I morgon ska pappa ner till gbg för på onsdag är det dags igen att operera hjärtat, nu börjar det märkas hos alla i familjen att det är mkt som händer samtidigt, pappas op som alla ju verkligen ska lyckas bättre än i februari och att han mår bättre efteråt än sist då ha låg på hjärtiva i två veckor och dessutom blev tvungen att göra ytterligare ett ingrepp under tiden. Jag minns när jag och min syster var ner och hälsade på honom och vi knappt fick kontakt med honom, min stora starka pappa ligger i en sjukhussäng kopplade till diverse infusioner och hjärtmonotorer och ger knappt nån respons på att vi är där, då trillar tårarna. Pappa ska på nåt sätt alltid vara som pappa alltid var när man var barn, känns svårt att tvingas ta till sig att pappa kommer aldrig att bli som han var innan hjärtsjukdomen tog över hans kropp. Trots att vi haft många duster om åren kommer jag alltid att vara att "pappas lilla flicka" som han helst hade velat ha kvar i bakfickan, jag vet att han tyckte att det var jättejobbigt när jag flyttade till U-sala men jag kände mig tvungen då. Varken hans eller mitt liv blev som vi trott, jag skulle ha bott kvar i småstaden och jobbat kvar som syrra på samma sjukhus som han, ingen hade anat att vi 6 år senare båda skulle vara sjukskrivna med känslan av att ha blivit bestulna på konfekten...
Älskade pappa, var stark, du förtjänar att få känna dig piggare och kunna få göra det du vill göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar