Om att var en del av vårdcirkusen

Fick en kommentar om mitt förra inlägg där jag skrev att jag anser att jag ligger sjukvården till last, visst är jag psykiskt sjuk och det kanske jag inte kan rå för, men jag har ändå svårt att hålla isär det och inte blir det bättre av att man emellanåt möts av total oförståelse från vårdpersonalen, tunga suckar och kommentarer som jaså du är här igen, har du inte slutat med de här dumheterna än osv. Och själv vet jag ju att det är ingen annan som tvingar i mig piller eller tar fram tändaren eller rakbladet. När jag kan stå utanför och se på det utan känslor så tänker väl jag som så många att det är väl bara att sluta, men om det vore så lätt skulle jag ju ha upphört med mitt beteende för länge sen.... Det blir ju en ond cirkel av självskada som måste straffas med nya självskador, som hanteras genom att självskada igen. Jag hoppas ju varje gång, att nu är det sista gången jag intoxar eller bränner mig, men så går det en tid och så är jag inne i det igen. Min önska är att msk jag möter både i och utanför vården kan se en skillnad på Rebecka och den sjukdom som gör att Rebecka agerar självdestruktivt, men för modligen är det så att det måste börja med mig själv. Jag måste själv kunna se och hantera detta faktum och så länge jag inte gör det kommer jag tycka att jag ligger vården till last och tar upp patienttid från ngn som är sjuk på "riktigt".