Kan inte förstå varför jag inte kan sluta gråta, borde ju vara jätteglad en dag som denna men ändå lyckas jag inte få stopp på tårarna. Såret ser ju bra ut och kommer att läka snart så jag behöver inte komma tillbaka dit mer, det är väl detta jag har väntat på i ett halv år, men ändå skrattar jag inte. Personalens förklaring att det beror på att jag har separationsångest från såret köper jag dock inte, eller är det så ? Känns dock bara som att jag har blivit lämnad vind för våg helt plötsligt, det är väl jättebra att jag inte behöver ta upp deras resurser mer, men vad gör jag om det inte läker, om sårytan går upp igen, då står jag i samma situation som i somras, hoppas allt vad jag kan att det inte blir så och försöker vara optimistiskt men det är svårt. Har längtat efter att kunna gå tillbaka till praktiken, men nu när jag kan det känns det jättekonstigt att bara dyka upp sådär som gubben i lådan i morgon bitti.
Har visst inte hanterat den här helgen så bra, trots att det har funnits personal som går att prata med så har jag ändå ss, inget jag är stolt över precis, men nu kan jag inte göra det ogjort, huvudsaken är att jag inte drog in K. i det. Dock kan personalen glömma att jag tänker erkänna det, vill så gärna att det ska se bra ut i deras dokumentation om mig, arbetet med att försöka jobba bort det här beteendet får jag sköta själv tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar