Från förnekelse till insikt

Jag läste i en annan blogg om att kanske ha ytterligare diágnos än vad som redan konstaterats och det fick mig att börja tänka. Jag har aldrig varit ett fan av att få en diagnos och definitivt inte i plural men så började jag tänka tillbaka lite.
Det har snart gått 7 år sen jag blev sjukskriven och därmed fick min första diagnos ( känns helt skrämmande att det har gått så lång tid, känns ju på ett sätt som igår), första tanken som slår mig är att hur mkt hjälp fick jag egentligen av min första diagnos även om den länge var min favorit bland de diagnoser som stämplats i pannan på mig. Den första diagnosen som sattes var trötthet, detta efter att jag i stort sett sovit dygnet runt i en vecka efter att ha kollapsat på jobbet, ( sen att orsaken var att jag plockat på mig medicin som jag egentligen skulle ha slängt efter en patients permission talade jag ju aldrig om). Då blev jag sjukskriven resten av veckan och fick rådet av läkaren på vårdcentralen att gå hem, skaffa mig en pojkvän och byta jobb så skulle jag se att det nog blev bättre snart. Behöver jag säga att det varken blev det ena eller det andra, inte läser man en 3-årig högskoleutbildning för att några veckor att man fått sin legitimation kasta bort utbildningen och göra nåt helt annat, det var ju som ssk jag skulle jobba och inget annat. Läkaren på den psykiatrisk avdelning som jag jobbade på sjukskrev mig ytterligare en tid mot att jag träffade en samtalskontakt i öppenvården och fick en läkarkontakt där. Efter att ha träffat ssk 2 gånger och läkaren 1 gång sattes diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning (i vardagligt tal även kallat borderline ). Behöver jag tillägga att jag i efterhand tycker att det är helt förkastligt att man sätter en diagnos på så lösa grunder, det krävs lite mer än så har jag förstått senare. I samband med detta fick jag beskedet att jag inte längre var lämplig att jobba som ssk inom psykiatrin, men när jag fick beskedet hade jag redan bestämt mig för att flytta så det gjorde inte så mkt just då tyckte jag ( men det är en annan historia).
För att hoppa fram lite i historien, jag flyttade och fick en ny samtalskontakt, började i DBT eftersom det var vad som efterfrågades i remissen från mitt gamla landsting. Efter ett drygt halv år kom man på att den där diagnosen kanske inte var så himla väluppbyggd så det bestämdes att man skulle göra en ny utredning och då även scanna efter ytterligare diagnoser. Kontentan av den utredningen blev att man slog fast att diagnosen stämde men även att jag hade yttterligare ett x antal diagnoser ytterligare. Eftersom jag då levde i en stark förnekelse och hade 0 i insikt kunde jag inte alls hantera det och mina handlingar gjorde att jag för första gången blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelningen och dessutom som tvångsåtgärd. Då trodde jag att jag hade sjunkit så lågt som jag kunde komma ( tur ändå att man inte jag inte visste hur de närmsta åren skulle komma att gestalta sig. ) Den inläggningen skulle senare följas av ytterligare tvångsåtgärder och inläggningar, fler än vad jag kan räkna till idag.
5 år senare fick jag ytterligare diagnos iom att man konstaterade att jag även har Asperger syndrom, en diagnos som jag först inte heller kunde ta till mig, men nu snart ett år senare kan jag ändå se att jag faktiskt kan ha nytta av att ha "en hel radda med diagnoser", utan dom hade jag ju aldrig fått och ha rätt till den hjälp som jag får/fått.

 Utan mina diagnoser hade jag aldrig hamnat på behandlingshem och äntligen träffat rätt när det gällde psykologkontakt ( tog bara 14 försök innan det), fått tillgång till en läkare som faktiskt lyssnar på mig och är beredd att ompröva den behandling jag får. Om jag inte kommit till behandlingshemmet hade tanken om att jag skulle kunna ha AS aldrig väckts och då hade jag heller aldrig fått göra en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnosen. Utan diagnos hade jag aldrig hamnat där jag är idag och förhoppningsvis kommer det leda till på sikt att min omgivningen förstår mig ännu mer och jag samtidigt förstår mig själv bättre.

Visst har jag fortfarande stunder och perioder när jag hatar mina diagnoser, fast har jag insett, när jag suttit och skriva det här inlägget, det är ju egentligen inte diagnoserna i sig som jag hatar. De är ju bara ord på ett papper, det är ju konsekvenserna av de där orden som jag hatar, hatar att inte "vara som alla andra", hatar att må dåligt, hatar att jag har en kropp fylld av ärr som aldrig kommer att försvinna helt. Tiden läker inte alla sår, men förhoppningsvis kommer både de och min sjukdom att blekna mer med tiden, det kommer inte att försvinna men jag kommer att lära mig att leva med det.