Besök i stadsparken + lite tankar om moster-rollen

För en gång skull, känns det som har jag nåt annat att skriva om som inte rör massa negativa saker. Mötte upp familjen W. i stadsparken, helmysigt att att strosa runt bland blommor och buskar och duka upp till fika mitt i allt. De stora barnen lekte och tog hand om de yngre så att alla barnen fick en rolig stund på lekplatsen. När barnen ledsnat drog vi vidare in till centrum för att gå i affärer, M. köpte en jättefin klänning till sig själv och baddräkten till den yngsta damen i sällskapet, själv köpte jag "en stor fyrkantig sten" som såg ut som en tärning till mina Yatzy-tokiga föräldrar, snygg prydnad till deras altan. Barnen ville äta "bab" så när alla var lagom trötta och hungriga lämnade vi shoppandet för att äta (ke)bab innan vi skildes åt.
Efter en eftermiddag på stan med en massa barn och annat folk kändes det ändå ganska skönt att komma hem till en tyst lägenhet, roligt att vara med vänner men min lilla hjärna klarar inte hur mkt som helst. .... Insåg att om en månad kan jag vara moster, känns Väldigt kul men lite tantvarning, jag har ingen åldersnoja men det känns ändå som att när man är moster är man ju ändå ganska vuxen och det är jag väl inte ??? Fast å andra sidan den yngsta mostern av oss är ju bara sexton, så jag får väl stå för den vuxna delen av att vara moster så får hon stå för det lite mer barnsliga. Kul ska det bli i allafall !!!

Inställd operation

Blev ingen operation idag, läkaren hann med att både rita och förklara hur jag ska göra efter operationen för att öka chansen att den lyckas. Men när han gått kom de in och sa att operationen blev inställd, fick kämpa med tårarna innan jag kom ut från avdelningen men då brast det. Visst visste jag innan att det alltid kan bli så att operationer blir inställda pga att akuta saker dyker upp eller att andra operationer drar ut på tiden. Med tårarna strömmade ner för kinderna gick jag där ifrån, ville så gärna fått op gjord så att det finns chans att det läker, är less på att gå runt med sår som luktar utan att kunna göra ngt åt det. Förändringar är aldrig lätt att hantera men det här blev för mkt. Nu kan jag bara fortsätta gå och vänta på en ny tid och hoppas på att det blir av.

Om att var en del av vårdcirkusen

Fick en kommentar om mitt förra inlägg där jag skrev att jag anser att jag ligger sjukvården till last, visst är jag psykiskt sjuk och det kanske jag inte kan rå för, men jag har ändå svårt att hålla isär det och inte blir det bättre av att man emellanåt möts av total oförståelse från vårdpersonalen, tunga suckar och kommentarer som jaså du är här igen, har du inte slutat med de här dumheterna än osv. Och själv vet jag ju att det är ingen annan som tvingar i mig piller eller tar fram tändaren eller rakbladet. När jag kan stå utanför och se på det utan känslor så tänker väl jag som så många att det är väl bara att sluta, men om det vore så lätt skulle jag ju ha upphört med mitt beteende för länge sen.... Det blir ju en ond cirkel av självskada som måste straffas med nya självskador, som hanteras genom att självskada igen. Jag hoppas ju varje gång, att nu är det sista gången jag intoxar eller bränner mig, men så går det en tid och så är jag inne i det igen. Min önska är att msk jag möter både i och utanför vården kan se en skillnad på Rebecka och den sjukdom som gör att Rebecka agerar självdestruktivt, men för modligen är det så att det måste börja med mig själv. Jag måste själv kunna se och hantera detta faktum och så länge jag inte gör det kommer jag tycka att jag ligger vården till last och tar upp patienttid från ngn som är sjuk på "riktigt".

För trött för att blogga

Insåg¨att det visst gått en månad sen sist jag skrev, inte för att det inte hänt ngt men jag orkar helt enkelt inte med att skriva. Utredningen som jag skulle gjort till hösten och behövt bekosta själv är nu gjord inom landstinget, tack underbare A. läkare på affektiva mottagningen som legat på och tjatat så jag fick träffa en psykolog redan nu. Alla tester och intervjuer är gjorda, nu är det bara att vänta på att det blir onsdag då jag ska tillbaka och få veta resultatet, så nu är jag lite nojig för det, tänk om det visar sig att både min läkare och psykolog haft fel när det gäller Asperger-misstanken, hur hanterar jag det då, det skulle ju i så fall innebära att jag fortfarande är konstig men att det inte finns ngn förklaring till det, ja, jag får väl ta den fighten med mig själv då. I morgon kommer pappa upp och ska vara med mig ngr dagar, mår för dåligt för att kunna vara själv nu när min KP gått på semester och sommarvikarierna och jag inte riktigt klaffar, minst sagt. Den ena har sagt att jag har ett korkat beteende eftersom jag självskadar och den andra är bara för mkt, alldeles för flamsig och ostrukterad, inte riktigt vad jag behöver nu...

Apropå självskadandet, har varit på närakuten eftersom brännskadan på benet inte vill läka utan blir infekterad, men läkaren där vill inte befatta sig med det utan skickar hem mig utan åtgärd. Så i veckan ringde ssk på boendet till plastikmottagningen för att ta reda på hur vi skulle hantera såret, slutade med att jag fick komma dit i onsdags och få det lapiserat, tillbaka i fredags och då fick jag träffa jourläkaren, vilket resulterade i att jag hamnade på väntelistan till ny operation, skulle ske de närmsta veckorna, lär väl återkomma i ämnet då. Känns tudelat, visst är det bra att de tar det på allvar men det är det där med att ligga sjukvården till last, nästan alla mina vårdkontakter beror ju på att jag är psykiskt sjuk och de konsekvenser mitt beteende resulterar i. Det är väl bara att vänta och att hoppas på att operationen lyckas.

Magnus Uggla - Morsan E'okej