Plötsligt känns mina bekymmer så små, ja menar vad är mina ss och senaste intoxen (ej upptäckt) jmf med att ngn blir så dålig att hon behöver hämtas av helikopter. Då är det ju en spott i havet att jag har svikit mig själv genom att ha brutit löftet till mig själv att aldrig bränna mer och definitivt inte skapa mer ärrvävnad på armen, den är ju redan så förstörd, men nu är det försent. Har terapi efter lunch, går nog på mussel-linjen idag, jag vill inte prata om vad som hänt sen sist. Jag vet att jag går i terapi för att jag behöver jobba med mina problemområden, men jag vill helst inte prata om dem, pratar man inte om det så finns det inte. Dessutom skäms jag över vad jag har gjort, trodde att jag lyckats ta kontroll över impulserna men uppenbarligen inte.
Fått besked från landstinget att de fortsätter att betala för mer vård här, gör mig ledsen, känslan är starkare än förnuftet, jag hade hoppats på att de skulle säga nej, att min ansökan skulle ha fått avslag. Vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta, men det kan jag ju inte. Undrar hur länge de har tänkt att behålla mig här, risken finns att de säger 6 månader och då ryker hela sommaren, jag som trodde att jag skulle få vänta in våren i friheten, bah vad jag bedrog mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar