Blev moster igår natt men det gick inte så bra, förlossningen tog över 40 timmar och bebisen mådde inte så bra när han väl kom ut. Det tog lång tid innan de lyckades få honom att andas själv och njurar och lungor har tagit stryk, men värst är ändå att man inte kan veta om han har fått ngr "mer allvarliga skador", hur mkt har hjärnan tagit stryk av allt det här, det är för tidigt att veta men självklart oroar man sig både som moster och som storasyster till världen mest underbara lillasyster. Jag älskar min syster och känslan är att jag skulle vilja vara nära henne nu, hålla om henne och säga att allt kommer att bli bra, men det kan jag inte, varken träffa henne eller lova henne att allt kommer att bli bra och det gör så ont i ett storasysters hjärta att bara kunna titta på och inget göra.
Min andra syster mår nog heller inte så bra innerst inne men det vill eller vågar hon inte medge, hon har ADHD och min uppfattning är att hon skulle kunna må så mkt bättre om hon gick med att hämta ut och ta sin medicin. Läkemedel löser inte allt, det är jag mkt väl medveten om, men jag tror att hon skulle kunna ha stor hjälp av att kunna känna att hon hon blir mer stabil i sitt humör och slippa åka jojo mellan alla sina impulser och få ta konsekvenser av sitt sällan så genomtänkta handlande. Jag blir orolig för henne, orolig för att konsekvenserna ska bli för allvarliga för att hon ska kunna reda upp det, orolig för att ngt ska hända henne, orolig för att hon ska göra saker som hon senare ångrar eller hamnar i situationer som hon kan ta skada av. Nu är hon i Turkiet med en tjejkompis, bokade resan igår och åkte idag, lämnade sin pojkvän kvar hemma utan ngr pengar. Hela helgen höll hon på och gapade och skrekn och var arg för att hon inte hade ngr pengar till att betala räkningar med och att hon också minsann borde få ha lite roligt och så gör hon så här. Känns inte alls bra att tänka på allt som kan hända där nere och hur hon ska hantera vardagen när hon kommer hem igen, räkningarna och livet med pojkvännen, finns kvar, om han nu väljer att fortsätta att försöka leva med henne, kan bara ana hur det måste kännas för honom när hon gör så här. Innerst inne är det ju jättesynd om henne som förstör så mkt för sig själv. Än en gång är jag bara storasyster och kan inget göra för att hjälpa henne. Önskar ibland att det fanns en manual, en drömlösning på hur man hjälper sina syskon i alla lägen men det gör det inte. Till dess kan jag bara göra så gott jag kan, även om det inte hjälper för stunden.
Det där med systrar är inte lätt. Jag är yngst av tre systrar och kan inte klara av hur min äldsta syster hanterar min sjukdom. Det har gått så långt att vi pratar inte med varandra längre. På något vis blir allt mer komplicerat när det handlar om syskon. Men jag vet att oavsett så finns mina systrar där för mig och det betyder allt.
SvaraRaderaAngående den lilla bebisen blir jag så ledsen. Min äldsta kille Sebastian föddes natten till igår för åtta år sedan. Det kanske inte något bra datum att föda barn. I vårt fall slutade det med katastrofsnitt. Det gick i och för sig bra då men vem vet vad alla skador som dyker upp nu har för ursprung.
Jag hoppas verkligen att allt går bra för den lille. Man önskar att det bara inte fick hända bebisar något ont. Det måste vara fruktansvärt för din syster. Du kan väl tala om hur det går?!