Återupptar nog bloggen nu, har tänkt länge att jag ska börja igen, men samtidigt känns det som att vad har jag att skriva om, mitt ointressanta tradiga liv som går upp och ner snabbare och oftare än man hinner blinka ibland. Man trodde att man var säker mot svängningar eller kanske inte säker emot men att man kunde förutse mer och hantera dom när man knaprat så mkt piller i flera år, bott på behandlinsghem och därefter ett annat boende, gått i terapi i sju år och dessutom som kronan på verket gått igenom en period med ect. Men ack vad jag bedrog mig.... Sen 2 veckor tillbaka bor jag på ett nytt Lss-boende som vänder sig till personer med en Asperger-diagnos och som samtidigt "brottas" med ett självskadebeteende. Lät som att det var för bra för att vara sant och det var det nog också... Jag vet att jag inte ska döma ut det på en gång och måste ge det en chans men just nu känns det allt annat än bra att bo här. De andra klienterna som bor här består av två killar i min egen ålder och de har nog AS, har träffat dom för lite för att sätta en stämpel på dom ( ja jag vet att man inte ska döma andra msk utifrån diagnos ) och en kvinna i 50-års ålder vars största bekymmer verkar vara att hon bor för långt ifrån mamma och att hon ständigt verkar vara uppskruvad. Trodde nog att det skulle vara lite mer som på LG, har svårt att hitta vad vi ska ha gemensamt.
Samarbetet med personalen går väl inte direkt heller till historien som jättelyckat precis... Vad är vitsen med att skriva veckoscheman och göra upp vilka tider jag ska träffa personalen när de ändå inte följer det alls. I dag har ända kontakten med personalen varit att jag sett dom genom fönstret en gång, ja jag antar att de är personal, " ser ut som personal" men jag vet inte eftersom jag inte känner igen nån utav dom. Inte riktigt enligt schemat som idag skulle ha bestått av schema-skrivande och promenad på förmiddag, äta middag ihop kl 16, ny träff kl 19 och kvällsfika halv åtta. Undrar om de kommer upp nåt kl 22 och gör avstämningen inför natten, fast å andra sidan känns det nästan som att det kan kvitta, inte direkt så att man berättar för en vilt främmande person ( även om det visar sig att han är personal) att man mår pyton och får lägga all sin ork och motivation på att inte självskada eller förvärra de sår man redan har.
Blev visst en ganska långt och bittert inlägg men nu är jag tillbaka på bloggspåret igen och förhoppningsvis blir det bättre.
