Ja då var det terapidag, 14 dar sen sist så det var med inte så lite ångest jag satte mig på bussen, funderade in i det sista på hur pass ärlig jag skulle vara idag eller om jag skulle vara en "struts" som en i raden av alla terapeuter brukade fråga mig varje gång jag kom dit. Nej, nu var jag inte snäll, L-G var och kommer alltid att vara en av de bättre terapeuterna jag haft genom åren, gjorde riktigt ont den dag våra vägar skildes åt.
Bestämde mig iaf för att vara så ärlig som det bara gick, så hela veckans ss och intoxen kom upp till ytan, visst gjorde ont att berätta, men det är ändå skönt på nåt sätt att vara ärlig mot Susanne, blir så jobbigt att försöka mörka verkliga verkligheten och ständigt gömma sig bakom en mask. Pratade mkt om den ensamhet som jag känner och min rädsla för att våga visa mig ledsen, att jag hellre visar upp ett ibland nästan lite argt ansiktsutryck istället för att våga visa upp den verkliga känslan, behöver tröst och det får jag inte om jag inte vågar visa mig ledsen. Så hem och öva inför spegeln på att visa olika ansiktsutryck.
Även om terapin bara är en timme är jag helt slut efteråt, förstår inte hur de som håller på i flera timmar orkar, blir en lugn kväll för att försöka smälta allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar