Hoppas varje dag att det ska vända och blir lika besviken varje gång jag inser att så inte är fallet. Orkar inte med att vara ledsen varje dag, orkar inte med tårar som inte tycks ta slut, orkar inte att varje dag tvingas inse att jag förlorat kampen mot Mr ss. Allt jag vill är att få en ha en lugn dag, att få ha en dag som känns uthärdlig utan en massa kamp för att ta mig igenom dan.
Är så less på den här sjukdomen nu, inte blir det bättre av att fylla i en massa papper inför bedömningssamtalet och tvingas inse att sjukdomen har funnits så länge i mitt liv att jag inte vet hur det är att vara frisk, att sjukdomen har skapat så många sår och ärr både på insidan och utsidan, de yttre kommer alltid att synas och de inre kommer jag alltid att få bära med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar