. hon är/var (?) min allra bästa vän, det är få saker som hänt de senaste åren som jag inte delat med henne, mitt i all sjd har vi ändå kunnat skratta åt eländet, men nu har det gått över en månad sen sist jag pratade med henne, vill inte tänka det värsta men ibland är det svårt att låta bli, ringer och ringer men får inget svar.....
Ytterligare en helg att genomlida, vet inte varför det har blivit så att helgerna känns så pest, när man inte jobbar är det ju eg ingen större skillnad på om det är tisdag eller lördag, men jag antar att det är känslan, känslan av att när det är helg så gör man sånt som inte gör på veckorna, men för mig blir det ingen skillnad, jag är lika ensam oavsett vardag eller helg.....

En röra av tankar

Snart är veckan i Stenstorp till ända, imorgon går tåget norrut igen, hoppas att helgen blir bra, lär kännas ganska ensamt efter en vecka med msk runt omkring mig dygnet-runt. Annelie är hemma igen, lika gapig som vanligt, pallar inte riktigt allt oljud.... Det gick inte lättare att träffa Robban den här gången heller, fattar inte varför det ska vara så svårt, men jag känner mig så underlägsen när jag är i samma rum som honom. Fick höra att han träffat nån av alla byns sladdertackor, som frågat om vem av systrarna han var gift med och vad jag gjorde, ja vad svarar man på det, "hon bor i Uppsala". Man kan ju inte gärna svara, "jo hon är ett riktigt psykfall som åker ut och in på psyket".
Verkar som nätverksmötet äntligen ska bli av nästa fredag, är Väldigt tu-delad, å ena sidan vill jag ju ha det här mötet, men å andra sidan får jag ångest bara av tanken på att vi ska ha mötet. Tänk om det skiter sig totalt, vad gör jag då ? Kicki är på sitt allra fjäskigaste humör just nu, känns ju väldigt lägligt att bli det två veckor innan mötet, då kan jag ju inte klaga på nåt.
Jossan verkar ha fått sig en tankeställare oxå, den här veckan har hon vid flera tillfällen påtalat att jag har autistiska drag, varför har hon kommit på det nu, och har hon rätt ? Det stod tydligen i remissen till neuropsyk att frågeställningen var Autism-spektrum., inte är jag väl Autistisk, eller är jag det ?

Länge sen sist

Älskade syster yster

Inser att det var ett tag sen sist, men inte mkt nytt händer... Väntar på besked från kommunen om nätverksmötet, det är Verkligen på tiden att det blir av. Trist att det ska behöva till att Mamma ringer Lotta för att ngt ska kunna hända, surprice, surprice, Lotta hade fått helt andra signaler från GG kring hur placeringen funkar.... Hoppas att hon bokar in en tid snart för det är inte dag för tidigt, när jag träffade Kicki i samband med att jag hämtade medicinen tidigare i veckan blir det ännu mer uppenbart att hon inte lyssnar, hon hade inte hört nåt från Lotta och ifrågasatte varför vi ska ha möte. Sen har hon fått för sig att jag ska ha en ny praktikplats på typ Rusta eller IKEA, jag vill inte byta, ja menar får de bara ordning på orden så gillar jag ju att sittta där, men nej Kicki lyssnar inte utan förväntar sig en lista på var jag vill vara tills nästa gång vi ses.

Ska bli så skönt att Jossan kommer upp och jag ska följa med henne ner, visst en vecka hos familjen Enocksson och Wing kommer att tära, men jag slipper iaf vara ensam med allt, ha närmsta hjälp en halv mil, och dessutom väntar ju Ullared med Jossan, det är ju en sån sak som vi gjorde bara hon och jag innan jag blev för sjuk för att behöva hjälp av vården, känns så skönt att vi har fått en så mkt bättre relation idag än för bara ett år sedan. Sen ska vi gå på Falköpingsrevyn, lär få mer än tillräckligt stor dos av västgötskan, får väl sitta brevid Jossan så att hon kan tolka.

Regina Spektor - Laughing With (Video)

Nere i källaren

Hmm, jadå var det dags igen, inget känns kul, hade besök här hemma för första gången av två kompisar, mysigt, men efteråt är jag helt slut och ångesten över allt jag kunnat göra annorlunda börjar sakta men säkert ta över och tillslut sitter jag där med stripes och allt känns bara så misslyckat. Orkar inte ta mig iväg till den j-vla sysselsättningen, dammsuga och vattna blommor kan jag göra hemma. så jag ringer och sjukanmäler och går och lägger mig igen. Problemen börjar om igen när jag vaknar till efter en förmiddag som mest bestod av sova, sova, sova, för nu vaknar även ångesten över att jag fuskat med sysselsättningen, gårdagskvällens slut och dessutom innebär måndag att det är terapi med Sussanne, känns inte alls bra och jag mår inte alls bra, myrstacken tar över och hur mkt jag än försöker distrahera mig så lyckas jag inte......

Bruno Mars - Just the Way You Are (Cover by MattyBRaps ft. Tyler Ward)

Nej, inte en gång till....

Jag blir snart ännu tokigare än jag redan är på personalen ute på GG, verkar som Kicki har tagit på sig arbetsuppgiften att klanka ner, kvittar vad jag säger, tänker eller gör så är det alltid fel, "du får inte vara så negativ, sluta motarbeta, vänd på det, man kan inte alltid få som man vill, gör inte så och gör inte si...." Hur tror hon då att jag ska våga vara helt ärlig om allt vänds emot mig, hur ska jag "våga" berätta om ss. Jag försöker signalera att jag tycker att det är svårt att bo i lgh:en, det blev för stort steg, nej då ska man vara tacksam som fick lgh:en istället för nån annan. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, jag tyckte ju om Kicki när hon jobbade på natten, men sen hon blev min K:p verkar som att allting har blivit helt förbytt.

Tyvärr är jag ju inte så duktig på att hantera sånt här och nu blev det totalt för mkt, så gårdagskvällen blev visst inte så lyckad... men jag sov gott iaf och slapp att tänka så mkt, även om jag tvingade mig själv till att vakna varje timme så var det ju bara att stänga ögonen igen och sova vidare, så den här dagen har mest förflutit i ngn slags dimma. Hade bestämt att jag skulle åka och storhandla idag och visst tog jag mig till Maxi, men sen tog orken totalt slut, så det blev inte så mkt köpt, får ta igen det nån annan dag.

Så nu kan det bara bli bättre, försöker att inte tänka på veckan som ligger framför, hur mkt kritik ska jag få den här veckan av Kicki ? Tur att mamma kommer upp över dan på måndag och har med sig lille ludde-man, kan bryta monotonin lite och dessutom är det terapi, lite ambivalent till det, har inte gjort mina hemuppgifter så jättebra den här veckan, men skyller på att det inte är bara upp till mig att de blir gjorda, tanken var ju att jag skulle få hjälp av personalen på GG att göra dem, men de verkar skita i det totalt, frågar inte ens vad vi jobbar med.

Ännu en pissdag till ända

Den här dan kommer inte att gå till historien som en särskild lyckad dag, var ju hemma hos Kimsan igår och tänkte vara en duktig flicka som inte tog ngn annan medicin än Stilnocten eftersom jag inte är så säker på att vin och medicin är nån lyckad kombination, men det blir precis som vanligt, utan medicin sover jag inte. Låg länge och vred mig, samtidigt som tankarna började snurra, veckan som varit har ju inte bara inneburit glada nyheter och jag insåg att jag måste sova om jag ska orka åka till Knutby. Tillslut fick jag nog och upp och leta igenom badrummet efter piller, måste sova och står inte ut med att må dåligt, hittar en halv karta atarax, men det ger ingen effekt, ångesten skriker allt mer och besvikelsen över att inte kunna komma iväg till Knutby gör att jakten på nya piller återupptas, hittar till slut fler propavan, men då är klockan redan 6 så knutby kan jag glömma. Lyckas till slut somna, bara för att efter nån timme bli väckt av sms, visst är det kul att folk hör av sig, men jag behövde verkligen sova.
Efter ytterligare ngr timmar ger jag upp, vill bara sova bort dan, är supertrött men ångesten kryper i kroppen så det blir omöjligt att ligga still. Tar mig igenom dan och väntar på att det ska bli kväll så jag "får" ta min 20-medicin och förhoppningsvis somna. Blir dock förhoppningsvis en tidig kväll, när klockan passerar sju orkar jag inte vänta längre, utan 20-medicin blir till 19-medicin, så ikväll somnar jag förhoppningsvis 2 timmar tidigare än vanligt.

En dag av tårar

Önskar att den här dan snart tar slut eller att nån väcker mig ur den här madrömmen, för visst måste vara så att det här inte är på riktigt utan bara ngt elakt practial jokes från kommunen, eller ? Förmiddagen började med att Kicki från göransgården ringde, åh, vad jag önskar att jag sluppit det samtalet. Hon hade pratat med boendesamordnaren på kommunen och det var inget roligt besked för min del, det är fullt på klockarbo, ( vilket jag iofs redan visste) men det skulle ju bli plats i höst, Lotta lovade att jag bara skulle behöva bo på GG i sommar, en liten sommarsemester på landet. Beskedet från klockarbo skulle komma efter semestern, men Jeanette (f.d kp på GG) har hela tiden sagt att Lotta är positiv och flytten till lgh:en bara var en akut lösning iväntan på tomplats på Klockarbo, så här har jag gått och väntat på besked, väntat på att det ska bli måndag så jag kan ringa Lotta och få veta nåt. Och så kommer Kicki och slänger i ansiktet på mig att det inte alls blir nån flytt i höst och inte i vinter heller, tidigast till våren, OM det blir nån flytt, "du är iaf inte redo att flytta till klockarbo än, tänk om du flyttar dit och så märker du efter två-tre månader att det inte går, det kommer att bli jätte jobbigt för dig att flytta runt" Jag som har haft det som min stora motivation till varför jag ska stå ut med GG att snart, snart får jag flytta, hur ska det gå nu när jag inte längre kan hålla det i blicken.

Nu har jag gått och väntat och våndats, men ändå långt inne kunnat hålla fast vid att Lotta är positiv till Klockarbo, trots att jag inte fått ngt svar från Klockarbo så har det ju ändå låtit positivt, men i ett enda svep så slets allt ifrån mig. Trodde jag jobbade i motvind när det gällde personalen på GG, men nu inser jag att det är som att jobba mot en vägg, omöjlig att forcera, hur ska jag kunna få flytta om Kicki säger till boendesamordaren att jag inte är redo, för F-n jag har varit redo sen dag jag lämnade LG.

Varför kan inte alla dagar få vara som gårdagen, en helt fantastisk dag med underbara Kimsan, besök på Lg ( även om det kändes väldigt konstigt att vara tillbaka så var det roligt att träffa alla), hem till Jessica en sväng och sen runt, runt i lilla bilen med Waka, waka på högsta volym.

Varför, varför, varför, varför blir det så här ??

En sak är jag säker på

Ja, jag är väldigt säker på efter den här helgen att det inte är gg:s personal som gör att jag tar mig igenom dagarna. Att tappa kontakten med dem vore ingen förlust, kanske t.o.m ngt positivt, jag kan inte se att de hjälper mig på ngt sätt, visst de delar upp min apodos dygnsvis, men allt annat då, det är ju t.o.m så att de emellanåt får mig att må ännu sämre än vad jag redan gör. Det tycks kvitta vad jag än gör eller säger så lyckas de alltid vända det till att det är mitt fel det som sker. Visst ska jag hämta hem ansvaret, men det finns en liten variabel i ekvationen som de tycks glömma bort helt, jag är boende och de är personal, det finns en (snarare många) orsak till att jag tillbringat de senaste två åren med personal omkring dygnet-runt. Så man kan inte lägga allt på mig och förvänta sig att jag ska fixa det, på sikt javisst, men inte från den ena dagen till den andra. Blir en nöt för Susanne att hjälpa mig att lösa, hur ska jag få det att funka med personal som inte tycks vilja lyssna eller hjälpa mig.
Har ändå haft en underbar helg, började väl inte helt lysande men den tog sig, lyckades ta mig ut från lägenhet och åka iväg och vem möter jag på Coop om inte Kimsan, så kvällen tillbringades i hennes nya lgh mitt bland flyttkartonger och Ronja som tycks ha hittat 100 nya ställen att gömma sig på. Söndan flöt på i sällskap med den alltid lika underbara Jessica och hennes familj, bandyträning, hundpromenader, höstgreja i trädgården och Tacos, sen blev vi däckade i varsin soffa. Så tack Kim och Jessica för att ni förgyllde min helg och fick mig att känna mig som en ganska normal 27-åring, inkl. korta ben, lockigt hår, lila jacka och, jag lovar, mina bröst är fortfarande äkta.....

Less på att vara ledsen

Hoppas varje dag att det ska vända och blir lika besviken varje gång jag inser att så inte är fallet. Orkar inte med att vara ledsen varje dag, orkar inte med tårar som inte tycks ta slut, orkar inte att varje dag tvingas inse att jag förlorat kampen mot Mr ss. Allt jag vill är att få en ha en lugn dag, att få ha en dag som känns uthärdlig utan en massa kamp för att ta mig igenom dan.

Är så less på den här sjukdomen nu, inte blir det bättre av att fylla i en massa papper inför bedömningssamtalet och tvingas inse att sjukdomen har funnits så länge i mitt liv att jag inte vet hur det är att vara frisk, att sjukdomen har skapat så många sår och ärr både på insidan och utsidan, de yttre kommer alltid att synas och de inre kommer jag alltid att få bära med mig.

Stora bekännelsedagen hos psykologen

Ja då var det terapidag, 14 dar sen sist så det var med inte så lite ångest jag satte mig på bussen, funderade in i det sista på hur pass ärlig jag skulle vara idag eller om jag skulle vara en "struts" som en i raden av alla terapeuter brukade fråga mig varje gång jag kom dit. Nej, nu var jag inte snäll, L-G var och kommer alltid att vara en av de bättre terapeuterna jag haft genom åren, gjorde riktigt ont den dag våra vägar skildes åt.
Bestämde mig iaf för att vara så ärlig som det bara gick, så hela veckans ss och intoxen kom upp till ytan, visst gjorde ont att berätta, men det är ändå skönt på nåt sätt att vara ärlig mot Susanne, blir så jobbigt att försöka mörka verkliga verkligheten och ständigt gömma sig bakom en mask. Pratade mkt om den ensamhet som jag känner och min rädsla för att våga visa mig ledsen, att jag hellre visar upp ett ibland nästan lite argt ansiktsutryck istället för att våga visa upp den verkliga känslan, behöver tröst och det får jag inte om jag inte vågar visa mig ledsen. Så hem och öva inför spegeln på att visa olika ansiktsutryck.
Även om terapin bara är en timme är jag helt slut efteråt, förstår inte hur de som håller på i flera timmar orkar, blir en lugn kväll för att försöka smälta allt

När ska det vända

Ja, kommer det nånsin att vända och gå uppåt igen? Jag kan inte fortsätta att gå runt och må som jag mår nu, trodde att den totala kraschen i tisdagskväll skulle göra att jag skulle kunna ta mig upp till ett mera neutralt läge igen, men det verkar inte bli så. Hösten -10 verkar inte bli nåt undantag när det gäller självskadorna, trodde kanske att den här hösten skulle innebära starten på nåt nytt, att 17 år av ss kanske skulle få en chans att gå mot sitt slut, men efter de här dagarna vet jag inte. Första kvällen i nya lägenheten slutade i kaos, tårarna som inte tycktes ha nåt slut och de svarta tankarna och rösterna lämnade mig inte i fred ens för en sekund, så på ett sätt kunde inte kvällen ha slutat på nåt annat sätt tycks det, visst önskar jag självklart att jag kunnat bryta det på något annat sätt, att krislistan hade fått vinna men den låg under redan från början.

Så nu sitter jag här med det bistra facit, ss 5 av 5 dar, hoppas så innerligt att jag ska kunna bryta det här, men snart vet jag inte hur, försöker och försöker använda mig av krislistan, men det slutar ändå alltid med nya sår. Måste vara ärlig mot psykologen på måndag även om det känns helskrutt att erkänna att jag inte klarade av flytten, jag som skulle visa dem att jag kunde klara mig själv har gjort precis tvärtom, men å andra sidan kan jag just nu inte se nån vinst/vits med att kämpa emot just nu, jag lägger mig platt för omständigheterna.

Blir Klockarbo ngnsin verklighet

Funderar på hur jag egentligen mår, varför går jag in och läser på såna sidor som jag vet med mig att jag riskerar att bli ledsen av att läsa. Visst glädjer mig åt Kim, det är henne väl förundrat att få "ordning" på sin tillvaro, men samtidigt blir jag påverkad av att läsa om när hon inte mår bra, saknar henne och de andra ute på Lenagården, känner mig såm ensam när jag sitter här och ännu ensammare ska jag bli iom flytten. Jag vill Verkligen flytta, men frågan är hur jag kommer att må där borta, vad ska jag då skylla på när jag mår dåligt ? Kommer jag att klara av att inte självskada eller ta tabletter när det kör ihop sig ?

Jag vet att jag inte får göra destruktiva saker, det är ju liksom ett av vilkoren för att jag får flytta, att de litar på att jag inte gör det längre och huvudvilkoret för att jag skulle komma ifråga för Klockarbo, fast där verkar det ändå som att jag har bränt mina broar för evigt trots att Lotta säger motsatsen, vad är annars förklaringen till attt de fortfarande tre månader efter bedömningssamtalet inte hört av sig och lämnat besked, vad väntar de på, tror de att jag har glömt bort min dröm eller vad beror det på ? Samtidigt vet jag ju också med mig att ett Nej kommer innebära att jag ger upp, varför ska jag fortsätta att kämpa för nåt som jag ändå inte får ta del av.

Visst är jag väl medveten om att allt inte blir guld och gröna skogar bara för att jag kanske skulle få en etta Luthagen, men det skulle innebära en känsla av att allt slit, alla tårar som fällts, alla negativa känslor som jag har lyckats ta mig igenom, all ångest som nästintill slitit mig itu inte har varit förgäves.

Måste flytta NU och helst igår.

Tänk när känslan redan när du är på stan och ska hem är ÅNGEST, så borde det inte vara, att man mår dåligt av att veta att man ska "hem". Önskar att jag kunde tillbringa hela dygnet borta, är så trött på rummets fyra väggar, men där ute går ju inte att vara.
Efter tre veckor tog jag tillslut mod till mig och ifrågasatte Fredrik, om han tycker att det är rätt att bara ställa sin disk i diskhon och förvänta sig att ngn annan tar hand om skiten, läs jag. Men det tyckte han, slängde rakt i ansiktet på mig att jag som var så fet och äcklig kunde väl äta upp resterna, det var väl det jag gjorde eftersom jag är så fet och äcklig, snacka om att trampa på alla ömma tår på en gång. Blev först helt ställd, jag menar vad säger människan ? Sen följde diverse okvädningsord, gick in på rummet men insåg ganska snabbt att jag inte kunde vara där inne, hamnade i ett akut suicidalt läge, varför skulle jag leva för ?Samlade ihop mig och gick ner till personalen, Vera, det gjorde Så ont, kändes nästan som en fysisk smärta, slutade med att jag sov i jourrummet. Om jag hade trott att jag skulle få ngn sorts medkänsla av personalen så bedrog jag mig kraftigt. Slutade med att det på ett sätt var helt mitt eget fel, jag skulle ha skrivit en lapp om att jag sov på Rönngården och eftersom Fredrik inte tyckte att han varit oförskämd så var det ingen mening med att prata om det, ord stod mot ord. De säger att de förstår att det kan vara jobbigt att bo här uppe, men den förståelsen känns inte särskilt äkta längre, när det väl gäller så ställer de sig på Fredriks sida.
Känns inte som att jag får ngn som helst respekt alls, ingen respekterar mig för den jag är eller låter mina saker i kylen vara ifred, det oöppnade juicepaket var plötsligt tomt.

Tomhetskänsla

Vet inte riktigt vad jag har för känslor just nu, en tagg av ledsenhet river i bröstet. Tillbringat dan i Knutby, träffat alltid lika underbara Kajsa och Maria, jättekul och skönt att träffa församlingen men när man kommer tillbaka hit känns det bara tomt. Den nya killen verkar helmysko, helt fixerad vid min ärr , berättade nog lite för mkt och ärligt om mig själv, tar igen det idag har jag bestämt. Tydligen riskerar han LRV för nåt sms bråk och nåt med sin förra tjej, Mirabelle berättade att hon träffat honom på 124:an, där han tydligen höll sig undan ett fängelsestraff, det säger allt, sen sa Mirabelle att fick byta avdelning för att han störde alldeles för mkt, varför kan det inte komma nån normal, fast å andra sidan, vad är normalt ? Är jag normal, om jag är det, varför sitter jag då här i såfall. ?
I onsdags när jag var ute på Lg var Kim jättesnäll, uppenbarligen mådde hon bättre än sist, det är i såna lägen som jag saknar tillvaron därute, det blir på nåt sätt så naturligt att umgås över en cigg, man blir som två "normala" tjejer i en helt "normal" tillvaro. Fast Kim är ju å andra sidan betydligt mer stabil och frisk än mig, ska flytta "hem" igen och börja jobba, när ska jag nå dit ? Att kunna gå tillbaka till ett svenssonliv, kommer jag nånsin att nå dit ?

Frivillig rumsarrest.?:?

Sitter fast på rummet, har visserligen bytt rum, väldigt bra, har lite svårt att haja bara varför man inte lät mig byta rum tidigare, jag menar om Mattias hade velat komma tillbaka hade han väl fått tagit ett annat rum. Det här rummet är ju mkt större, ljusare och ffa det finns ett skrivbord, men det bästa är ju ändå att jag kommer så långt bort som möjligt från Tommy. Skrattade gott i torsdagskväll när Marcus jobbade, Tommy hade disco som vanligt men eftersom klockan började närma sig 22 så brydde jag mig inte om att ringa ner, varvid Marcus direkt när han kommer upp drar ur proppen till Tommys rum, hämnden är ljuv.....

Har kommit en ny kille i dag, han var här ngr timmar igår så jag var ute och presenterade mig efter att Jeanette varit inne och sagt till mig. Idag när jag kom tillbaka från stan satt han och Per i soffan och pratade och såg på tv, varvid jag inte vågar mig ut från rummet utan blir sittandes i ngn slags frivillig rumsarrest, hatar när mina svårigheter sätter stopp för mig i vardagen, var och lånade en bok om Asperger syndrom på biblan, ingen rolig läsning, allt för mkt som stämde med min verklighet....

Väntar fortfarande på besked om framtiden, blir inte lättare att vänta av att dagarna går, slits mellan hopp och misströstan. Vad gör jag om de säger nej ? Det ända jag vet är att då lär jag inte klara av att inte intoxa, får jag inte komma till Klockarbo kan jag lika gärna ge upp, jagh vägrar att sitta här mer en sekund för länge. Varför kan det inte komma hit lite "normalt" folk, fast å andra sidan är jag lite kluven till det oxå, vill eg inte ha hit nån borderlinebrud, "gillar" lite att inte vara som de andra, men det går ju inte att prata med dom som bor här.

Kanske är dags att försöka ta sig ut från rummet, går ju alltid att hämta ett glas vatten, eller gå ut och röka på balkongen

Klago på personalen

Äntligen har man internet igen, tänk att det kan vara så beroendeframkallande, ffa att inte kunna få ur sig allt man tänker på och behöver ventilera. Idag har personalen skött sig exemplariskt, verkar visst som Anna gett dem en skopa ovett efter att vi pratat igår. Att jag tycker att de mest bara sitter i soffan i varsitt hörn och läser en bok, då är det inte speciellt lätt att gå fram och säga; ursäkta kan du lägga ifrån dig din bok lite, för jag mår dåligt... Blir att jag isolerar mig på rummet istället, varför ska jag vara därute för, de verkar ju iaf inte bry sig om vilket, söndag gick jag tre timmar allt för att slippa det här stället, i måndags blev det gymmet tre timmar och igår gick jag in till stan för att gå på spinningspasset, och allt de kan få ur sig är okej, jaha, vad duktig du är som rör på dig. Detb är ju inte det jag vill höra, jag vill att de ska bry sig åtminstone lite, jag menar mat kan jag laga själv, och medicinen kan jag hämta ut i Apodos en gång i veckan, är det bara den hjälp jag får här så kan jag lika gärna bo själv i en lgh om jag ändå måste klara mig själv. Får se hur länge Annas utskällning håller i sig, förhoppningsvis slutar de snart, problemet är väl bara det att alla i den ordinarie personalen inte heller verkar fatta vad deras arbetsuppgifter i det här huset är, jag menar jag SKITER fullständigt i att person X har jobbat i så många år med Aspberger personer och kan så mkt om det, hon älskar bara att prata om sig själv och höra sin egen röst.

En månad sen sist

Nu har jag bott fem veckor på nya stället, helvetet på jorden om man ska uttrycka sig milt... Blir precis tokig emellanåt på det här stället och de som bor här (typ 7,11 gånger om dan) Tommy som vankar bort och fram framför tv och vars fötter och skor luktar värre än en spya eller Eric som verkar ha tappat verklighetsuppfattning helt och kommer med massa ovidkommande kommentarer, Karsten som säger 900 och 18 blinda och skrattar, själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet,oftast blir det tårarna som rinner.
Förra helgen blev katastrof, lördag em kändes allt totalt nattsvart och jag ville bara bort, tog tabletter för att få en paus från tillvaron, men slutade på AvA, inte riktigt enligt planen.... Tog mig igenom timmarna på akuten genom att gråta åt allt och inget, "hemma" igen på söndan fortsatte tårarna att spruta.
Haft en vecka då jag blivit räddad av alla mina vänner, och dit räknas defintivt inte dom på Lenagården, har inte hört ett pip från dem sen jag flyttade så nu skiter jag i dom, orkar inte med mer att det bara är jag som hör av mig. Träffat Yvonne, Mirabelle och Carin, härligt

Sanna vänner

Nu är det bara två dagar kvar, men konstigt nog känns det inte så ledsamt, trodde att det skulle kännas mkt värre, men kanske, eller snarare förmodligen är det så att jag lyckas gömma undan känslorna och tanken på att jag ska flytta verkar vara så absurd att det inte går att ta till sig.

Hoppas vi kommer iväg med båten i morgon, K. mår inte så bra just nu och mår han inte bättre i morgon så blir det ingen resa, vet att jag kommer bli grymt besviken och ledsen, har verkligen sett fram emot det, men jag är samtidigt den första att skriva under på att ångesten kan man inte styra över, när den väl tar makten finns det få saker som kan vinna emot den. Men hoppas, hoppas det gör jag, vore så mysigt att få göra en avslutningsresa med järngänget, vi som har hängt ihop hela tiden även om de andra kom ganska långt efter mig. Är ju veteran på stället just efter mina 15 månader här, men usch vad jag kommer att sakna dom, kan tänka mig att på söndag går inte tårarna att hålla tillbaka längre, då blir det ju verkligen att "faca" sanningen.

Bara 9 dagar kvar

Nu är det bara nio dagar kvar här, så nu börjar det kännas. Trodde att jag bara skulle vara glad över att den här dagen snart är här, som jag har längtat efter att få flytta men nu när det börjar bli dags känns det inte lika bra längre. Jag kommer ju att sakna det här gänget, även om det ska bli skönt att slippa vissa... Men att börja om med nya boende och ny personal känns inte så lockande, börjar oroa mig för hur det ska gå. Jag har ju gjort framsteg när det gäller den sociala fobin, men kommer jag att kunna hålla kvar nåt av det eller blir det till att börja om på ruta ett igen, eller t.o.m ruta noll. Men jag får väl använda mig av DBT-termen acceptans, det är bara att gilla läget....

Sur som ättika

Just är jag totalt j-vla vannsig på den här skiten, hatar Lenagården och hatar Anette, inte det minsta gnutta sympati från hennes sida när det gäller hur det fortsatta boendet och allt kring det kommer att bli. Jag hatar att jag måste flytta till ett annat behandlingshem, gå ur askan till elden. Hon tycker att jag tänker fel och måste tänka om, jag får inte börja om på ruta noll när det gäller det sociala utan nu måste jag jobba vidare och använda dom färdigheter som jag har fått här. På ett helt nytt ställe, med nya rutiner och regler, massa nya medboende och helt ny personal, hur f-n har hon tänkt att det ska gå till ? I morgon är det dags för studiebesök på nya stället, önskar så innerligt att Anette blir sjuk så jag slipper ha med kärringen, tur att mamma kommer med och att vi ska fika med J efteråt. Annars hade jag nog gått i taket totalt.

När jag ändå håller på och ilsknar till kan man ju göra det över andra boende på det här stället, trodde nästan jag såg i syne när jag konstaterade att tvättstugan var tom, men ack vad jag bedrog mig, nu är det en kvart kvar tills jag ska gå ner och nu är den inte tom längre, frågade Lena som hade tiden innan mig om hon inte använde sin tvätttid, men det hade hon gjort men hon hade kommit igång lite sent, så hennes maskin var snart klar, var det okej att den hängde kvar i torkrummet. Vad svarar man på det ? Nej för h-lvete det är min tvätttid nu, det är inte mitt problem att du inte sköter det du ska. Hon kunde gott ha fått fortsätta gå i sina snodda byxor (landstingets) och haft blöt tvätt, hade jag inte frågat hade hon säkerligen inte frågat heller om det var okej.

Summa somarum, det bästa med att flytta är att slippa en viss Anette och vissa boende, det sämsta; att flytta ifrån mina kära vänner, Kim, Bella, Emma och Kent.

Nytt behandlingshem

Tillvaron känns ganska upp och ner just nu, den där lgh:en som jag trodde att jag skulle flytta till kan man jag se mig i det blå efter, det blir ingen lgh innan ev Klockarbo, nejdå kommunen har tagit ett annat clever beslut, jag ska till nytt behandlingshem efter det här. Facit blir med andra ord att sen aug-08 har jag bara bott på 123:an, Lg och nu ett nytt beh.hem där jag bor på precis samma sätt som förut, ett rum med dusch, skillnaden blir att det är ett nytt ställe, med ny personal och 30 nya andra medboende, både behandlingshemintagna men tydligen bor det en del kroniker där också, en avdelning med andra ord, eller? Lotta tyckte att de varit jätteduktiga som fixat fram det här, det verkar som guld och gröna skogar där, det låg så fint ute på landet och jag skulle se det här som en lång semester. Hur får hon ihop den ekvationen med att åka hit och ha terapi med Susanne, tills landstinget tar över, det är väl ingen semester om jag ändå ska leva kvar i behandlingshemssituationen ? Nu orkar jag inte orda mer om det här idag, blir bara mer ledsen av att tänka på det.

Ledsen

Mamma och Pappa har varit här och hälsat på i helgen, som vanligt tenderar jag att bli hypoman på gränsen till manisk, pratar i stort sett oavbrutet om allt och ingenting. Så kraschen måsta väl komma nån gång, började redan i morse, kände att jag eg bara ville stänga in mig på mitt rum och ligga på sängen hela dan, att de skulle åka hem på en gång. Men som den duktiga dotter jag är försökte jag bita ihop och ta mig upp till ett någorlunda neutralt läge, lyckades väl stundtals men inte hela tiden. Var till IKEA och handlade flyttkartonger blandannat, in till stan, mamma skulle till hälsokosten och köpa nåt piller som Moster tipsat henne om, ville bara tillbaka till LG, härdade mig igenom en äcklig middag på nåt lunchhak, inte min stil direkt. Dock åkte vi bara hit ut med mina grejor och sen åkte de hem, Skönt !. Väl tillbaka fick jag ett ryck och fyllde fyra kartonger med massa saker från garderoberna och bokhyllan, men sen gick musten ur mig och inte blev det bättre av att jag kom ut till middan, kattmat, petade i mig ngr bitar och sen ut och röka, bara för att upptäcka att Kim och Bella hade grillat och höll på att plocka iordning efter sig. Kim sa att hon inte trott att jag var där och det köper jag, men personalen visste mkt väl att jag var på mitt rum. Blev ledsen men lyckades bita ihop medans jag rökte, men sen gick det som det gick, så nu sitter jag här med nya sår. Kände mig Så utanför och inget värt, varför fick jag inte vara med ? Är det så här min tillvaro ska se ut hela livet, att det alltid blir så att förr eller senare så hamnar jag utanför.
Inget besked från Lotta den här veckan heller, om fyra veckor ska jag vara utslussad och klar, bo på det nya boendet och hunnit vant mig lite vid det, men om det fortsätter i den här takten lär det inte bli så. Å andra sidan vet jag inte om det där stället utanför stan åt Knutby-hållet är så "kul" heller, korttidsplaceringarna innebär att man bor i ett rum med dusch och gemensamma utrymmen, med andra ord precis så som jag bott sen aug-08, när ska jag få ngt eget?

J-vla U-sala kommun

Är så j-vla less på U-sala kommun, var naiv nog att tro att jag skulle få nåt besked inför framtiden på nätverksmötet. Men icke sa nicke, alla skyller på varandra och inget blir gjort, senaste bortförklaringen är att boendesamordnaren varit sjuk i två dar, men hon har ju haft en månad på sig sen sist jag träffade Lotta och vetat sen i februari att sista maj slutar de betala. Så det där nätverksmötet var ju totalt fiasko, varför ska jag utsätta mig för nåt som ändå inte leder nånstans, 1.5 timme av massa löst babbel från alla inblandade, gissa hur mkt jag lyssnade till slut, in genom ena örat och ut genom det andra. Alexander är lika knepig och inkompetent som vanligt, litar inte för 5 öre på att han kommer fixa nåt från landstingets sida till dess att jag flyttar, Susanne tänker inte låta mig slippa ifrån henne förrän ngn psykolog från landstinget helt har tagit över mig, ska jag aldrig komma ifrån det här ?

I morgon bär det av till Knutby för spa-helg, väldigt ambivalent inför vad jag känner för detta, fröjdar mig med bävan som Mormor Elsa hade sagt, visst ska det bli jätteskönt

Ännu en intox...

Kom tillbaka till behandlingshemmet i måndagskväll, personal J. frågade om jag hade ngt att lämna ifrån mig, varvid jag "såklart" nekar, inom mig skriker de olika viljorna, vill göra som J säger, men jag vill samtidigt behålla mina tabletter. Så helt slut går jag och lägger mig, har verkligen varit fysiskt påfrestande att vara iväg, känner mig som en urvriden disktrasa. Måste sova så jag orkar med besöket på plastiken nästan morgon. Går dit träffar, läkaren och gör en ny Lapisering, han säger som han sagt de senaste månaderna, såren läker inte och man vet inte varför eller hur man ska få det att börja läka, men nu prövar vi lapis två/vecka och tillbaka för nytt läkarbesök om 14 dar, funkar det inte så får man börja fundera på mer drastiska åtgärder...
Tillbaka på behandlingshemmet blir det för mkt, ont i benet och negativ prognos, trött efter helgens permission och K som inte tycks tycka om mig längre, blir till ett enda sammasorium. Jag vill bara bort, få slippa ifrån tillvaron ett tag och ser tabletterna som en lösning. Vill bara få sova bort ngr timmar men avslöjas så smånningom och det blir transport till ackis, as usual. Och sen är hela proceduren igång, igen...
Samvetet kom väl ikapp mig så där lagom i natt, när man börjar piggna till och tankarna börjar snurra och man "inser först då" vad man har ställt till med, sårat msk som man tycker om och återigen visat upp ett destruktivt beteende som inte passar om man ska kunna funka ute i samhället om två månader.

Helt slut

Är och hälsar på mamma och pappa den här helgen, ja visst är det skönt att komma bort från allt på behandlingshemmet några dar, men dagar som den här riskerar alltid att bli för mkt, kombinationen, mkt ljud, mkt folk och varmt kan få mig totalt ur balans, kalas för syrran med massa släkt från svågerns sida och Annelie som låter mer än vanligt, allmänt gnölig och less, vilket får hennes storasyster att bli helt slut, hade starka tankar på att gå och lägga mig redan klockan nio, helt slutkörd i huvudet, men jag var ju "tvungen" att skörda farmen först, kändes som ett oöverstigligt hinder, men sen såg jag att V. hade gjort ett inlägg på sin blogg, var inne och läste den och började tänka om. Jag vet ju iaf vad jag ska göra de närmsta två månaderna, vara kvar på behandlingshemmet och streta på med terapi och praktik, sen har jag ju iof sig no clue om vad jag ska göra i sommar, ska väl flytta men var har jag Absolut ingen aning om och hur jag ska få ngn inkomst vet jag inte, hoppas att Fk godkänner fortsatt aktivitetsersättning för mig. Men jag är inte helt optimistiskt och lugn, de är ju Väldigt restriktiva i vad de godkänner numera och jag är inte så säker på att de okejar min ansökan, ska få besked senast 15 juni, nuvarande sjukskrivningen gäller till den sista samma månad så säger de nej, har jag 14 dar på mig att försöka hitta på en lösning.

Nej det är väl lika bra att gå och lägga sig så man orkar med morgondagen och dagen därpå och därpå och därpå, var dag har nog av sin plåga som man brukar säga. Fast faktum är att jag lite väntar på att komma tillbaka till beh.hem, väntar på besked kring om jag ska påbörja ny medicinering och om jag ska tillbaka till plastiken för nya åtgärder, men när jag fått besked lär jag vill komma bort igen, been there done that before.

En fisk i en skål

Som en fisk i en skål simmar jag runt

och tittar på hur du står ensam som jag

Du är du och jag är jag

Du var vacker, jag var ung

och skålen sprack för en sekund

i paradisets vattenfall

plaskar vi runt.

Om någon skulle älska mig

och tycka jag var bra

då är han en idiot

som inte är nånting och ha

så tror jag att du mumlar

i ditt akavarium.

Men ingenting hörs

när du rör din vackra röda mun.

Men Du är en idiot som Groucho Marx

när han blev vald till ledamot

i nån finklubb men han sa Nej.

-Jag vill inte va med

i nånting som släpper

in en sån som mig.

Om någon skulle älska mig

och tycka jag var bra

då är han en idiot

som inte är nånting och ha.

Så tror jag att du mumlar

i ditt akvarium.

Men ingenting hörs

när du rör din vackra röda mun.

Förvirrad

Är många tankar och känslor som far genom kroppen nu, har haft möte med Lotta idag, väldigt nervöst innan men jag tror att det blev ett lyckat möte. Att jag lyckades vara lagom ärlig, inte säga för mkt och inte säga för lite heller. Lotta är ju som hon är, väldigt rak på sak och frågar om allt och då menar jag verkligen allt. Diskuterar att jag inte mår bra nu, självskadar i snitt en gång i veckan, (ursäkta ordvitsen) Hur vill jag att det ska se ut 1 Juli, vad är drömscenariot oavsett hur jag mår nu ? Egen lägenhet men med tillgång till personal i närheten, och då säger hon det magiska ordet Klockarbo, kan jag tänka mig att bo på kortidsboende tills jag, om jag får godkänt, kan flytta in i en lägenhet på Klockarbo. Just nu finns det ingen plats men till hösten kommer det att bli lediga platser. Alltså det vore ju verkligen ett drömscenario, att få flytta tillbaka, tillbaka till en fin liten lägenhet, tillbaka till A-K, Susann och Michael. Vågar knappt tänka på det, tänk om det kan bli så. Förutsättning är dock, inga självskador och inga intoxer, fortsätter jag som jag gör nu kommer det inte att bli aktuellt. Med andra ord, en radikal förändring krävs i Reeboks liv om drömmen ska få en chans att slå in.

Nytt möte om exakt en månad, men då blir det nätverksmöte så då ska hela arsenalet vara med, lagom kul, men ta inte ut ngt i förskott även om man som vanligt måste vara beredd på att Alexander förr eller senare kommer att klampa i traveret och säga ngt Väldigt dumt/elakt.

Saknaden efter Knutby och kärleken

Idag är det verkligen så här det känns, har tillbringat helgen i Knutby, bott hos Maria B. I fredags var det det församlingskväll, men det blev inget särskilt och igår tog vi sovmorgon och tog det lugnt hela dan, tog en solskenspromenad till affären och lagade mat och pratade Massor hela dan, kvällen avslutades ihop med underbara Susann. känns dock så avlägset att sitta i hennes soffa, det är 2.5 år sen jag flyttade så på ett sätt känns det som evigheter sen, en annanvärld liksom men samtidigt som att det känns som att det var igår, men ngt är annorlunda.
Borde väl kanske ha börjat ana vad som skulle börja snurra i tankarna idag, men inte och det var väl tur det... På gudstjänsten under Urbans predikan började känslorna komma ikapp, budskapet att; minns du vad Gud har gjort i ditt liv, bevarar du det i ditt hjärta så att Gud kan fullborda det han har påbörjat ? och det var väl då som känslorna och tankarna började komma ikapp, började gråta och sen gick det inte att sluta, fick panik av vetskapen om att jag valt bort ett liv i Knutby, jag valde att flytta och gå längre in i min sjukdom, valde bort ett liv tillsammans med människor som jag älskar Och som Också älskar mig. Ett stort Varför skriker i mitt inre, jag vill så gärna leva nära men det går inte, jag har gjort mitt val och måste leva med dess konsekvenser oavsett hur ont det gör och påverkar min livskvalite. Jag sitter placerad på Lenagården och kan inte dela mina vänners vardag, ursäkta Kim, Bella och alla ni andra vänner på LG, men som jag uppfattar det finns det olika typer av vänskap, ja jag hade aldrig lärt känna er om vi inte "råkat" hamna på samma behhem, men vänskapen med alla älskade vänner från Knutby ligger på ett djupare plan och jag saknar dem när jag inte är där, det kan inga telefoner eller datorer i världen lindra.

En vecka sen sist

En vecka har gått sen sist och mkt eller lite har hänt beroende på hur man ser på saken. Inga nya intoxer, så det är ju bra. Var på plastiken igår, mindre kul, läkaren tittade på det en lång stund, kritiserade omläggningen och ordinerade en ny, och inte att förglömma ny Lapisering men inga nya återbesök. Får höra av mig om det inte har visat tecken på läkning om ngr veckor, med andra ord Lååååång tid kvar. Nu gör det Väldigt ont, igår låg jag mest bara och grät mig i genom em, det märks att alvedonen faktiskt gör en skillnad, blir ju ngr timmar där det åtminstone är uthärdligt.

Nu har Sophie lämnat Lenagården, kändes ledsamt samtidigt är man ju glad för hennes skull, kommer sakna alla tv-stunder i källaren, nu kommer det bli tomt därnere iom att Malin också dragit. Det blir så tydligt då att man kommer vissa närmare än andra, så Bella och Kimsan får absolut inte flytta före mig, annars kommer det bli rena gråtkalaset i matsalen, kommer ju att sakna dem den dag jag själv flyttar, men som jag tänker nu är det skillnad på att själv flytta ifrån dem och att gå kvar här och sakna dem och försöka fylla ett tomrum.

H-lvete

Allting går to hell just nu, gårdagen slutade med nästan 60 st krossade alvedon, varför kan jag inte vara som en normal 27-åring ? Illamåendet kommer som ett brev på posten, nattmedicinen hann nog aldrig ens ner och vända så nattsömnen blev därefter. Lika delar ångest och illamående inledde morgonen, tog mig igenom terapin, har dock ingen aning om vad vi pratade om, får ta igen det på fredag. Skammen förföljer mig dagen igenom, men det sjuka är att jag gång på gång återkommer till att ångra att jag inte plockade ut stilnocten, då hade jag definitivt sluppit den här dan, ja många dagar.
I morgon är det dags för praktik igen, frågan är bara dock hur jag ska kunna ta mig igenom den, verkar inte lovande just nu, ångesten skriker och det är svårt att få tyst på den.

Up to date

Har äntligen tagit tag i att mejla V., har väl tänkt det i typ ett par veckor nu, men bättre sent än aldrig, eller hur ? Dock blev det väl en ända lång radda av negativa tankar/känslor och handlingar, eller är det den bistra sanningen just nu ? Finns det inget positivt att skriva om just nu, det borde det göra. Äntligen klart med avtalet mellan kommun och landsting, den sista maj ska allting vara klappat och klart, hmmm är lite skeptisk, eller kanske snarare pessimistisk och realistisk, det har ju blivit bakslag förut...

Livslusten tryter

Det börjar bli allt svårare att motivera varför jag ska fortsätta kämpa, jag orkar inte längre med att tvingas inse varje dag att den dagen blev inte bättre än dagen innan, jag orkar inte att alltid bli det tredje hjulet, lättare då att stänga in sig med alla negativa tankar, det blir ju så mkt bättre av det.... Hamnar alltid i samma hjulspår hur mkt jag än försöker att trampa upp nya, tycks som att det är mitt öde att alltid se till så jag hamnar utanför. Längtar efter ngt eget, en egen lgh som jag kan stänga in mig i, jag orkar inte med alla sociala situationer där jag ändå inte vet hur jag ska uppföra mig på rätt sätt.
Fast just nu är nog ändå min längtan betydligt mer svart och negativ, jag vill bara bort, bort, bort. Önskar att jag kunde få somna och inte behöva vakna på länge, länge, ja kanske t.o.m aldrig det vore nog det allra bästa. Att bara slippa undan allt vad den här tillvaron är, för ett liv är det inte och har inte varit på väldigt länge, det är en tillvaro som varje dag tycks bli en ända lång kamp att ta sig igenom.
Försöker få tyst på tankarna och känslorna som ändå bara är svarta, i "brist" på tabletter blir det rakblad som får utgöra substitut, inte för att det är ngt farligt men känslan blir ändå att jag har dövat det mörka lite, åtminstone för en kort sekund, för som alltid håller inte den känslan i sig särskilt länge.

Pestdag

Fick tillslut även den här dagen att gå, linserna är grumla efter alla tårar som fällts. Blev ett totalt psykbryt under omläggningen, det gör så j-vla ont rent ut sagt, finns inte en chans i världen att jag för en stund kan få glömma bort vad som döljer sig under alla omläggningar på vaden. De sa ju att det skulle läka på 14 dar och nu har det gått den dubbla tiden och inte finns det en tillstymmelse till läkning, snarare tvärtom... Varför kan det få gå bra till slut, hur länge ska jag behöva stå ut med konsekvensen av mitt handlande. nu har det snart gått 10 månader och på de månaderna har jag hunnit med två operationer och ett hundratal omläggningar, till vilken nytta då ? Har ju bara blivit ett enda långt lidande av det. En tröstlös kamp för att försöka sona mitt brott. Det enda positiva idag blev väl att jag lyckades förmå mig själv till att skicka iväg en gråtande smiley till Urban, kändes bra att få svar, då är jag inte helt ensam i mitt lidande iaf.

Läkarbesök hos Alexander

Så var då besöket hos Alexander avklarat, jag tog mig i genom det, men det var inte helt lätt, minst sagt. Första frågan, vad gör du här ? ja vad svarar man på det, jag behöver ett nytt läkarintyg till FK. Vilket hjälper mest av att bränna dig, skära dig eller ta tabletter ? Varför gör du det ? Till slut fick jag honom till att skriva intyget medan jag var där med följd att jag blev tvungen att vara med och skriva under rubriken; Hur beskriver pat själv sina arbetshinder och återstående resurser ? Det är ju jättesvårt att svara på, det är han som är läkare inte jag, en annan aspekt i det är ju också att jag vet hur hårda FK är när de bedömer. Patienten har svårt att sätta ord på sina svårigheter, har stora svårigheter att göra uppgifter som kräver att hon samarbetar med andra människor. Patienten får stark ångest av att vara tillsammans med andra människor. Har ingen aning om hur de tolkar det, på ett bra sätt hoppas jag, jag skulle ju aldrig fixa att ha ett arbete som kräver en massa sånt, att göra praktik är precis vad jag klarar, det ställs inga krav och de vet om mina svårigheter.

Annars står det väl mkt dumt i det där intyget, ska citera lite mer;
På ett behandlingshem i Vattholma under kontroll dygnet runt.
Impulsiv och manipulativ.
Socialfobiska drag försämrar även pats drag av borderline karaktär.

Landstingets vårdtid hade ju gått ut och Alexander hade inte skickat in sitt bifall till en ny ansökan men nu gjorde han det, frågan är dock om jag eg, hade velat veta vad som stod i den.
Oharmonisk uppväxt med tidigt vuxenansvar. Utbildad till sjuksköterska men har fått stängas av från arbetet. (definitivt en mening som jag tar väldigt illa vid mig utav). Behandlingstiden beräknas bli 6 månader till 1 år. Glöm att jag tänker stanna så länge, 1 juni Ska jag vara härifrån.

Nu känner jag mig mest trött och har rejält ont i benet, känns som att ngn sitter och trycker in tummarna i såren som inte direkt ser bättre ut nu, Fernando vill ringa plastiken men det vill definitivt inte jag, det skulle ju ha läkt till förra söndan, vad gör jag för fel eftersom det inte funkar?

Krasch

Blir så less på biopolariteten, varför kan jag inte få stanna på noll nån gång ? Antingen är jag uppe i det blå eller så jag på botten. Eouforien stannar ju inte heller så länge, var lite "lagom" hypoman ngr timmar, ler mkt och pratar speedat, det mesta känns bra och omgivningen uppfattar mig som glad, Fernando har dock en viss dragning till att kalla det för dess rätta namn, hypomani, varför kan jag inte få stanna i ett rus av glädje ? Hoppas alltid på att landningen efteråt ska bli mjuk men det blir den sällan. Inte heller den här gången, totalt kraschlandning. Var i stan med Kent och Anette, fika och allt var väl, men på vägen hem blev Anette stannad av polisen, hade inte stannat vid ett övergångsställe. Lagom hypoman skickar jag ett sms till Kim om vad som händer, varvid alla i Järvsö får veta vad som hänt, tänk om det skulle varit hemligt, nu finns det ingen möjlighet till det alls. Tänk om Anette blir arg på mig, jag kan inte göra nåt åt det alls nu, önskar jag kunde spola tillbaka tiden, men det går inte. Så nu är jag kraschad, inte nog med att jag gjort som jag gjort, polisens närvaro triggar igång mkt ångest som jag inte kunde få utlopp för på ett normalt sätt. Löste det på samma sätt som jag gjort den senaste tiden, ytterligare en rakhyvel är demonterad och nya omtejpningar var nödvändiga. Måste bryta det här beteendet innan det går totalt över styr, men det tycks vara helt omöjligt.

Tomhet och lite ilska

Känns som att jag är alldeles tom inuti, känns som att jag har en massa känslor inom mig, men jag får liksom ingen ordning på vad det är jag känner. Varit en väldigt intensiv helg, mkt praktiskt gjort, men jag är lika tafatt som vanligt och blir mest stående som en staty, tyst och alldeles konstig tills ngn säger till mig vad jag ska göra. Varför kan jag inte uppträda normalt för en gång skull ? Bella och Kim och de flesta andra i huset gör ju det, finns något eller ngr undantag men det finns ju orsak till det. I morgon åker de flesta iväg till Järvsö men jag blir kvar, ännu mindre att göra när inte Kimsan är här. Tur man har tandläkartider att passa så att ngt händer, känns ganska tragiskt att veta att det krävs tandläkartider för att dagen ska få ngn mening.
Blir så trött på att personalen verkar ha knäck i öronen och vara totalt dyslektiska, sa till redan förra veckan att jag var upptagen i morgon bitti och på torsdagar har jag praktik som vanligt, har de gjort nåt åt det, Nopp, tisdag och torsdag 9.15 är det terapitider, bahh. Mamma kommer på torsdag och jag har ingen lust att bli sittande i huset bara för att personalen inte har vett att hålla lite koll på vad som händer. Nog för att 2/3 av huset försvinner i morgon, det betyder ju inte att man kan göra vad man vill med oss som är kvar. De lär inte lyckas få i terapitider så jag kan vara i lugn och ro med mamma. Spänningen är olidlig kring vad som ska ske under veckan.

Face to face

Verkligheten kommer ikapp även miss bordie, har verkligen inte varit en bra vecka, eller rättare sagt veckor sista tiden, efter intoxen som involverade Kim har det bara gått utför. Tillvaron har bestått av mörka och destruktiva tankar som lett till handling, nu spelar det ingen roll att såret på benet tycks bita sig fast i tillvaron. Det finns fler nya som inte heller tycks vilja läka, jag skulle ju inte sabba armen men ändå gör jag det gång på gång. Den här veckan har dock tankarna och handlingarna tagit ett steg till neråt i trappan, resultat; måndag-intox, tisdag-intox, onsdag-inget, torsdag-intox. 3 intoxer på fyra dar är verkligen inget bra facit om man vill visa upp att man mår bättre nu. Vet inte hur jag ska kunna bryta det här nu, isolerar mig allt mer på rummet, är rädd för att tvingas konfronteras med att ingen tycker om mig eller vill vara med mig. Ironiskt då att hemuppgiften från terapin handlar om att hantera olika sociala situationer, det lär man sig ju jättemkt när man sitter på rummet.

Känslorna varierar

Plötsligt känns mina bekymmer så små, ja menar vad är mina ss och senaste intoxen (ej upptäckt) jmf med att ngn blir så dålig att hon behöver hämtas av helikopter. Då är det ju en spott i havet att jag har svikit mig själv genom att ha brutit löftet till mig själv att aldrig bränna mer och definitivt inte skapa mer ärrvävnad på armen, den är ju redan så förstörd, men nu är det försent. Har terapi efter lunch, går nog på mussel-linjen idag, jag vill inte prata om vad som hänt sen sist. Jag vet att jag går i terapi för att jag behöver jobba med mina problemområden, men jag vill helst inte prata om dem, pratar man inte om det så finns det inte. Dessutom skäms jag över vad jag har gjort, trodde att jag lyckats ta kontroll över impulserna men uppenbarligen inte.

Fått besked från landstinget att de fortsätter att betala för mer vård här, gör mig ledsen, känslan är starkare än förnuftet, jag hade hoppats på att de skulle säga nej, att min ansökan skulle ha fått avslag. Vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta, men det kan jag ju inte. Undrar hur länge de har tänkt att behålla mig här, risken finns att de säger 6 månader och då ryker hela sommaren, jag som trodde att jag skulle få vänta in våren i friheten, bah vad jag bedrog mig.

När mörkret vill ta över

Har verkligen fått känna på att livet som bipolär innebär en ständig berg-o-dalbana, har varit en dag med mkt känslor både positiva och negativa, en dag full av tårar och ångest men också lite skratt emellanåt. Tillbringat dan i Knutby med allt vad det innebär, av både social samvaro och connection uppåt. Lyssnade en stund på Urbans predikan, men det blev för jobbigt att ta in så efter en stund av tårar stängde jag av och ångesten slog sitt grepp om mig, tankarna var allt annat än ljusa och ångesten skrek i hela kroppen. Ville absolut inte gå fram, skämdes så för mina tankar och handlingar, jag vill inte behöva säga; "jag vill inte leva i en tillvaro där varje dag innebär en kamp för att stå emot destruktiva tankar och tvingas inse gång på gång att jag misslyckas, jag vill leva ett liv, inte föra en kamp i en hopplös tillvaro, som ibland t.o.m innebär kamp på liv och död."

När allt är mörkt och bördorna tynger ner mitt liv
Då har du lovat att bära mig
Ja du har lovat att bära mig genom svårigheter
När skuggorna tar över, när jag är ensam och rädd
Då har du ändå lovat att bära mig

Mycket tankar och känslor ventilerades under eftermiddagen, varit en tuff dag på många sätt, vågat vara ärlig i mångt och mkt, vilket kostar på. Tänk om kärleken inte håller, borde nog egentligen ha insett det nu efter alla år i församlingen, men ändå finns tankarna där under ytan och gnager. Tror att skammen är det värsta, varför har det blivit så här, varför flyttade jag, varför stannade jag inte kvar och försökte bli frisk istället för att fortsätta fly, inget blev ju bättre av det. Orkar inte skriva mer, försöker få tyst på alla tankar som vill övermanna mig, avslutar med ytterligare citat från Åsa.

Så många gånger som du trott att du är helt övergiven
Men jag vill visa dig mitt barn att jag aldrig överger dig.
Inget mörker kan bestå, när du vilar i min närhet
Och alla de problem som du tror att du är helt ensam om
Jag vill hjälpa dig, om jag bara får ta hand om dem

Åsa M Waldau

NEEEEJ

Trodde jag skulle klara det, hur kunde jag vara så j-vla dum att jag trodde att jag kunde klara av det , borde jag inte ha lärt mig efter alla dessa år att det inte funkar så. Suget efter tabletter var stort, hade gett vad som helst för en näve tabletter för att kunna fly undan tillvaron, men lagret är slut och det lär inte bli nåt nytt, personalen kollar som iglar varje kväll, inte en chans att kunna komma undan. Tänk att suget kan vara så starkt, trodde det skulle minska om jag försökte döva känslorna, lägga fokus på nåt annat, men det är lika starkt som innan och nya ärr tillfogade.

Det osynliga barnet ?

Kan inte låta bli att sno titeln till en novell av Tove Jansson, det är precis så det känns, att jag för de flesta är ganska osynlig, finns bara ngr få som verkligen ser mig. Funderar allt mer på vad i h-lvete jag gör här, vad är det för vits med att vara på behandlingshem om personalen ändå ignorerar en totalt. Exempelvis den här veckan, Anette min kp:s prat med mig har bara varit ngr få meningar om ens det varje dag, vad är det för fel på mig ? Vill personalen inte prata med mig ? Vet att jag inte får hänga upp min tillvaro på Kim, men vad ska jag göra hon är ju den enda som pratar med mig i fler än en mening. Dagens möte med personalen ger väl inte direkt dem MVG, Görel var inne med morgonmedicinen, sen träffade jag ingen förrän jag sa till vid strax före ett att jag skulle ut och gå, ingen lunch med andra ord. Satte upp en plupp när jag gick ut men till vilken nytta då, när jag kom tillbaka hade nån plockat ner den, vet att jag inte borde men idag är jag hyperkänslig för allt och därför tolkar jag det personligt.

Är nog eg mest ledsen idag och vet inte hur jag ska få det att bli bättre utan att ngt negativt (destruktivt) inträffar. Om det är så här det ska vara så vet jag inte om jag vill vara med mer, jag orkar inte med att ingen pratar med mig, känner mig totalt värdelös, mindre värd än en sopa, de tar man ju åtminstone hand om.

27 år

Har egentligen ingeting att skriva men tänkte ändå uppdatera lite vad som hänt sen sist, om inte annat så för att minnas när minnena börjar blekna. Hade verkligen en toppen födelsedag, jag nästan glömde bort för en stund att jag sitter på behandlingshem. Bella och Kim var helt underbara, hade pimpat min dörr, inte en chans att ngn missade vilken dag det var. Terapi på födelsedagen, men det gick nästan smärtfritt förbi, diskuterade framtiden, väntar på besked från landstinget, dagarna går och nu är det bara drygt 2 veckor kvar tills avtalstiden går ut. Har inte ändrat uppfattning kring vistelsen här, jag vill inte vara kvar men jag har ändå valt att ansöka om förlängning, så nu känns det lite både och, både vill och inte vill att de ska säga nej, Vad händer om de säger nej (Alexander), det finns ju inget annat alternativ just nu, kommunen har ju slutat leta i väntan på besked. Kvällen slutade med en liten barrunda, var verkligen hur länge sen som helst, men det blev en Väldigt rolig kväll, ganska fnissig dock, inklusive lite närkontakt med marken. Mådde bra hela kvällen men när kvällen övergick i natt började ågrenen att växa, kanske inte var så smart ändå, men vad f-n man fyller bara 27 en gång.

Som vanligt förföljer mitt kära ben mig, men nu är det snart dags att göra upp med en separationsångesten, det ska ju vara läkt till nästa helg, säger bara lycka till, men under har ju skett förut....

Rörd

Är väldigt rörd en kväll som denna, fick verkligen skärpa mig för att inte börja gråta. Bella och Kim hade gjort en present mig, en soduku-bok, Rebecka´s. Presenten var noga inslagen i ett par meter tejp, tog en kvart att öppna men det var det verkligen värt. Tänk att de gjort detta för mig, lagt ner både tid och ork för att göra mig glad, blir så rörd. Trodde ju inte att jag skulle få ngr presenter i år, ja kanske senare men inte nu i samband med "den stora dagen" . I morgon vankas det tårta, rosa marsipantårta med chokladpudding och vaniljkräm, smaskens, hoppas dock att ingen får för sig att sjunga, det vore så pinsamt och genant, men känner jag de andra rätt så lär jag inte komma undan det. På kvällen ska jag och Kim gå ut och äta, thailändskt, vilken festmåltid, ingen smaklös kokt fisk eller korv. Funderar på att skippa colan, det är ju ändå min 27-årsdag.

Varför trillar tårarna ?

Kan inte förstå varför jag inte kan sluta gråta, borde ju vara jätteglad en dag som denna men ändå lyckas jag inte få stopp på tårarna. Såret ser ju bra ut och kommer att läka snart så jag behöver inte komma tillbaka dit mer, det är väl detta jag har väntat på i ett halv år, men ändå skrattar jag inte. Personalens förklaring att det beror på att jag har separationsångest från såret köper jag dock inte, eller är det så ? Känns dock bara som att jag har blivit lämnad vind för våg helt plötsligt, det är väl jättebra att jag inte behöver ta upp deras resurser mer, men vad gör jag om det inte läker, om sårytan går upp igen, då står jag i samma situation som i somras, hoppas allt vad jag kan att det inte blir så och försöker vara optimistiskt men det är svårt. Har längtat efter att kunna gå tillbaka till praktiken, men nu när jag kan det känns det jättekonstigt att bara dyka upp sådär som gubben i lådan i morgon bitti.

Har visst inte hanterat den här helgen så bra, trots att det har funnits personal som går att prata med så har jag ändå ss, inget jag är stolt över precis, men nu kan jag inte göra det ogjort, huvudsaken är att jag inte drog in K. i det. Dock kan personalen glömma att jag tänker erkänna det, vill så gärna att det ska se bra ut i deras dokumentation om mig, arbetet med att försöka jobba bort det här beteendet får jag sköta själv tv.

Neeej inte en gång till

Trodde jag hade kontroll över mina tankar och känslor, men så var det inte. Försökte med allt på krislistan utom att kontakta personalen, kanske borde jag ha gjort det direkt när tankarna började snurra och obehaget spred sig i kroppen, men jag trodde att jag hade kontrollen. Vet ju eg. rent förnuftmässigt att det jag behöver/måste göra när tankarna börjar komma så är det att messa/ringa personalen, men samtidigt finns det en annan röst som säger nåt helt annat; du får inte störa personalen, de har så mkt annat att göra, det bor 14 personer till här som behöver hjälp och stöd, du får klara dig själv.

Ett stygn av ledsenhet

Försöker hålla mig neutral utåt, men helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och släppa lite på masken. Blev så ledsen när Kajsa ringde, visst förstår jag fullständigt att det inte skulle ha funkat att jag åkt till Knutby i morn eftersom jag ska vara på ackis kl 14, men känslomässigt blir det jobbigt. Längtar så efter att komma "hem" till mina vänner i församlingen, var så länge sen och det känns som att jag verkligen behöver träffa dom, Knutby med allt vad det innebär är ju också en pusselbit i min tillvaros pussel, fattas en bit så går det ju inte ihop. Å andra sidan är det väl många bitar som saknas just nu, men för varje bit jag lyckas få dit så blir ju pusslet mer helt.

Går inte så bra det där med att inte störa K., jag lyckas verkligen inte hålla tyst eller låta bli att skicka iväg sms, gör ett nytt försök ikväll men lär väl inte lyckas då heller. Finns bara en lösning på problemet och det är att isolera sig på rummet, men det vill jag ju inte heller, blir ganska ensamt att sitta på sängen hela dagarna.

Fredag kväll

Nu börjar jag bli nervös för att jag kanske lämnar ut mig för mkt framöver, men å andra sidan, skriver jag ju bara saker som jag själv kan stå för. Inser att jag nog tänker för mkt, fast å andra sidan har ju K. som tvingas stå ut med alla mina tankar och åsikter, vet att jag borde vara tyst ibland, tänker när jag sitter på rummet att nu ska jag vara tyst men hur bra går det när vi möts, inte särskilt bra, jag bara babblar på om mig själv och hon har tur om hon lyckas flika in nåt emellanåt. Så nu gör jag ett nytt försök inför kvällen, jag SKA verkligen lyckas vara tyst, måste ju kunna ha nån form av disiplin på mig själv.

Usch är verkligen inte nöjd med hur det går med läkningen av mitt ben, trodde ju i min enfald att det gick åt rätt håll, men jag är lika korkat naiv som vanligt, nu blir det återbesök redan på söndag, varför kunde det inte vänta till måndag för, jag ville ju åka till Knutby då, men om det gör att benet läker så är det väl bara att bita i det sura äpplet och hoppas på det bästa, skeptisismen är dock ganska så högljudd en kväll som denna...

Måndag = katastrof

Gör en första trevande start på en ny blogg. Brukar inte ha svårt att svamla ut i text men nu står det helt still. Vet inte varken hur jag ska börja eller sluta. Finns mkt som gör mig less och ledsen, är stor skillnad på de orden, man kan vara less på saker, men en del saker gör en ledsen, klumpen i halsen växer och det blir svårt att hålla tillbaka tårarna.

Har varit en vecka med mkt känslor, ffa negativa sådana, nästan så man önskar sig lite mer mani i tillvaron, men då slår det väl över totalt och så går jag in i en psykos istället och det Vill jag Inte !!! Veckan började med en liten trevlig visit på plastikmottagning, verkade som att operationen äntligen har funkat, den nya huden fastnat även om den satt skört. En skön känsla först men sen börjar oron att gro, tänk om det iaf går h-lvete, vad har jag gjort för att förtjäna en läkning ? Ingen finns det att prata om det när jag kommer tillbaka, ja iaf ingen personal. Eftermiddagen slutar i totalt kaos, fast det är jag inte medveten om då. Högen av negativa känslor och sinnesintryck gör att jag totalt släpper allt av sunt förnuft och istället sväljer jag massa tabletter, vill bara försvinna, orkar inte med den sjuka kvinna som jag anses vara. Tyvärr låter jag inte det stanna vid detta utan drar min närmaste vän i det, sms:ar både innan och efter intoxen, önskar så att jag kunde göra det ogjort men det kan jag inte. Sen blir det svart och nästa gång vaknar jag på Ackis, första tanken blir, nu måste jag börja spara igen. I efterhand inser jag hur sjukt det är, ingen normal funtad person tänker så eller gör så som jag gjorde. I dag kan jag bara vara Så tacksam för att K. fortfarande vill vara min vän, måste ju ha full förståelse för om det inte blivit så.