Försöker hålla mig neutral utåt, men helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och släppa lite på masken. Blev så ledsen när Kajsa ringde, visst förstår jag fullständigt att det inte skulle ha funkat att jag åkt till Knutby i morn eftersom jag ska vara på ackis kl 14, men känslomässigt blir det jobbigt. Längtar så efter att komma "hem" till mina vänner i församlingen, var så länge sen och det känns som att jag verkligen behöver träffa dom, Knutby med allt vad det innebär är ju också en pusselbit i min tillvaros pussel, fattas en bit så går det ju inte ihop. Å andra sidan är det väl många bitar som saknas just nu, men för varje bit jag lyckas få dit så blir ju pusslet mer helt.
Går inte så bra det där med att inte störa K., jag lyckas verkligen inte hålla tyst eller låta bli att skicka iväg sms, gör ett nytt försök ikväll men lär väl inte lyckas då heller. Finns bara en lösning på problemet och det är att isolera sig på rummet, men det vill jag ju inte heller, blir ganska ensamt att sitta på sängen hela dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar