Kura ihop mig till en boll

Det nog känslan jag har just nu, vill kura ihop mig till en boll och helst försvinna in ngt mörkt hörn. Ikväll är det kör men jag orkar verkligen inte gå dit, orkar inte försöka spela ett social spel som jag inte behärskar utan bara gör fel i hela tiden. Visst vore det bra att komma iväg, ensamheten är ju det värsta oftast fast frågan är vilket som egentligen att värst, sitta ensam och känna sig ensam eller att vara med msk runt omkring sig och ändå känna sig ensam ?
Vet att jag har tjatat om det förrut men jag kan verkligen inte acceptera att jag fortfarande måste bo på gg, visserligen på heltid i lgh så jag slipper konfronteras med de andra boende där ute, men frågan är hur bra det är för mig att bo ensam i en lgh med närmsta personal en halvtimmes cykeltur bort, om dessutom personalen i realiteten har noll koll på hur de kan/ska hjälpa mig när det krisar. I krissituationer vill jag inte behöva höra; att jag har ett korkat beteende, du kan inte klaga på att du mår dåligt av dina sår eftersom du får skylla dig själv som orsakat dom eller att jamen alla mår lite dåligt ibland, det kan vara toppen jämt. Tror dom att jag är helt j-vla dum i huvudet ? eller så är det precis det jag är ? Håller alla tummar och tår att min psykolog ska ha nåt nytt att berätta i frågan i morgon när vi ses, hon har lovat att ringa till Lss-enheten så jag hoppas verkligen att hon fått tag i ngn som kan ge nåt svar. Men ska jag vara realistisk så lär det väl dröja, hoppades redan för ett år sen när jag flyttade till lgh att jag skulle slippa bo där när det blev 2011, men med facit på hand var det naivt av mig att tro det, nu lutar det väl åt att 2011 kommer att hinna övergå i 2012 innan ngt positivt händer på den fronten. Nä nu ska jag sluta tjata om det, lovar att inte skriva igen om det förrän jag vet fått ngt besked ( så självklart hoppas jag att få kunna skriva snart).
Igår gick jag min sista (?) rond mot läkaren på brännskadecentrum, jag får ingen mer återbesökstid dit utan de tycker att jag kan äta upp pencillinkuren och sen kan jag vända mig till distrikssk istället, happ så var det med det, devisen vård på lika vilkor gäller tydligen inte om man är självdestruktiv och instabil, blev rätt sugen på att säga till de som satt i väntrummet att; om ni själva är orsaken till att ni sitter här så är det ingen ide´att ni väntar på att träffa läkaren, de tycker ändå att ni får skylla er själv, men det gjorde jag ju såklart inte. Nu har jag pyst färdigt för den här gången, hoppas vara lite. åtminstone lite mer positiv nästa gång.

Bemötandet gör mig ledsen

Insåg att det nog får bli ett inlägg till, det jag egentligen hade tänkt att skriva om fick så att säga vänta, många olika tankar som snurrar just nu tydligen... Kan inte riktigt bestämma mig för vilken känsla som är starkast, är jag mest arg eller är jag mest ledsen, förmodligen en kombination av båda. Jag kan inte riktigt ta till mig att svensk sjukvård 2011 fortfarande inte kan hantera patienter som (lider av) att vara psykiskt sjuka och att jag och många med mig inte självskador oss för att jävlas med vården, läkare och syrror tycks tro att jag tycker att det är kul att tvingas söka vård för att jag självskadat och inte själv lyckas få såren att läka. Har varit på återbesök på ackis idag pga min brännskada, har bytt mottagning nu till brännskadecentrum och trodde kanske, (ganska naivt av mig att tro nåt sånt efter alla dessa år men hoppet sägs vara det sista som lämnar msk) att det skulle göra ngn skillnad i bemötandet från personalen sida, men jag hade fel.... Hamnade direkt i ett underläge kändes det som när två läkare och två syrror kom in, hade jag inte ångest så blev det inte bättre av det. De lyssnade inte alls på mig kändes det som, såret har växt och deras förklaring var genast att då måste jag ha självskadat igen eftersom "såna här sår läker i vanliga fall". Inte nog med att jag ska försöka hantera att jag har ett öppet sår som gör ont 24-7, dessutom på nåt sätt få försöka försvara sig mot ogrundade anklagelser om att det är mitt fel att såret nu ser ut som det gör. Slutade med att jag fick ytterligare en pencillinkur, den 4:e i ordningen, men ngn gång kanske det ska ge effekt ??? Sen tyckte de att jag skulle söka husläkaren om såret trots det inte läker, vad får dom att tro att även om såret inte har blivit bättre på över 4 månader och trots tidigare pencillinkurer så ska det plötsligt göra det. Dessutom är min erfarenhet att de på min husläkarmottagning inte vill ta hand om detta eftersom de menar på att de inte har erfarenhet av sådana här skador, de kommer bara att skriva en remiss upp till ackis och så är jag inne i cirkusen igen istället för att de på brännskadecentrum faktiskt gör det som står i deras uppdrag, att ta emot och behandla patientet med brännskador. Som tur var hade jag med mig min kp J. som protesterade, läkaren hade tänkt att gå men fick stanna och lyssna klart på henne, så nu har jag en återbesökstid nästa vecka, hur skulle jag klara mig utan J ? Så hädanefter tänker jag inte gå dit själv, jag har inte förmågan att ifrågasätta och protestera så utan J. hjälp hade jag fått gå därifrån utan vidare hjälp från sjukhuset. Än en gång, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

En storasysters vånda

Blev moster igår natt men det gick inte så bra, förlossningen tog över 40 timmar och bebisen mådde inte så bra när han väl kom ut. Det tog lång tid innan de lyckades få honom att andas själv och njurar och lungor har tagit stryk, men värst är ändå att man inte kan veta om han har fått ngr "mer allvarliga skador", hur mkt har hjärnan tagit stryk av allt det här, det är för tidigt att veta men självklart oroar man sig både som moster och som storasyster till världen mest underbara lillasyster. Jag älskar min syster och känslan är att jag skulle vilja vara nära henne nu, hålla om henne och säga att allt kommer att bli bra, men det kan jag inte, varken träffa henne eller lova henne att allt kommer att bli bra och det gör så ont i ett storasysters hjärta att bara kunna titta på och inget göra.

Min andra syster mår nog heller inte så bra innerst inne men det vill eller vågar hon inte medge, hon har ADHD och min uppfattning är att hon skulle kunna må så mkt bättre om hon gick med att hämta ut och ta sin medicin. Läkemedel löser inte allt, det är jag mkt väl medveten om, men jag tror att hon skulle kunna ha stor hjälp av att kunna känna att hon hon blir mer stabil i sitt humör och slippa åka jojo mellan alla sina impulser och få ta konsekvenser av sitt sällan så genomtänkta handlande. Jag blir orolig för henne, orolig för att konsekvenserna ska bli för allvarliga för att hon ska kunna reda upp det, orolig för att ngt ska hända henne, orolig för att hon ska göra saker som hon senare ångrar eller hamnar i situationer som hon kan ta skada av. Nu är hon i Turkiet med en tjejkompis, bokade resan igår och åkte idag, lämnade sin pojkvän kvar hemma utan ngr pengar. Hela helgen höll hon på och gapade och skrekn och var arg för att hon inte hade ngr pengar till att betala räkningar med och att hon också minsann borde få ha lite roligt och så gör hon så här. Känns inte alls bra att tänka på allt som kan hända där nere och hur hon ska hantera vardagen när hon kommer hem igen, räkningarna och livet med pojkvännen, finns kvar, om han nu väljer att fortsätta att försöka leva med henne, kan bara ana hur det måste kännas för honom när hon gör så här. Innerst inne är det ju jättesynd om henne som förstör så mkt för sig själv. Än en gång är jag bara storasyster och kan inget göra för att hjälpa henne. Önskar ibland att det fanns en manual, en drömlösning på hur man hjälper sina syskon i alla lägen men det gör det inte. Till dess kan jag bara göra så gott jag kan, även om det inte hjälper för stunden.

Snurrar runt just nu

Jag kämpar på mot sjukdomsdemoner och tankar som försöker förgifta min tillvaro, ångesten verkar inte vilja lämna mig i fred särskilt länge, gör vad den kan för att ta sig in och förstöra så mkt som möjligt. Vet att det inte är bra för mig att vara ensam för mkt men man vill ju inte besvära andra så jag stretar på själv, går väl sådär.... Försöker bena ut vad det är som gör att jag mår så här, men det är svårt och slutar allt som oftast med att jag får konstatera att det helt enkelt är för mkt på en gång just nu.

• Såret som inte vill läka



• Anmälan som ska göras till patientombudsmannen, river upp mkt



• Inte bara glädje över att bli moster



• Ohållbar boendesituation



• Orolig över att börja på skolan



• Pappas sjukdom



• Insikten om att jag "skadar" andra genom mitt beteende



• Tankar om att jag aldrig kommer att bli frisk

Ja det var väl lite av vad som snurrar i mitt huvud just nu, skapar kaos när "Aspergersidan" som vill ha ordning och inga snabba förändringar strider mot "borderlinesidan" som inte har nåt tålamod alls och vill att allt ska ske på en gång....

Ännu ett misslyckande...

Ännu en gång har jag misslyckats med mina försök att vara en frisk och normal 28-åring som inte självskadar och som inte intoxar. Trodde verkligen att jag lyckats ta mig förbi det stadiet nu, att jag var friskare och starkare så jag kunde stå emot impulserna och hantera mina tankar, men så blev det inte...
Efter att ha pratat med personalen på boendet har jag fått en lite tydligare bild av vad som måste ha hänt förra veckan, tisdag kväll pratade jag med nattpersonalen men sen nån gång under natten har jag tryckt i mig en massa piller så när personalen tog sig in i lgh:en var jag inte vid medvetande längre, förstod lite grand när jag kom hem till lgh:en att det måste ha gått fort iväg härifrån men inte förrän jag pratat med ssk fick jag hela bilden klar för mig. Ska inte veckla in mig i en massa detaljer, men livet hängde på en skör tråd och det var osäkert om jag skulle reda upp det eller om det gått för lång tid för att man skulle kunna rädda mig.
Det gör så ont att inse vad jag gjort mot de står mig närmast, ångesten över att jag faktiskt kunde "ha lyckats", som jag skrev i förra inlägget jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. För egentligen vill jag ju inte dö, jag vill ju "bara" fly verkligheten, slippa känna, slippa tänka. Det skapar en rädsla, tänk om jag inte kan hantera alla impulser och faktiskt gör ngt som gör att allting tar slut, även om det vore, missförstå mig inte kommer inte på nåt bättre ord men, skönt för mig att slippa allting så kan jag ändå tänka och känna innerst inne att det inte är vad min familj och mina vänner förtjänar. Det vore rent utsagt fruktansvärt att utsätta dem för det, jag förstår ju att de här åren också skapat en rädsla hos dem varje gång det händer att jag överdoserar, tänk om det ofattbara inträffar.
Jag måste helt enkelt ( men enkelt är det definitivt inte) fortsätta kämpa, jag Ska ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan. Kan K. och många med henne klara det så måste det ju finnas en chans för mig också, eller ?

Ann Heberlein

Just nu känns det som att livet är en modifierad boktitel av Ann Heberlein; jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Fast i min version blir det mer; jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Har ingen ork till att göra nånting, blir mest sittandes eller liggandes på sängen mer eller mindre apatisk. I fredags var det åter igen dags för terapi, fanns mkt att prata om efter den här sommaren, men det blev mest korta meningar som bröts av att tårarna hotade att svämma över. Kontentan av terapin blev iaf att jag ska få hjälp av min psykolog med att skriva Lss ansökan till annat boende, hoppas att det kan leda till någon förändring men med tanke på hur lite som går min väg känns det ganska hopplöst. Orkar inte ens skriva mer, hoppas ha mer ork en annan dag. Får kämpa vidare med krislistan till dess.

Pappa

I morgon ska pappa ner till gbg för på onsdag är det dags igen att operera hjärtat, nu börjar det märkas hos alla i familjen att det är mkt som händer samtidigt, pappas op som alla ju verkligen ska lyckas bättre än i februari och att han mår bättre efteråt än sist då ha låg på hjärtiva i två veckor och dessutom blev tvungen att göra ytterligare ett ingrepp under tiden. Jag minns när jag och min syster var ner och hälsade på honom och vi knappt fick kontakt med honom, min stora starka pappa ligger i en sjukhussäng kopplade till diverse infusioner och hjärtmonotorer och ger knappt nån respons på att vi är där, då trillar tårarna. Pappa ska på nåt sätt alltid vara som pappa alltid var när man var barn, känns svårt att tvingas ta till sig att pappa kommer aldrig att bli som han var innan hjärtsjukdomen tog över hans kropp. Trots att vi haft många duster om åren kommer jag alltid att vara att "pappas lilla flicka" som han helst hade velat ha kvar i bakfickan, jag vet att han tyckte att det var jättejobbigt när jag flyttade till U-sala men jag kände mig tvungen då. Varken hans eller mitt liv blev som vi trott, jag skulle ha bott kvar i småstaden och jobbat kvar som syrra på samma sjukhus som han, ingen hade anat att vi 6 år senare båda skulle vara sjukskrivna med känslan av att ha blivit bestulna på konfekten...
Älskade pappa, var stark, du förtjänar att få känna dig piggare och kunna få göra det du vill göra.

Efter läkarbesök på plastiken

Befinner mig nere hos mamma och pappa, efter allt strul som var förra veckan kände jag att jag måste bort från uppsala några dagar. Jag stod inte ute med att sitta i lägenheten och vänta på att någon annan ska ta tag i och hjälpa mig. just nu finns det ju ingenting jag kan göra för att förbättra den. Jag är helt beroende av andras beslut och handlingar, hatar att vara så utlämnad till myndighetspersoner och personal på olika instanser och instutioner. Var till ackis i torsdags tillsammans med personal från mitt boende för att jag skulle kunna få stöd när jag träffade läkaren, men det hjälpte inte, hon satt mest tyst i ett hörn medan jag fick ta emot kritik och bli ifrågasatt, inget jag sa eller gjorde var rätt, omläggningar skötte jag fel, jag tvättade inte såret på rätt sätt och vad jag än sa så var det ju fel. Hon visste minsann vad som var bäst att göra för att såret skulle läka och det var defintivt inte att operera, för det var så resurskrävande och misslyckas det skulle det bara skapa fler sår. Ja visst blir det ett sår till om man för op eftersom man måste ta huden nånstans ifrån men det såret läker ju på max 14 dar. Att jag försökte förklara vad jag tror är det bästa att göra med ett sånt här sår utifrån att jag varit i samma situation tidigare hjälpte föga, känslan blev att det spelar eg. ingen roll vad jag säger, hon lyssnar iaf inte. Så var det så att det inte läkt ihop om en månad fick jag höra av mig igen till plastiken för att få det omsett av en ssk.Har såret läkt ihop om en månad vet jag inte vad jag ska hitta på som motprestation för jag tror verkligen inte på det, äta blodpudding kanske.

Tillägnad pappa

Upprörd är bara förnamnet

Som sagt upprörd är bara förnamnet för vad jag känner just nu, det känns som att inget kan gå rätt eller lätt den här veckan, psykiatrikern var sjuk och när jag ringer till min biståndshandläggare för att försöka få till stånd ett möte med henne angående min boendesituation och för att jag nu fått den diagnos som hon sagt kommer att förändra mkt, ja vad möts jag av då. Hon är tjänstledig tillsvidare och den handläggare som ska ta över kommer inte tillbaka förrän i september. Hur ska jag då kunna få nån hjälp med att dra igång en förändring, väl medveten om att det kommer att ta tid, jag har ju så gott om tid och behöver aldrig vänta på ngt....

När jag pratar med mamma får jag veta att hon ringt till plastiken och fått det bekräftat som jag ngstans långt inne befarat vara sant men som jag inte riktigt velat tro på för det kan ju inte vara sant men det är det. Anledningen till att det strulat så mkt med plastiken är för att de bytt läkare och hon och den gamla är inte överens, hon vill inte göra ngn operation eftersom det är jag själv som orsakat mitt sår eftersom jag är psykiskt sjuk, hon tycker inte att det är lönt att lägga resurser på en psykiskt sjuk patient som har ett pågående självskadebeteende och dessutom eftersom jag lägger om såret själv så är det därför det inte läker. Jag trodde inte det fick gå till så här i svensk sjukvård idag, en sak att en läkare kan ha de här åsikterna, men det ska inte påverka den behandling hon ger eller inte ger. För det 1 jag lägger om mitt sår på precis samma sätt som de gjorde på plastiken, om de inte tycker att jag kan göra det själv, varför ger de mig inte tider för oml isf., för det 2 är jag inte helt grön när det gäller att ta hand om sår ( har ju 15 års erfarenhet men det är det nog inte så lyckat att säga i morgon), jag har faktiskt min ssk-utbildning med både teoretisk och praktisk undervisning kring sår. För det 3 har mitt ss minskat avsevärt och jag har inte "skaffat" mig fler sår sen benet.

Dessutom det blir så absurdt när man börjar tänka efter, ska en person som röker och får KOL inte få ngn hjälp av sjukvården eftersom man orsakat sjukdomen själv, eller en person som får diabetes till följd av sin övervikt ska inte få hjälp med att behandla den. Men är man psykiskt sjuk får man ta konsekvenserna själv, som att man själv valt att leva med ångest och destruktiva tankar, jag har iaf inte valt det och det är jag tämligen övertygad om att ingen annan heller har.

Plastiken verkar ha Väldigt svårt att bestämma sig

Insett en sak idag, man får inte ha några problem med att hantera förändringar om man ska klara av att vara patient på Plastikenheten på ackis. Än en gång kastas jag mellan glädje och djup besvikelse. Dessutom verkar de inte lita på att jag som patient kan ta emot deras samtal utan de ringer ut till ssk på boendet fast jag lämnat mitt nr flera gånger till dem. Igår ringde de och meddelade att jag skulle få en optid på onsdag, så jag gick ju hela dan idag och väntade på att kunna ringa halv 4, Väldigt lång dag... Men till slut blev dags att ringa, så jag blev ju jätteglad när de säger att jag är välkommen till dagkirurgen kl 11 i morgon. Ringer till mina föräldrar och till min "sämre mor" i Uppsala ( min kp Jessica kallar sig själv för det) för att berätta och de blir glada för min skull, MEN, sen efter tag ringer de från boendet och berättar att de fått ett samtal från plastikmottagningen att jag ska komma på bedöming på Torsdag, varför i h-lvete fick jag då en op-tid i morgon först för att en halvtimme senare få beskedet att jag ska till mottagningen på torsdag istället och varför ringer de inte till mig, är jag omyndigförklarad eller vad det är det för fel ? Blir så less och ledsen på det här, varför, varför varför.... Var ju så glad över att de bestämde att jag skulle få göra operationen istället för att hålla på och harva med omläggningar, de hjälper ju inte och det drar bara ut på tiden, fattas bara att läkaren på Torsdag säger att jag kan fortsätta med omläggningar på boendet och att de avslutar mig som pat på plastiken. Det var ju därför jag hamnade på plastiken för att personalen ville ha hjälp med hur det ska skötas. Skriver igen på torsdag.

Besök i stadsparken + lite tankar om moster-rollen

För en gång skull, känns det som har jag nåt annat att skriva om som inte rör massa negativa saker. Mötte upp familjen W. i stadsparken, helmysigt att att strosa runt bland blommor och buskar och duka upp till fika mitt i allt. De stora barnen lekte och tog hand om de yngre så att alla barnen fick en rolig stund på lekplatsen. När barnen ledsnat drog vi vidare in till centrum för att gå i affärer, M. köpte en jättefin klänning till sig själv och baddräkten till den yngsta damen i sällskapet, själv köpte jag "en stor fyrkantig sten" som såg ut som en tärning till mina Yatzy-tokiga föräldrar, snygg prydnad till deras altan. Barnen ville äta "bab" så när alla var lagom trötta och hungriga lämnade vi shoppandet för att äta (ke)bab innan vi skildes åt.
Efter en eftermiddag på stan med en massa barn och annat folk kändes det ändå ganska skönt att komma hem till en tyst lägenhet, roligt att vara med vänner men min lilla hjärna klarar inte hur mkt som helst. .... Insåg att om en månad kan jag vara moster, känns Väldigt kul men lite tantvarning, jag har ingen åldersnoja men det känns ändå som att när man är moster är man ju ändå ganska vuxen och det är jag väl inte ??? Fast å andra sidan den yngsta mostern av oss är ju bara sexton, så jag får väl stå för den vuxna delen av att vara moster så får hon stå för det lite mer barnsliga. Kul ska det bli i allafall !!!

Inställd operation

Blev ingen operation idag, läkaren hann med att både rita och förklara hur jag ska göra efter operationen för att öka chansen att den lyckas. Men när han gått kom de in och sa att operationen blev inställd, fick kämpa med tårarna innan jag kom ut från avdelningen men då brast det. Visst visste jag innan att det alltid kan bli så att operationer blir inställda pga att akuta saker dyker upp eller att andra operationer drar ut på tiden. Med tårarna strömmade ner för kinderna gick jag där ifrån, ville så gärna fått op gjord så att det finns chans att det läker, är less på att gå runt med sår som luktar utan att kunna göra ngt åt det. Förändringar är aldrig lätt att hantera men det här blev för mkt. Nu kan jag bara fortsätta gå och vänta på en ny tid och hoppas på att det blir av.

Om att var en del av vårdcirkusen

Fick en kommentar om mitt förra inlägg där jag skrev att jag anser att jag ligger sjukvården till last, visst är jag psykiskt sjuk och det kanske jag inte kan rå för, men jag har ändå svårt att hålla isär det och inte blir det bättre av att man emellanåt möts av total oförståelse från vårdpersonalen, tunga suckar och kommentarer som jaså du är här igen, har du inte slutat med de här dumheterna än osv. Och själv vet jag ju att det är ingen annan som tvingar i mig piller eller tar fram tändaren eller rakbladet. När jag kan stå utanför och se på det utan känslor så tänker väl jag som så många att det är väl bara att sluta, men om det vore så lätt skulle jag ju ha upphört med mitt beteende för länge sen.... Det blir ju en ond cirkel av självskada som måste straffas med nya självskador, som hanteras genom att självskada igen. Jag hoppas ju varje gång, att nu är det sista gången jag intoxar eller bränner mig, men så går det en tid och så är jag inne i det igen. Min önska är att msk jag möter både i och utanför vården kan se en skillnad på Rebecka och den sjukdom som gör att Rebecka agerar självdestruktivt, men för modligen är det så att det måste börja med mig själv. Jag måste själv kunna se och hantera detta faktum och så länge jag inte gör det kommer jag tycka att jag ligger vården till last och tar upp patienttid från ngn som är sjuk på "riktigt".

För trött för att blogga

Insåg¨att det visst gått en månad sen sist jag skrev, inte för att det inte hänt ngt men jag orkar helt enkelt inte med att skriva. Utredningen som jag skulle gjort till hösten och behövt bekosta själv är nu gjord inom landstinget, tack underbare A. läkare på affektiva mottagningen som legat på och tjatat så jag fick träffa en psykolog redan nu. Alla tester och intervjuer är gjorda, nu är det bara att vänta på att det blir onsdag då jag ska tillbaka och få veta resultatet, så nu är jag lite nojig för det, tänk om det visar sig att både min läkare och psykolog haft fel när det gäller Asperger-misstanken, hur hanterar jag det då, det skulle ju i så fall innebära att jag fortfarande är konstig men att det inte finns ngn förklaring till det, ja, jag får väl ta den fighten med mig själv då. I morgon kommer pappa upp och ska vara med mig ngr dagar, mår för dåligt för att kunna vara själv nu när min KP gått på semester och sommarvikarierna och jag inte riktigt klaffar, minst sagt. Den ena har sagt att jag har ett korkat beteende eftersom jag självskadar och den andra är bara för mkt, alldeles för flamsig och ostrukterad, inte riktigt vad jag behöver nu...

Apropå självskadandet, har varit på närakuten eftersom brännskadan på benet inte vill läka utan blir infekterad, men läkaren där vill inte befatta sig med det utan skickar hem mig utan åtgärd. Så i veckan ringde ssk på boendet till plastikmottagningen för att ta reda på hur vi skulle hantera såret, slutade med att jag fick komma dit i onsdags och få det lapiserat, tillbaka i fredags och då fick jag träffa jourläkaren, vilket resulterade i att jag hamnade på väntelistan till ny operation, skulle ske de närmsta veckorna, lär väl återkomma i ämnet då. Känns tudelat, visst är det bra att de tar det på allvar men det är det där med att ligga sjukvården till last, nästan alla mina vårdkontakter beror ju på att jag är psykiskt sjuk och de konsekvenser mitt beteende resulterar i. Det är väl bara att vänta och att hoppas på att operationen lyckas.

Magnus Uggla - Morsan E'okej

Tårarna rinner och ångesten skriker

Ser tillbaka på ett dygn med mkt ångest och många tårar som trillat nerför kinderna. Var med om en upplevelse igår kväll som jag väldigt gärna klarat mig undan. Hade tidigare en granne ute på mitt boende som uppträtt hotfullt mot mig, kommer inte längre ihåg varför han var hotfull då men så var det. Men igår rann det väl över för honom igen, jag kom tillbaka efter att ha varit på permission hos mina föräldrar ett tag, personalen som jobbade var väl införstådda med att jag tycker att det är jobbigt att komma tillbaka så de tog lite extra hand om mig och var med mig ganska mkt så att jag inte skulle bli ensam så mkt med tankarna. Dristade mig till att säga till personalen att det var så skönt att det funkat bra att komma tillbaka, men det skulle jag med facit i hand inte sagt....

Grejen är den, måste jag förklara först att den där grannen hade flyttat från boendet, men när jag var nere hos mamma och pappa fick jag info om att han var tillbaka men att han bodde i en husvagn på området så jag skulle nog inte se och höra så mkt från honom. När jag kommer hem inser jag ganska snabbt att det är ngn som spelar Väldigt hög musik, han är tillbaka vägg i vägg med mig, hur kunde personalen missa den "lilla detaljen" de borde ju vid det här laget veta att jag nog skulle ha behövt den infon. Efter ngr timmar med oavbruten hög musik ( hörs utomhus över hela området, för att förklara decibelnivån) ger jag upp och går ner till personalen eftersom klockan passerat 22. Personalen följer med upp och jag går in till mig, hör hur han dividerar med personalen och förstår att han inte direkt är nykter men han sänker musiken och personalen kommer in till mig. Efter ngr minuter slits dörren upp och han kommer instormandes och börja gapa på mig, " att du din jäveln tål minsann ingenting och jag ska mörda dig, även om jag inte har en pistol så finns det andra sätt, jag ska iväg men jag kommer tillbaka när du minst anar det" vilket leder till att jag totalt bryter ihop, hyperventilar och hör ett gällt skri, inser att det är jag som låter och tårarna börjar spruta. Varvid han rusar ut och slänger igen dörren och personalen skyndar sig att låsa om oss. Han bankar och slår på dörren men går efter en stund därifrån, vi vågarv inte gå ut förrän extrapersonalen kommer så vi kan springa ner till andra huset, där jag får vara under natten och i morse fick jag följe av personalen upp till rummet så jag kunde packa ihop och åka iväg till lgh där jag nu får bo.

Visst var det meningen att jag skulle börja prova att sova i lgh:en men då gällde det bara en natt i veckan, sova och äta frukost i lgh:en och sen skulle jag åka ut till boendet igen, inte att jag skulle tvingas fly mer eller mindre hals över huvud. Jag kan inte åka tillbaka så länge han bor där, vad är det som säger att han inte gör verklighet av sitt hot, även om personalen säger att han inte kommer att göra, kan de garantera det ? Hans kontaktperson hade pratat med honom idag men han blånekar, han har inte skrämt eller hotat mig och förstår inte alls vad jag har fått det ifrån.

Så jag ser tillbaka på en dag där jag stundtals bara suttit skakat för att hela händelsen spelas upp för mitt inre igen och det känns som jag är tillbaka i rummet.

Stenen är satt i rullning

Nu är stenen satt i rullning när det gäller den neurpsykiatriska utredning som jag stått i kö för i snart ett år, bor ju i det underbara Uppsala landsting och då gäller inte vårdgarantin på 90 dagar. Har kollat upp tidigare vad det skulle kosta att göra den privat och kommit fram till den lilla nätta summan av 19.400:-. Precis dom pengarna jag har i bakfickan... Funderat fram och tillbaka hur jag ska göra, har lånat ut pengar till mamma tidigare så eg finns pengarna innestående, men är det verkligen rätt att göra slut på dem på detta. Men efter att ha ringt och pratat med landstinget och fått besked att "visst behåller jag min plats i kön" men kan inte räkna med att få nån kallelse inom ett och halvt år, med andra ord kommer jag hinna passera det i försäkringskassans ögon magiska årtalet 2013, med andra ord fylla 30 och bli utförsäkrad. Inte direkt lyckat att fortfarande gå och vänta på utredning då. Så nu är mailet ivägskickat till den privata mottagningen att jag vill få en tid för bedömningssamtal, ngt som enligt tidigare besked kan bli "redan" i september, känns Väldigt konstigt och inte så lite nervöst. Tänk om jag inte har diagnos, hur hanterar jag det då ? Nu är jag ju så inställd på att det kommer bli ytterligare diagnoser till min redan digra lista. Lär väl återkomma till ämnet mer än en gång...

Tänkte jag skulle försöka skriva om nåt som inte handlar om min sjukdom eller bekymmer i min vardag, men inser att det händer inte särskilt mkt annat i min tillvaro. Ska träffa två vänner den här veckan, både onsdag och torsdag och plötsligt känns det som att jag har mkt att göra, kan det tyda på att jag inte gör så mkt annars...? Pratade med min ena syrra nyss, det minsta man kan säga om henne just nu är väl att hon är en aningen självupptagen, mkt kretsar kring henne och bebisen som växer i magen, Men det är helt okej att hon är det. Känns så skönt att vi har hittat tillbaks till varandra igen efter ett antal år då våran kontakt och relation varit allt annat än bra. Jag förstår henne, tror att det är inte helt lätt alla gånger att leva med en storasyster som inte är som alla andra syrror, alla har en inte en syster som lever sitt liv genom att ta tabletter och självskada, men vi kan ha en relation ändå nu. Jag gläds med henne och hennes man att de ska få en bebis, även om jag har lite svårt att på förhand se min svåger gulla med en bebis, han känns inte så mkt en pappatyp, men under har skett förr som man brukar säga. Om inte annat får han chans att visa att även han kan mogna och bli vuxen, tycker nog inte att det är så vuxet att tillbringa en hel helg med kompisar och spela tv-spel, men det är kanske jag som är tant. Så länge min syster är lycklig så gläds jag med henne.

Tankar om boende och kötider

Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller om vad jag ska skriva om, men om jag känner mig själv rätt efter 28 år så brukar jag kunna bluddra ganska bra... Har väl inte så mkt mer koll på läget än sist jag skrev, ser tillbaka på en vecka som innehållit två möten, igår var det kommunen och idag möte med psykologen och kontaktpersoner, hoppas verkligen att de leder till en förändring hatar att sitta på möten som handlar, tycker väl kanske att jag borde ha vant mig på de sex åren jag varit inne i vårdsvängen, men det blir inte lättare. Annars har jag väl stunder då jag kan totalt stoppa huvudet i sanden kring att jag skulle ha problem, hade t.o.m en terapeut som inledde varje session med att fråga om jag tänkte vara en struts i dag eller om jag tänkte vara där som Rebecka ?
Mötet igår skulle från början vara ett möte med bara jag och biståndshandläggaren, sen blev det att min kp skulle vara med, men när jag kom till mötet igår satt ytterligare tre personer bänkade, jag som har "lite" svårt att hantera förändringar annars, höll på att freaka ut totalt inombords, men, ett stort plus till mig själv tycker jag nog, klarade av att hantera det och prata ändå. Kontentan av mötet blev iaf att man ska gå vidare till boendesamordnaren och ansöka om ett annat boende, känns ganska bittert att jag ska ha behövt tjata och ligga på i ett år för att detta ska ske. Det här boende jag har nu skulle ju bara vara en tillfällig lösning, över sommaren, men nu är det mitten på maj och jag är fortfarande kvar och trots att ansökan ska göras nu lär jag inte komma härifrån inom de närmsta månaderna.....Ytterligare ett år känns bortkastat, fattas nu bara att landstinget kommer på att de betalar för min terapi på övertid och drar in den, behöva ställa sig i kön för ny terapeut känns ju inte så lockande mitt i allt ihop. Fick dessutom veta när jag ringde neuropsyk-mottagningen att kötiden dit har ökat och man kan inte åberopa vårdgarantin, känns så kul då att få höra från biståndshandläggaren att "ja men får du Aspergerdiagnosen så öppnas ju många fler dörrar och möjligheter till att få hjälp från kommunen", med nuvarande kötid kommer jag inte att få nån tid innan jag fyller tretti, ska jag gå och vänta på det och inte få nån hjälp innan dess ?
Skrivorken tog slut nu, skriver om dagens möte i morgon när jag dessutom har hunnit med terapi också.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder....

Allt är kaos och jag lyckas inte få ordning på livet, liv och liv förresten just nu känns det mest som en tillvaro, jag lever och dagarna går men de saknar totalt nån mening känns det som. Tre veckor sen senaste terapin men imorgon är det dags igen, hmmm, inget bra facit att visa upp direkt... Självskadandet har eskalerat och det tycks omöjligt att bryta beteendet, en ärrad kropp blir inte helare efter såna här veckor... Sommaren är i antågande och det känns lika pest som vanligt och särskilt när man har pågående sår, förra sommaren var det benet i år är det armen som inte vill läka, inte lika lätt att dölja heller, men det går ju liksom inte att göra nåt åt det, ja det är väl att inte skapa nya, men det är ju liksom inte så lätt, inte som att vända på en hand som vissa tycks tro.
Så nu gäller att försöka bita ihop och få dagarna att gå ,kan bara hoppas på att det vänder snart, blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Funderar...

Funderar på vad som var vitsen med att lämna lgh:en (tillfälligt ?) och flytta ut till gg, efter den här helgen har jag lite svårt att förstå, nu är det söndag-kväll och jag har inte haft någon som helst kontakt med personalen sen igår morse och då bestod kontakten av ett god morgon när jag tvingade i mig frukosten, inget har du sovit gott, ska du gör nåt särskilt idag osv .Visserligen sa jag till Ewa, en av mina kontaktpersoner i torsdags att jag nog skulle till Jessica igår och Knutby idag, men mina planer brukar ju sällan bli som det var tänkt från början.... Inte för att "måla f-n på väggen" men med tanke på min historik kantad av intoxer och annat destruktivt beteende skulle åtminstone jag tror jag, om jag jobbade med ngn som mig börja undra om när timmarna går. men så funkar det tydligen inte här. Vad blir då facit, jaq har ångest och får försök hantera det själv. vilket ju inte alltid går så bra.... Nu blir det till att försöka sova lite så man orkar upp till låtsasjobbet i morgon bitti, känner mig så inspirerad att gå dit, not.

Förtydligande

Tänkte bara förtydiga det här med mina boenden, HVB-hemmet (Göransgården, gg) ligger i Danmarks kyrkby utanför Uppsala. Det är här personalen finns, även om de skulle kunna komma hem till mig i lgh. Så just nu bor jag i ett halvmöblerat rum ( säng, tv och fåtölj, inte direkt så personligt) i Danmark, för att ha nära till personalen så att de kan hjälpa och stötta mig mer än bara ringa. Sen har jag en lägenhet mer nära U-sala, i rörbäcken, en etta. Huset består av tre ettor plus en stor lgh, som det bor "en frisk familj" i, huset ägs av gg, så vi som bor där så att säga tillhör gg. Så jag har dubbla boenden just nu, hoppas att det blev lite mer tydligt.

Tillbaka i Danmark

Ja då var jag tillbaka i Danmark igen, i ett rum som ekar mer än känns som ett hem. Dagens I-landsproblem tycks vara att jag saknar min tv och boxer, är ju Grey´s Anatomy ikväll, fast å andra sidan har jag redan missat två avsnitt på raken, för 14 dar sen hade jag grävt för djupt i tablettburken och förra vecka var jag ju hos mamma och pappa, fast jag grämer mig ändå över att jag missar det. Tandläkaren på förmiddag, med veckans största överraskning, kostar gratis ! Okej den avgiften kommer ju sen när arbetet med tanden är klart, men det kändes ändå ganska bra att kunna gå därifrån utan hål i plånboken....

Har inte riktigt gjort allt skulle ha gjort i dag, det sista min KP sa innan hon gick hem var; "glöm inte att du ska gå ner till sjuksyrrorna och få hjälp med oml" har jag gjort det? svar nej, drar på det och till slut blir det försent, klockan slår 4 och syrrorna går hem. Är inte helt nöjd med mitt agerande, vet ju att hon kommer fråga i morgon och kan inte ljuga.

I morgon är det handledning för mina KP:s av min psykolog, ska få vara med en stund, är nog ganska tudelad, på ett sätt vill jag inte alls vara med, avskyr att sitta på möten som handlar om mig och mina problem, men å andra sidan vill jag veta vad de säger om mig, som sagt pest eller kolera.

Vånda inför förändring

Våndas och får ångest inför i morgon, är äntligen (?) dags för flytten tillbaka till ett rum på GG. En förändring är alltid svår men det här känns extra jobbigt, vet ingeting känns det som, det ända jag vet känns som är vilket hus jag ska bo i och att personalen satt upp oranga gardiner, men allt annat då ? Vad ska jag ta med mig, hur mkt är "lagom", vill inte hamna i ett läge då jag har med mig antingen alldeles för mkt men inte tvärtom heller. Återigen spökar hjärnmonstren kring vad andra ska tycka och tänka. Försöker att vara Mindfull, men det är svårt, tankarna snurrar och jag har svårt att få nån ordning i kaoset. Hoppas att det här blir bra, men som sagt förändringar och att känna att jag inte har kontroll över situation är påfrestande. För en gång skull längtar jag efter fredag och att träffa psykologen, fast bara om hon har fått nåt besked från min biståndshandläggare kring om det är nån vits med att skynda på diagnosutredningen, annars har jag inte så jättestor "lust" att ha terapi och göra kedjeanalyser av mitt självskadande sen sist, har inte gått så bra att "hålla sig i skinnet", inte ss och inte spara tabletter. Skulle ha varit på Plastiken idag och lagt om såren på armen, men det kändes inte möjligt eftersom jag hade ss igår. Skammen brände för mkt och då betalar jag hellre för ett uteblivit besök än går dit med skammen,

Två inlägg i ett

En hjärna som går på helvarv just nu, känns som att det finns allt för mkt som vill dra ner mig, senaste tillskottet; förstår inte hur jag ska få min ekonomi att gå ihop, när räkningarna var betalda fanns det 1100 kvar på kontot och nästan en månad kvar till nästa utbetalning. En månad som innehåller både tandläkarbesök och uthämtning av medicin, sån där förbenad medicin som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen... Blir lite lätt trött på att ha en rysk läkare (vore det bättre att ha en med svenskt ursprung?) som tydligen gillar att skriva ut en massa konstiga mediciner plus de vanliga. känner mig som en knarkhandlare varje gång det är dags att plocka fram dagens doser eller ännu värre när man ska iväg ngr dar och behöver hamstra ihop, men det var inte mina medicíner jag skulle skriva om idag, en parantes ber om ursäkt.

All röra kring hur och var jag ska bo påverkar oxå, tänk att ha en planering på lite längre sikt, tänk att veta t.e.x att nu ska jag bo här i ett år med de här insatserna, istället för att ständigt få höra att detta är en tillfällig eller temporär lösning. Du ska bo här över sommaren sen ska du flytta, sommaren går, det är fullt på det andra boendet du får bo här till årskiftet. det blir nytt år, jamen du tycks ju klara bra att bo så här, dags att leta efter egen lgh tills vi ses i maj. Är det förståeligt att det blir för mkt för min lilla hjärna, A och O för att jag ska kunna hantera min vardag är att jag har tydliga ramar och vet vad som händer och väntar mig, jag fixar helt enkelt inte att saker och ting blir hängades i luften. Känns inte alls kul att behöva inse att jag inte fixar en vardag som andra i min årskull gör, spontana infall från min omgivning kan få hela min världsbild att rasa, jag måste veta i god tid innan så jag hinner förbereda mig och ställa in mig på hur saker ska ske. Konservativ ?? saker ska helst vara på samma sätt som de alltid ha varit då mår jag som bäst. Finns en del funderingar hos mina vårdkontakter kring neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, autismspektrum och utifrån vad psykologen säger så har de nog både en och två poänger i det, men kötiden till utredning är just nu 3 år i U-sala landsting, om man inte betalar förstås för det hos en privat vårdgivare, men återigen då är det där med ekonomi.. Lär återkomma i ämnet

Vill man veta hur ens framtid ser ut ?

Funderar en hel del ikväll, finns ju som vanligt en hel del att grotta in sig i... Funderar över hur det skulle vara att leva som Rebecka 28 år och frisk jmf med att leva i en tillvaro som innebär psykisk sjd, skulle jag våga ta steget ? Eller känner jag mig trygg i min sjuka värld, en värld fylld av mediciner, terapi, självskadande och intoxer, vill jag bli frisk? , eller trivs jag för bra i min roll. Jag menar, jag minns inte längre hur det vara att leva som frisk, självskadebeteende gjorde sitt intåg i mitt liv när jag var bara 10 år, redan då kände jag mig annorlunda och kände en inre kraft som sa att jag var värdelös och behövde straffas för att jag inget dög till. Som 12-åring svalde jag mina första tabletter, ville inte leva längre, ibland skulle jag önska att jag som vuxen kunde möta den där 12-åring, ta henne i min famn och torka hennes tårar, hålla henne i handen så hon slapp känna sig så ensam, få henne att förstå att det finns msk som ser bakom den hårda masken, ser en liten vilsen tjej som egentligen inget annat vill än att kunna visa sitt rätta jag, våga visa de tårar som rinner på insidan varje dag.

Men å andra sidan skulle jag som 12-åring vilja veta:
att 15 år senare är jag ännu sjukare än då
att min kropp bär på ärr som aldrig kommer att försvinna helt och med tiden ersättas av nya sår
att den där intoxen som 12-åring bara skulle vara början på en lång rad av intoxer
att jag som 25-åring vistas mer på insidan av psyket än utanför dess murar
att jag varje dag måste bestämma mig för att leva istället för att ge upp helt
att jag tog mig igenom ssk-utbildning för att sen krascha totalt och 6 år efter examen är jag fortfarande sjukskriven och sysselsätter mig på skyddad verkstad

Så frågan blir, vill man alltid veta vad som väntar en, kan det trots allt finnas en poäng med att inte kunna se in i framtiden ? Var dag har nog av sin plåga och jag är ganska övertygad efter det här inlägget att jag inte hade velat veta när jag var 12 hur mitt liv skulle se ut 15 år senare.

02. Michael Card - Immanuel

70

No more night, No more pain, No more tears, Never crying again

Förändringens vånda

Vet egentligen inte om jag orkar skriva, verkar som luften gått ur mig totalt och då spelar det ingen roll att jag har planer för helgen. Jag har tur som har vänner som ordnar saker åt mig, annars blir väl inget gjort. Ikväll ska jag till Rimbo på musikcafe´t på second hand, har tänkt så många gånger att jag borde ta mig iväg dit men det blir liksom inte av, som så många andra måsten eller borden i mitt liv. Jag borde ta tag i det där med maten, jag måste sluta ss, jag borde göra ngt åt min boendesituation, jag borde få ordning på mina mediciner osv osv.
Tur som sagt då att jag har vänner som hjälper mig att dra med mig på saker, är tämligen säker på nämligen att om inte Fia ringt och erbjudit sig att komma och hämta mig hade jag inte kommit iväg den här månaden heller. Dessutom har hon ordnat en hel helg för mig i Knutby, i natt sover jag hos Ingela och i morgon på dan lär jag vara med och laga mat uppe på gränsta, på kvällen ska jag till Waldenviks och sova där till på söndag. Så skönt, men samtidigt lite oroande, är så ambivalent till allting, å andra sidan är det bra att vara hemma och själv styra över sin dag, inga oväntade förändringar, men samtidigt vill jag inte vara ensam. Blir säkert bra till slut men oron är stor innan jag kommer iväg på saker. Kan tycka att det blir svårt ibland att hantera att andra tycks klara det där med förändringar galant, vadå flytta till Norge och jobba där eller åka själv till USA, a piece of cake och för mig kan det bli en jättegrej att åka till Knutby en helg, för det är inte vad jag hade tänkt. ( Önskar dig all lycka till Kim och gläds med dig såklart, tro inget annat)

Moment 22

Fick veta idag att jag tycks ha hamnat i ett moment 22, ssk på boendet ringde min läkare eftersom boendets läkare tyckt att jag behöver göra en doshöjning av Seraoquel:en och det beslutet ville han inte ta själv. Eftersom jag mår som jag mår, så gör man ett försök, själv var jag väl inne på att sätta ut den eftersom jag inte märker nån effekt, så nu gäller det att hantera förändring.... Men det som blir ett moment 22 är det faktum att så länge jag självskadar tar inte ätstörningsenheten emot en remiss på mig, problemet är bara den lilla petitessen att en stor anledning till varför jag ss så mkt nu beror på att jag inte lyckas få det där med mat i balans och då "måste" jag ss..... Så just nu får jag inte ekvationen att gå ihop.

Kaos

Just nu är livet ett rent kaos, inget tycks fungera, trodde jag lyckats bryta mitt självskadebeteende, men ack vad jag bedrog mig... Verkar inte som att över 15 år gammalt beteende går att bli av med, det var ju inte så här 2011 skulle bli. Ska man försöka hitta nåt positivt får det väl bli att jag lyckats hålla mig borta från AvA ,alltid ngt... Hoppas att veckans hemuppgift från psykolog ska göra ngn skillnad, måste sms:a henne om jag självskadat och vad jag har gjort och eftersom jag vill vara en du duktig flicka så kanske jag lyckas (ligger tyvärr ett sms back, drar mig för att sms:a, avvaktar till i morgon) Som ett brev på posten när jag inte mår bra kommer strulet med maten upp till ytan, önskar att jag kunde hitta en balans, egentligen vet jag ju förnuftmässigt hur jag ska göra för att "hålla mig på banan" men förnuft och känsla har en tendens att inte hålla sams i mitt liv och särskilt inte när jag mår dåligt.
När inget tycks fungera och jag är nere i mörkret blir saker som jag kanske annars kunnat hantera som oöverstigliga berg, att min folkbokföring strular och jag inte vet vad jag ska svara på handläggarens frågor, kommunikationen mellan mig och personalen på boendet funkar inte optimalt, plus tusen andra saker som jag inte heller tycks ha kontroll över. Att inte ha kontroll och att saker förändras är väl kanske inte det jag är bäst på att hantera....

Väntar

Den här veckan har jag mer än en gång ångrat att jag valde att flytta 40 mil norrut, hade velat vara nära min familj, suttit brevid mamma och hållit om henne, nu sitter vi istället själva och gråter. Känns bra att mamma är i göteborg idag, tyvärr var det som gjorde att hon valde att åka ner att Pappa tvingats genomgå ytterligare en operation idag, hade hoppats på att den första operationen skulle ha hjälpa men så blev det inte, så nu är det ny väntan på att de ska kunna koppla bort respiratorn igen, trodde ju att det såg ljusare ut när jag kunnat prata lite med honom igår fm, även om han lät påverkad, men sen blev han sämre ju längre dagen gick. Så typiskt att jag inte hade ngt att fylla dagen med, hade redan snyltat på J och K den här veckan, men förhoppningsvis kan jag åka ut till Missy en stund i morgon, blir ingen lång stund för på em är det dags för ytterligare en oml, hoppas det inte är samma tant som sist för då kan jag lika gärna göra det själv, jag tycks veta betydligt mer än henne om hur man ska lägga om brännskador ( har ju iof sig 15 års erfarenhet av att ta hand om konsekvenserna av min sjd men åndå)
Orkar inte skriva mer idag, känner att mina inlägg bara tycks handla om samma sak hela tiden,

Jag får liksom ingen ordning

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan vara så förfärligt
Det kan vara så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mkt förstånd
Det kanske var pundigt
Det kanske var bra

Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt om det är nåt att ha
Vad du än gör, ta inga råd från mig
Jag vet dom fungerar inget bra

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns

Den här sången känns ganska typisk för mitt liv just, inget tycks fungera som det ska, med Pappa som ligger hjärtintensiven eftersom sin operation, Susanne som avslutar sitt arbete med mig vid månadskiftet (skriver nog ett eget inlägg om det) och samarbetet med GG funkar lika dåligt som vanligt. Undrar om lösningen fortfarande är en egen lägenhet, kommer jag att klara det ? Utan ngt som helst stöd överhuvudtaget, är allt annat än optimistisk inför det faktum att jag efter mer än 5 års terapi, visserligen med 14 olika terapeuter och de första 4 åren innebar Dbt, men ändå, hur ska det gå när jag inte längre har ngn att ventilera med. Det var ju en stark bidragande orsak till att jag hamnade på Ava sist, att jag inte hade haft ngn att prata med när jag kom tillbaka till U-sala efter att ha varit iväg så länge och nu ska det bli verklighet, känns allt annat än bra.....

Caroline af Ugglas - Vill kunna säga förlåt

I´m back

Har bestämt mig för att börja skriva, skulle inte tro att ngn hittar hit längre, så det känns ganska ofarligt att skriva nåt. Väldigt, väldigt länge sen jag skrev, och tragiskt nog, får man använda det ordet? så har inget förändrats sen i nov, tre månader ytterligare av mitt meningslösa liv har gått. Summan av dem,
en brännskada sen i november som inte läker (hört det förut????), så nu har jag gjort första besöket på plastiken, slipper operation den här gången, kör en mer utrdragen behandling, lapis igår och nästa besök 2,1/2 vecka senare, ja det lär ju säkert läka bättre av en behandling, kanske är jag cynisk, kanske är jag ego, men jag orkar inte med att leva med konsekvenser av gamla ss genom att ja sår som inte läker.
Pappa ska göra sin op på måndag, känns verkligen inte lugnt, oro/ångest/rädsla och sorg, hur osams vi än blivit pga min flytt och sjukdom så kommer han ändå alltid att vara min lilla pappa som Älskar så djupt, vem ska jag annars diskutera väder och hockey med ? hoppas du förstår att jag försöker lätta upp ett laddat ämne.
Arbetsrelationen mellan K och mig har totalt havererat och ingen tycktes vilja vara med den andre, jag sa ifrån och trodde att vi gått skilda vägar, men nu fick jag tydligen inte göra så och det tycks som att våra vägar måste fortsätta korsas, varför kan jag inte bara få flytta därifrån? Inte allt men så mkt, skulle ha en chans att kunna funka åtminstone en gnutta bättre om jag hade en annan boendeform med ett annat typ av stöd från personal.
Orkar inte skriva mer nu, har varit en intensiv dag, inte sovit sen igår morse óch idag har jag totalt stressa runt i en cirkel, gjort allt och inget, inget har blivit rätt och maten har tryckts ner i halsen. Alltså absolut ingen bra dag, betyder det här att det är dags att krascha snart, kommer jag att landa mjukt eller blir verkligheten för tuff att hantera ???