Bemötandet gör mig ledsen

Insåg att det nog får bli ett inlägg till, det jag egentligen hade tänkt att skriva om fick så att säga vänta, många olika tankar som snurrar just nu tydligen... Kan inte riktigt bestämma mig för vilken känsla som är starkast, är jag mest arg eller är jag mest ledsen, förmodligen en kombination av båda. Jag kan inte riktigt ta till mig att svensk sjukvård 2011 fortfarande inte kan hantera patienter som (lider av) att vara psykiskt sjuka och att jag och många med mig inte självskador oss för att jävlas med vården, läkare och syrror tycks tro att jag tycker att det är kul att tvingas söka vård för att jag självskadat och inte själv lyckas få såren att läka. Har varit på återbesök på ackis idag pga min brännskada, har bytt mottagning nu till brännskadecentrum och trodde kanske, (ganska naivt av mig att tro nåt sånt efter alla dessa år men hoppet sägs vara det sista som lämnar msk) att det skulle göra ngn skillnad i bemötandet från personalen sida, men jag hade fel.... Hamnade direkt i ett underläge kändes det som när två läkare och två syrror kom in, hade jag inte ångest så blev det inte bättre av det. De lyssnade inte alls på mig kändes det som, såret har växt och deras förklaring var genast att då måste jag ha självskadat igen eftersom "såna här sår läker i vanliga fall". Inte nog med att jag ska försöka hantera att jag har ett öppet sår som gör ont 24-7, dessutom på nåt sätt få försöka försvara sig mot ogrundade anklagelser om att det är mitt fel att såret nu ser ut som det gör. Slutade med att jag fick ytterligare en pencillinkur, den 4:e i ordningen, men ngn gång kanske det ska ge effekt ??? Sen tyckte de att jag skulle söka husläkaren om såret trots det inte läker, vad får dom att tro att även om såret inte har blivit bättre på över 4 månader och trots tidigare pencillinkurer så ska det plötsligt göra det. Dessutom är min erfarenhet att de på min husläkarmottagning inte vill ta hand om detta eftersom de menar på att de inte har erfarenhet av sådana här skador, de kommer bara att skriva en remiss upp till ackis och så är jag inne i cirkusen igen istället för att de på brännskadecentrum faktiskt gör det som står i deras uppdrag, att ta emot och behandla patientet med brännskador. Som tur var hade jag med mig min kp J. som protesterade, läkaren hade tänkt att gå men fick stanna och lyssna klart på henne, så nu har jag en återbesökstid nästa vecka, hur skulle jag klara mig utan J ? Så hädanefter tänker jag inte gå dit själv, jag har inte förmågan att ifrågasätta och protestera så utan J. hjälp hade jag fått gå därifrån utan vidare hjälp från sjukhuset. Än en gång, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.