Kura ihop mig till en boll

Det nog känslan jag har just nu, vill kura ihop mig till en boll och helst försvinna in ngt mörkt hörn. Ikväll är det kör men jag orkar verkligen inte gå dit, orkar inte försöka spela ett social spel som jag inte behärskar utan bara gör fel i hela tiden. Visst vore det bra att komma iväg, ensamheten är ju det värsta oftast fast frågan är vilket som egentligen att värst, sitta ensam och känna sig ensam eller att vara med msk runt omkring sig och ändå känna sig ensam ?
Vet att jag har tjatat om det förrut men jag kan verkligen inte acceptera att jag fortfarande måste bo på gg, visserligen på heltid i lgh så jag slipper konfronteras med de andra boende där ute, men frågan är hur bra det är för mig att bo ensam i en lgh med närmsta personal en halvtimmes cykeltur bort, om dessutom personalen i realiteten har noll koll på hur de kan/ska hjälpa mig när det krisar. I krissituationer vill jag inte behöva höra; att jag har ett korkat beteende, du kan inte klaga på att du mår dåligt av dina sår eftersom du får skylla dig själv som orsakat dom eller att jamen alla mår lite dåligt ibland, det kan vara toppen jämt. Tror dom att jag är helt j-vla dum i huvudet ? eller så är det precis det jag är ? Håller alla tummar och tår att min psykolog ska ha nåt nytt att berätta i frågan i morgon när vi ses, hon har lovat att ringa till Lss-enheten så jag hoppas verkligen att hon fått tag i ngn som kan ge nåt svar. Men ska jag vara realistisk så lär det väl dröja, hoppades redan för ett år sen när jag flyttade till lgh att jag skulle slippa bo där när det blev 2011, men med facit på hand var det naivt av mig att tro det, nu lutar det väl åt att 2011 kommer att hinna övergå i 2012 innan ngt positivt händer på den fronten. Nä nu ska jag sluta tjata om det, lovar att inte skriva igen om det förrän jag vet fått ngt besked ( så självklart hoppas jag att få kunna skriva snart).
Igår gick jag min sista (?) rond mot läkaren på brännskadecentrum, jag får ingen mer återbesökstid dit utan de tycker att jag kan äta upp pencillinkuren och sen kan jag vända mig till distrikssk istället, happ så var det med det, devisen vård på lika vilkor gäller tydligen inte om man är självdestruktiv och instabil, blev rätt sugen på att säga till de som satt i väntrummet att; om ni själva är orsaken till att ni sitter här så är det ingen ide´att ni väntar på att träffa läkaren, de tycker ändå att ni får skylla er själv, men det gjorde jag ju såklart inte. Nu har jag pyst färdigt för den här gången, hoppas vara lite. åtminstone lite mer positiv nästa gång.

Bemötandet gör mig ledsen

Insåg att det nog får bli ett inlägg till, det jag egentligen hade tänkt att skriva om fick så att säga vänta, många olika tankar som snurrar just nu tydligen... Kan inte riktigt bestämma mig för vilken känsla som är starkast, är jag mest arg eller är jag mest ledsen, förmodligen en kombination av båda. Jag kan inte riktigt ta till mig att svensk sjukvård 2011 fortfarande inte kan hantera patienter som (lider av) att vara psykiskt sjuka och att jag och många med mig inte självskador oss för att jävlas med vården, läkare och syrror tycks tro att jag tycker att det är kul att tvingas söka vård för att jag självskadat och inte själv lyckas få såren att läka. Har varit på återbesök på ackis idag pga min brännskada, har bytt mottagning nu till brännskadecentrum och trodde kanske, (ganska naivt av mig att tro nåt sånt efter alla dessa år men hoppet sägs vara det sista som lämnar msk) att det skulle göra ngn skillnad i bemötandet från personalen sida, men jag hade fel.... Hamnade direkt i ett underläge kändes det som när två läkare och två syrror kom in, hade jag inte ångest så blev det inte bättre av det. De lyssnade inte alls på mig kändes det som, såret har växt och deras förklaring var genast att då måste jag ha självskadat igen eftersom "såna här sår läker i vanliga fall". Inte nog med att jag ska försöka hantera att jag har ett öppet sår som gör ont 24-7, dessutom på nåt sätt få försöka försvara sig mot ogrundade anklagelser om att det är mitt fel att såret nu ser ut som det gör. Slutade med att jag fick ytterligare en pencillinkur, den 4:e i ordningen, men ngn gång kanske det ska ge effekt ??? Sen tyckte de att jag skulle söka husläkaren om såret trots det inte läker, vad får dom att tro att även om såret inte har blivit bättre på över 4 månader och trots tidigare pencillinkurer så ska det plötsligt göra det. Dessutom är min erfarenhet att de på min husläkarmottagning inte vill ta hand om detta eftersom de menar på att de inte har erfarenhet av sådana här skador, de kommer bara att skriva en remiss upp till ackis och så är jag inne i cirkusen igen istället för att de på brännskadecentrum faktiskt gör det som står i deras uppdrag, att ta emot och behandla patientet med brännskador. Som tur var hade jag med mig min kp J. som protesterade, läkaren hade tänkt att gå men fick stanna och lyssna klart på henne, så nu har jag en återbesökstid nästa vecka, hur skulle jag klara mig utan J ? Så hädanefter tänker jag inte gå dit själv, jag har inte förmågan att ifrågasätta och protestera så utan J. hjälp hade jag fått gå därifrån utan vidare hjälp från sjukhuset. Än en gång, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

En storasysters vånda

Blev moster igår natt men det gick inte så bra, förlossningen tog över 40 timmar och bebisen mådde inte så bra när han väl kom ut. Det tog lång tid innan de lyckades få honom att andas själv och njurar och lungor har tagit stryk, men värst är ändå att man inte kan veta om han har fått ngr "mer allvarliga skador", hur mkt har hjärnan tagit stryk av allt det här, det är för tidigt att veta men självklart oroar man sig både som moster och som storasyster till världen mest underbara lillasyster. Jag älskar min syster och känslan är att jag skulle vilja vara nära henne nu, hålla om henne och säga att allt kommer att bli bra, men det kan jag inte, varken träffa henne eller lova henne att allt kommer att bli bra och det gör så ont i ett storasysters hjärta att bara kunna titta på och inget göra.

Min andra syster mår nog heller inte så bra innerst inne men det vill eller vågar hon inte medge, hon har ADHD och min uppfattning är att hon skulle kunna må så mkt bättre om hon gick med att hämta ut och ta sin medicin. Läkemedel löser inte allt, det är jag mkt väl medveten om, men jag tror att hon skulle kunna ha stor hjälp av att kunna känna att hon hon blir mer stabil i sitt humör och slippa åka jojo mellan alla sina impulser och få ta konsekvenser av sitt sällan så genomtänkta handlande. Jag blir orolig för henne, orolig för att konsekvenserna ska bli för allvarliga för att hon ska kunna reda upp det, orolig för att ngt ska hända henne, orolig för att hon ska göra saker som hon senare ångrar eller hamnar i situationer som hon kan ta skada av. Nu är hon i Turkiet med en tjejkompis, bokade resan igår och åkte idag, lämnade sin pojkvän kvar hemma utan ngr pengar. Hela helgen höll hon på och gapade och skrekn och var arg för att hon inte hade ngr pengar till att betala räkningar med och att hon också minsann borde få ha lite roligt och så gör hon så här. Känns inte alls bra att tänka på allt som kan hända där nere och hur hon ska hantera vardagen när hon kommer hem igen, räkningarna och livet med pojkvännen, finns kvar, om han nu väljer att fortsätta att försöka leva med henne, kan bara ana hur det måste kännas för honom när hon gör så här. Innerst inne är det ju jättesynd om henne som förstör så mkt för sig själv. Än en gång är jag bara storasyster och kan inget göra för att hjälpa henne. Önskar ibland att det fanns en manual, en drömlösning på hur man hjälper sina syskon i alla lägen men det gör det inte. Till dess kan jag bara göra så gott jag kan, även om det inte hjälper för stunden.

Snurrar runt just nu

Jag kämpar på mot sjukdomsdemoner och tankar som försöker förgifta min tillvaro, ångesten verkar inte vilja lämna mig i fred särskilt länge, gör vad den kan för att ta sig in och förstöra så mkt som möjligt. Vet att det inte är bra för mig att vara ensam för mkt men man vill ju inte besvära andra så jag stretar på själv, går väl sådär.... Försöker bena ut vad det är som gör att jag mår så här, men det är svårt och slutar allt som oftast med att jag får konstatera att det helt enkelt är för mkt på en gång just nu.

• Såret som inte vill läka



• Anmälan som ska göras till patientombudsmannen, river upp mkt



• Inte bara glädje över att bli moster



• Ohållbar boendesituation



• Orolig över att börja på skolan



• Pappas sjukdom



• Insikten om att jag "skadar" andra genom mitt beteende



• Tankar om att jag aldrig kommer att bli frisk

Ja det var väl lite av vad som snurrar i mitt huvud just nu, skapar kaos när "Aspergersidan" som vill ha ordning och inga snabba förändringar strider mot "borderlinesidan" som inte har nåt tålamod alls och vill att allt ska ske på en gång....