Ja, kommer det nånsin att vända och gå uppåt igen? Jag kan inte fortsätta att gå runt och må som jag mår nu, trodde att den totala kraschen i tisdagskväll skulle göra att jag skulle kunna ta mig upp till ett mera neutralt läge igen, men det verkar inte bli så. Hösten -10 verkar inte bli nåt undantag när det gäller självskadorna, trodde kanske att den här hösten skulle innebära starten på nåt nytt, att 17 år av ss kanske skulle få en chans att gå mot sitt slut, men efter de här dagarna vet jag inte. Första kvällen i nya lägenheten slutade i kaos, tårarna som inte tycktes ha nåt slut och de svarta tankarna och rösterna lämnade mig inte i fred ens för en sekund, så på ett sätt kunde inte kvällen ha slutat på nåt annat sätt tycks det, visst önskar jag självklart att jag kunnat bryta det på något annat sätt, att krislistan hade fått vinna men den låg under redan från början.
Så nu sitter jag här med det bistra facit, ss 5 av 5 dar, hoppas så innerligt att jag ska kunna bryta det här, men snart vet jag inte hur, försöker och försöker använda mig av krislistan, men det slutar ändå alltid med nya sår. Måste vara ärlig mot psykologen på måndag även om det känns helskrutt att erkänna att jag inte klarade av flytten, jag som skulle visa dem att jag kunde klara mig själv har gjort precis tvärtom, men å andra sidan kan jag just nu inte se nån vinst/vits med att kämpa emot just nu, jag lägger mig platt för omständigheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar