Det börjar bli allt svårare att motivera varför jag ska fortsätta kämpa, jag orkar inte längre med att tvingas inse varje dag att den dagen blev inte bättre än dagen innan, jag orkar inte att alltid bli det tredje hjulet, lättare då att stänga in sig med alla negativa tankar, det blir ju så mkt bättre av det.... Hamnar alltid i samma hjulspår hur mkt jag än försöker att trampa upp nya, tycks som att det är mitt öde att alltid se till så jag hamnar utanför. Längtar efter ngt eget, en egen lgh som jag kan stänga in mig i, jag orkar inte med alla sociala situationer där jag ändå inte vet hur jag ska uppföra mig på rätt sätt.
Fast just nu är nog ändå min längtan betydligt mer svart och negativ, jag vill bara bort, bort, bort. Önskar att jag kunde få somna och inte behöva vakna på länge, länge, ja kanske t.o.m aldrig det vore nog det allra bästa. Att bara slippa undan allt vad den här tillvaron är, för ett liv är det inte och har inte varit på väldigt länge, det är en tillvaro som varje dag tycks bli en ända lång kamp att ta sig igenom.
Försöker få tyst på tankarna och känslorna som ändå bara är svarta, i "brist" på tabletter blir det rakblad som får utgöra substitut, inte för att det är ngt farligt men känslan blir ändå att jag har dövat det mörka lite, åtminstone för en kort sekund, för som alltid håller inte den känslan i sig särskilt länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar