Två inlägg i ett

En hjärna som går på helvarv just nu, känns som att det finns allt för mkt som vill dra ner mig, senaste tillskottet; förstår inte hur jag ska få min ekonomi att gå ihop, när räkningarna var betalda fanns det 1100 kvar på kontot och nästan en månad kvar till nästa utbetalning. En månad som innehåller både tandläkarbesök och uthämtning av medicin, sån där förbenad medicin som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen... Blir lite lätt trött på att ha en rysk läkare (vore det bättre att ha en med svenskt ursprung?) som tydligen gillar att skriva ut en massa konstiga mediciner plus de vanliga. känner mig som en knarkhandlare varje gång det är dags att plocka fram dagens doser eller ännu värre när man ska iväg ngr dar och behöver hamstra ihop, men det var inte mina medicíner jag skulle skriva om idag, en parantes ber om ursäkt.

All röra kring hur och var jag ska bo påverkar oxå, tänk att ha en planering på lite längre sikt, tänk att veta t.e.x att nu ska jag bo här i ett år med de här insatserna, istället för att ständigt få höra att detta är en tillfällig eller temporär lösning. Du ska bo här över sommaren sen ska du flytta, sommaren går, det är fullt på det andra boendet du får bo här till årskiftet. det blir nytt år, jamen du tycks ju klara bra att bo så här, dags att leta efter egen lgh tills vi ses i maj. Är det förståeligt att det blir för mkt för min lilla hjärna, A och O för att jag ska kunna hantera min vardag är att jag har tydliga ramar och vet vad som händer och väntar mig, jag fixar helt enkelt inte att saker och ting blir hängades i luften. Känns inte alls kul att behöva inse att jag inte fixar en vardag som andra i min årskull gör, spontana infall från min omgivning kan få hela min världsbild att rasa, jag måste veta i god tid innan så jag hinner förbereda mig och ställa in mig på hur saker ska ske. Konservativ ?? saker ska helst vara på samma sätt som de alltid ha varit då mår jag som bäst. Finns en del funderingar hos mina vårdkontakter kring neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, autismspektrum och utifrån vad psykologen säger så har de nog både en och två poänger i det, men kötiden till utredning är just nu 3 år i U-sala landsting, om man inte betalar förstås för det hos en privat vårdgivare, men återigen då är det där med ekonomi.. Lär återkomma i ämnet

Vill man veta hur ens framtid ser ut ?

Funderar en hel del ikväll, finns ju som vanligt en hel del att grotta in sig i... Funderar över hur det skulle vara att leva som Rebecka 28 år och frisk jmf med att leva i en tillvaro som innebär psykisk sjd, skulle jag våga ta steget ? Eller känner jag mig trygg i min sjuka värld, en värld fylld av mediciner, terapi, självskadande och intoxer, vill jag bli frisk? , eller trivs jag för bra i min roll. Jag menar, jag minns inte längre hur det vara att leva som frisk, självskadebeteende gjorde sitt intåg i mitt liv när jag var bara 10 år, redan då kände jag mig annorlunda och kände en inre kraft som sa att jag var värdelös och behövde straffas för att jag inget dög till. Som 12-åring svalde jag mina första tabletter, ville inte leva längre, ibland skulle jag önska att jag som vuxen kunde möta den där 12-åring, ta henne i min famn och torka hennes tårar, hålla henne i handen så hon slapp känna sig så ensam, få henne att förstå att det finns msk som ser bakom den hårda masken, ser en liten vilsen tjej som egentligen inget annat vill än att kunna visa sitt rätta jag, våga visa de tårar som rinner på insidan varje dag.

Men å andra sidan skulle jag som 12-åring vilja veta:
att 15 år senare är jag ännu sjukare än då
att min kropp bär på ärr som aldrig kommer att försvinna helt och med tiden ersättas av nya sår
att den där intoxen som 12-åring bara skulle vara början på en lång rad av intoxer
att jag som 25-åring vistas mer på insidan av psyket än utanför dess murar
att jag varje dag måste bestämma mig för att leva istället för att ge upp helt
att jag tog mig igenom ssk-utbildning för att sen krascha totalt och 6 år efter examen är jag fortfarande sjukskriven och sysselsätter mig på skyddad verkstad

Så frågan blir, vill man alltid veta vad som väntar en, kan det trots allt finnas en poäng med att inte kunna se in i framtiden ? Var dag har nog av sin plåga och jag är ganska övertygad efter det här inlägget att jag inte hade velat veta när jag var 12 hur mitt liv skulle se ut 15 år senare.

02. Michael Card - Immanuel

70

No more night, No more pain, No more tears, Never crying again

Förändringens vånda

Vet egentligen inte om jag orkar skriva, verkar som luften gått ur mig totalt och då spelar det ingen roll att jag har planer för helgen. Jag har tur som har vänner som ordnar saker åt mig, annars blir väl inget gjort. Ikväll ska jag till Rimbo på musikcafe´t på second hand, har tänkt så många gånger att jag borde ta mig iväg dit men det blir liksom inte av, som så många andra måsten eller borden i mitt liv. Jag borde ta tag i det där med maten, jag måste sluta ss, jag borde göra ngt åt min boendesituation, jag borde få ordning på mina mediciner osv osv.
Tur som sagt då att jag har vänner som hjälper mig att dra med mig på saker, är tämligen säker på nämligen att om inte Fia ringt och erbjudit sig att komma och hämta mig hade jag inte kommit iväg den här månaden heller. Dessutom har hon ordnat en hel helg för mig i Knutby, i natt sover jag hos Ingela och i morgon på dan lär jag vara med och laga mat uppe på gränsta, på kvällen ska jag till Waldenviks och sova där till på söndag. Så skönt, men samtidigt lite oroande, är så ambivalent till allting, å andra sidan är det bra att vara hemma och själv styra över sin dag, inga oväntade förändringar, men samtidigt vill jag inte vara ensam. Blir säkert bra till slut men oron är stor innan jag kommer iväg på saker. Kan tycka att det blir svårt ibland att hantera att andra tycks klara det där med förändringar galant, vadå flytta till Norge och jobba där eller åka själv till USA, a piece of cake och för mig kan det bli en jättegrej att åka till Knutby en helg, för det är inte vad jag hade tänkt. ( Önskar dig all lycka till Kim och gläds med dig såklart, tro inget annat)