Funderar en hel del ikväll, finns ju som vanligt en hel del att grotta in sig i... Funderar över hur det skulle vara att leva som Rebecka 28 år och frisk jmf med att leva i en tillvaro som innebär psykisk sjd, skulle jag våga ta steget ? Eller känner jag mig trygg i min sjuka värld, en värld fylld av mediciner, terapi, självskadande och intoxer, vill jag bli frisk? , eller trivs jag för bra i min roll. Jag menar, jag minns inte längre hur det vara att leva som frisk, självskadebeteende gjorde sitt intåg i mitt liv när jag var bara 10 år, redan då kände jag mig annorlunda och kände en inre kraft som sa att jag var värdelös och behövde straffas för att jag inget dög till. Som 12-åring svalde jag mina första tabletter, ville inte leva längre, ibland skulle jag önska att jag som vuxen kunde möta den där 12-åring, ta henne i min famn och torka hennes tårar, hålla henne i handen så hon slapp känna sig så ensam, få henne att förstå att det finns msk som ser bakom den hårda masken, ser en liten vilsen tjej som egentligen inget annat vill än att kunna visa sitt rätta jag, våga visa de tårar som rinner på insidan varje dag.
Men å andra sidan skulle jag som 12-åring vilja veta:
att 15 år senare är jag ännu sjukare än då
att min kropp bär på ärr som aldrig kommer att försvinna helt och med tiden ersättas av nya sår
att den där intoxen som 12-åring bara skulle vara början på en lång rad av intoxer
att jag som 25-åring vistas mer på insidan av psyket än utanför dess murar
att jag varje dag måste bestämma mig för att leva istället för att ge upp helt
att jag tog mig igenom ssk-utbildning för att sen krascha totalt och 6 år efter examen är jag fortfarande sjukskriven och sysselsätter mig på skyddad verkstad
Så frågan blir, vill man alltid veta vad som väntar en, kan det trots allt finnas en poäng med att inte kunna se in i framtiden ? Var dag har nog av sin plåga och jag är ganska övertygad efter det här inlägget att jag inte hade velat veta när jag var 12 hur mitt liv skulle se ut 15 år senare.
Men å andra sidan skulle jag som 12-åring vilja veta:
att 15 år senare är jag ännu sjukare än då
att min kropp bär på ärr som aldrig kommer att försvinna helt och med tiden ersättas av nya sår
att den där intoxen som 12-åring bara skulle vara början på en lång rad av intoxer
att jag som 25-åring vistas mer på insidan av psyket än utanför dess murar
att jag varje dag måste bestämma mig för att leva istället för att ge upp helt
att jag tog mig igenom ssk-utbildning för att sen krascha totalt och 6 år efter examen är jag fortfarande sjukskriven och sysselsätter mig på skyddad verkstad
Så frågan blir, vill man alltid veta vad som väntar en, kan det trots allt finnas en poäng med att inte kunna se in i framtiden ? Var dag har nog av sin plåga och jag är ganska övertygad efter det här inlägget att jag inte hade velat veta när jag var 12 hur mitt liv skulle se ut 15 år senare.
Nej, man vill nog inte alltid veta. Men däremot så önskar jag av hela mitt hjärta att din framtiden blir ljusare. Kämpa på! Kram <3
SvaraRadera