Skrutteriet fortsätter

Det verkar inte som måndagens krasch blev nån tillfällig dipp, fortsätter att må dåligt och inget känns kul, minsta projekt känns som ett jätteberg att bestiga. Funderar på vilken av alla sjutti-elva diagnoser som mest ställer till det, att vara en bordie eller aspis ?, berg-och-dalbanan som går alldeles för fort och just nu mest består av nedförsbackar med efterföljande raksträckor eller att minsta sak som riskerar att rubba min fyrkantighet blir jätte jobbigt. Helt enkelt pest eller kolera.....

Livet är skrutt

Var visst en månad sen sist jag skrev, men jag har inte ens energi till att orka skriva av mig, även om det vore ganska välbehövligt... Känns som att ingenting blir bra i mitt liv just nu. En kort sammanfattning av vad som hänt sen sist;

• valborg tillbringade jag på akuten och medicinavdelningen efter ännu en intox, trodde verkligen att jag gjort min sista intox innan jag flyttade... Det skulle ju bli bättre när jag flyttade till det nya boendet, mer tillgång till personal och personal som skulle ha mer och bättre och utbildning av "såna som jag" men det verkar inte som det blev så, jag har inga fördomar mot invandrare (tror inte det iaf) men hur ska jag kunna, jag som har problem med det annars oxå "våga/kunna" säga ifrån att nu mår jag skrutt när jag inte vet vad personalen heter och det tycks komma ny personal varje vecka som varken förstår mig eller jag förstår vad de säger alla gånger.
• Har en gång kvar med min psykolog och sen är det slut på terapisessioner för min del, känns urjobbigt och obegripligt hur jag ska kunna hantera tillvaron när jag inte längre har någon att träffa och "pysa ur mig till". Trodde att jag skulle tycka att det skulle bli skönt att "slippa henne" men det verkar vara precis tvärtom. Vem ska jag nu kunna ösa ur mig till om det som känns jobbigt och svårt. Verkar i dagsläget omöjligt att personalen på boendet ska kunna ta över den rollen, de säger att jag ska tänka positivt och det är ingen ide´att grubbla, nä det kanske det inte är men det är ju inte direkt så att jag kan bestämma över mina tankar och säga till dom att nu måste ni försvinna så här får jag inte tänka längre.
• Om det inte redan framkommit så tycker jag fortfarande lika illa om det nya boendet, känner mig besviken och ledsen när jag tänker på det. Jag vet att det lätt att man skönmålar saker i efterhand och visst var det jobbigt att bo på behandlingshemmet, men där hade jag åtminstone personal som förstod vad det handlade om och andra klienter att umgås med. Här känner jag mig mest ensam och missförstådd, det är lätt att tappa motivationen att jobba vidare och försöka få lite mer ordning på tillvaron när det känns som att man får dra hela lasset själv och snarare blir motarbetad än får hjälp