Kom tillbaka till behandlingshemmet i måndagskväll, personal J. frågade om jag hade ngt att lämna ifrån mig, varvid jag "såklart" nekar, inom mig skriker de olika viljorna, vill göra som J säger, men jag vill samtidigt behålla mina tabletter. Så helt slut går jag och lägger mig, har verkligen varit fysiskt påfrestande att vara iväg, känner mig som en urvriden disktrasa. Måste sova så jag orkar med besöket på plastiken nästan morgon. Går dit träffar, läkaren och gör en ny Lapisering, han säger som han sagt de senaste månaderna, såren läker inte och man vet inte varför eller hur man ska få det att börja läka, men nu prövar vi lapis två/vecka och tillbaka för nytt läkarbesök om 14 dar, funkar det inte så får man börja fundera på mer drastiska åtgärder...
Tillbaka på behandlingshemmet blir det för mkt, ont i benet och negativ prognos, trött efter helgens permission och K som inte tycks tycka om mig längre, blir till ett enda sammasorium. Jag vill bara bort, få slippa ifrån tillvaron ett tag och ser tabletterna som en lösning. Vill bara få sova bort ngr timmar men avslöjas så smånningom och det blir transport till ackis, as usual. Och sen är hela proceduren igång, igen...
Samvetet kom väl ikapp mig så där lagom i natt, när man börjar piggna till och tankarna börjar snurra och man "inser först då" vad man har ställt till med, sårat msk som man tycker om och återigen visat upp ett destruktivt beteende som inte passar om man ska kunna funka ute i samhället om två månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar