Klago på personalen

Äntligen har man internet igen, tänk att det kan vara så beroendeframkallande, ffa att inte kunna få ur sig allt man tänker på och behöver ventilera. Idag har personalen skött sig exemplariskt, verkar visst som Anna gett dem en skopa ovett efter att vi pratat igår. Att jag tycker att de mest bara sitter i soffan i varsitt hörn och läser en bok, då är det inte speciellt lätt att gå fram och säga; ursäkta kan du lägga ifrån dig din bok lite, för jag mår dåligt... Blir att jag isolerar mig på rummet istället, varför ska jag vara därute för, de verkar ju iaf inte bry sig om vilket, söndag gick jag tre timmar allt för att slippa det här stället, i måndags blev det gymmet tre timmar och igår gick jag in till stan för att gå på spinningspasset, och allt de kan få ur sig är okej, jaha, vad duktig du är som rör på dig. Detb är ju inte det jag vill höra, jag vill att de ska bry sig åtminstone lite, jag menar mat kan jag laga själv, och medicinen kan jag hämta ut i Apodos en gång i veckan, är det bara den hjälp jag får här så kan jag lika gärna bo själv i en lgh om jag ändå måste klara mig själv. Får se hur länge Annas utskällning håller i sig, förhoppningsvis slutar de snart, problemet är väl bara det att alla i den ordinarie personalen inte heller verkar fatta vad deras arbetsuppgifter i det här huset är, jag menar jag SKITER fullständigt i att person X har jobbat i så många år med Aspberger personer och kan så mkt om det, hon älskar bara att prata om sig själv och höra sin egen röst.

En månad sen sist

Nu har jag bott fem veckor på nya stället, helvetet på jorden om man ska uttrycka sig milt... Blir precis tokig emellanåt på det här stället och de som bor här (typ 7,11 gånger om dan) Tommy som vankar bort och fram framför tv och vars fötter och skor luktar värre än en spya eller Eric som verkar ha tappat verklighetsuppfattning helt och kommer med massa ovidkommande kommentarer, Karsten som säger 900 och 18 blinda och skrattar, själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet,oftast blir det tårarna som rinner.
Förra helgen blev katastrof, lördag em kändes allt totalt nattsvart och jag ville bara bort, tog tabletter för att få en paus från tillvaron, men slutade på AvA, inte riktigt enligt planen.... Tog mig igenom timmarna på akuten genom att gråta åt allt och inget, "hemma" igen på söndan fortsatte tårarna att spruta.
Haft en vecka då jag blivit räddad av alla mina vänner, och dit räknas defintivt inte dom på Lenagården, har inte hört ett pip från dem sen jag flyttade så nu skiter jag i dom, orkar inte med mer att det bara är jag som hör av mig. Träffat Yvonne, Mirabelle och Carin, härligt