Kan inte låta bli att sno titeln till en novell av Tove Jansson, det är precis så det känns, att jag för de flesta är ganska osynlig, finns bara ngr få som verkligen ser mig. Funderar allt mer på vad i h-lvete jag gör här, vad är det för vits med att vara på behandlingshem om personalen ändå ignorerar en totalt. Exempelvis den här veckan, Anette min kp:s prat med mig har bara varit ngr få meningar om ens det varje dag, vad är det för fel på mig ? Vill personalen inte prata med mig ? Vet att jag inte får hänga upp min tillvaro på Kim, men vad ska jag göra hon är ju den enda som pratar med mig i fler än en mening. Dagens möte med personalen ger väl inte direkt dem MVG, Görel var inne med morgonmedicinen, sen träffade jag ingen förrän jag sa till vid strax före ett att jag skulle ut och gå, ingen lunch med andra ord. Satte upp en plupp när jag gick ut men till vilken nytta då, när jag kom tillbaka hade nån plockat ner den, vet att jag inte borde men idag är jag hyperkänslig för allt och därför tolkar jag det personligt.
Är nog eg mest ledsen idag och vet inte hur jag ska få det att bli bättre utan att ngt negativt (destruktivt) inträffar. Om det är så här det ska vara så vet jag inte om jag vill vara med mer, jag orkar inte med att ingen pratar med mig, känner mig totalt värdelös, mindre värd än en sopa, de tar man ju åtminstone hand om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar