Ännu ett misslyckande...

Ännu en gång har jag misslyckats med mina försök att vara en frisk och normal 28-åring som inte självskadar och som inte intoxar. Trodde verkligen att jag lyckats ta mig förbi det stadiet nu, att jag var friskare och starkare så jag kunde stå emot impulserna och hantera mina tankar, men så blev det inte...
Efter att ha pratat med personalen på boendet har jag fått en lite tydligare bild av vad som måste ha hänt förra veckan, tisdag kväll pratade jag med nattpersonalen men sen nån gång under natten har jag tryckt i mig en massa piller så när personalen tog sig in i lgh:en var jag inte vid medvetande längre, förstod lite grand när jag kom hem till lgh:en att det måste ha gått fort iväg härifrån men inte förrän jag pratat med ssk fick jag hela bilden klar för mig. Ska inte veckla in mig i en massa detaljer, men livet hängde på en skör tråd och det var osäkert om jag skulle reda upp det eller om det gått för lång tid för att man skulle kunna rädda mig.
Det gör så ont att inse vad jag gjort mot de står mig närmast, ångesten över att jag faktiskt kunde "ha lyckats", som jag skrev i förra inlägget jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. För egentligen vill jag ju inte dö, jag vill ju "bara" fly verkligheten, slippa känna, slippa tänka. Det skapar en rädsla, tänk om jag inte kan hantera alla impulser och faktiskt gör ngt som gör att allting tar slut, även om det vore, missförstå mig inte kommer inte på nåt bättre ord men, skönt för mig att slippa allting så kan jag ändå tänka och känna innerst inne att det inte är vad min familj och mina vänner förtjänar. Det vore rent utsagt fruktansvärt att utsätta dem för det, jag förstår ju att de här åren också skapat en rädsla hos dem varje gång det händer att jag överdoserar, tänk om det ofattbara inträffar.
Jag måste helt enkelt ( men enkelt är det definitivt inte) fortsätta kämpa, jag Ska ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan. Kan K. och många med henne klara det så måste det ju finnas en chans för mig också, eller ?